"Du är ingen riktig kvinna utan barn"

Publicerad 17.01.2017 kl. 10:00

 

Jag träffar världens sötaste barn på mina jobb. I ordkonstgruppen skrev en skarp sjuåring redan på sin andra bok, jag överöstes med kramar efter sagostunden igår och det att en klass kommer in till bibban är bland det bästa jag vet på jobbet. 

Jag är - trots allt det här - förmodligen känd som den kvinnan som med minst sannolikhet skaffar barn. Mina kamrater från festtiderna blir alldeles stela när jag nu berättar att jag arbetar med barn. Jag skrattade igenom alla "biologiska klockor" på studentfesterna. Cringeade som barn när vuxna frågade hur många barn jag ska ha när jag är stor och på sin höjd pragmatiskt tänker att två är ett okej antal. Höll på att storkna som 16-åring när vuxna frågade om det inte var kul med en liten lillasyster, så att jag kan öva på det här med bebisar. Ingen frågade samma sak av min bror. 

Själv har jag alltid tänkt att det är naturligt att en del bara inte vill, utan att de är barnhatare för det. Men det finns ingenting som verkar vara så provocerande som att säga att man inte vill ha barn. Som kvinna i alla fall. Framför allt när man inte paketerar det i ett mjukare "vill inte ha barn just nu"-paket. Eller ett "jag väntar på rätt situation"-paket. Halvbekanta och obekanta kan börja predika med en stigande röd nyans i ansiktet om att det nog blir annan ton i klockan om några år. 

På en mer samhällelig nivå i kommentarsfält är det nästan som att en kvinna som inte vill föda barn är något slags landsförrädare. Förutsatt att hon har rätt hudfärg, inte är lesbisk eller är ensamstående. Och då ska vi inte ens gå in på hur illa till mods folk verkar bli av tanken på gravida transmän. Jag förstår inte var problemet ligger, så länge föräldrararna eller föräldern älskar sitt barn. 

Och nu är det inte precis som om jag går omkring med ett plakat där det står att jag inte känner ett begär för att bli en mamma, att barn är av ondo eller att andra inte borde bilda familjer. Satt och grät när jag läste antologin Utan om ofrivillig barnlöshet, texterna gjorde ont. Jag förstår att barn för någon annan kan vara det viktigaste som finns. 

Oftast svarar jag bara artigt att jag inte tror att jag vill ha barn när någon säger saker som "sen när du har barn" eller "sen när babyfebern kommer". 

Och visst är det här något jag tänker på rätt mycket, i och med alla fina små personer som jag träffar varje dag. Och här sitter jag med min snart 27-åriga livmoder som strax passerar sitt bäst-före-förstföderskedatum (om den inte gjort det redan), en perfekt partner och det känns helt okej. Jag ägnar det här rätt mycket tanketid, det är inte som att vi inte skulle leka med tanken. Det kliar helt enkelt inte i äggstockarna, brukar jag säga. 

Och babyfebern. Den kommer om den kommer. Om den dyker upp kanske jag har glädjen att bli en mamma. Om den aldrig dyker upp fortsätter jag att vara en trygg vuxen på bibban, den där snälla sagotanten, glädjas över vänners föräldraskap. Det kommer alltid att finnas barn i våra liv. Jag tror bara inte att det behöver finnas ett eget barn i just mitt liv. Jag är inte mindre vuxen eller mindre kvinna för dess skull, men påstår mig heller inte veta hur det känns att vara förälder. 

Och tonen i klockan om några år? Vi tar det som det kommer sen. Tills dess är det inte mer dramatiskt än så att jag aldrig känt en längtan efter att bli någons mamma. 

 

Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver?
Jaa, varför känns det alltid att man måste ha en vettig orsak för att inte vilja ha barn? Folk lägger alltid till kommentrer som "just nu" eller "sen när jag träffar den rätta".
Kanske man bara inte vill? Underligt hur det inte duger liksom.
Jätte bra inlägg!
KRAM
Filosofia17.01.17 kl. 12:12
Ja men precis! Jag förstår absolut att de flesta vill ha barn men jag förstår inte varför det är så provocerande att inte känna så. Som tur är jag mest road och fundersam över det. Tack och kram på dig också! :)
17.01.17 14:48
Så bra skrivet!
Petra L.17.01.17 kl. 17:05
Tack!
17.01.17 22:20
Bra skrivet! Skillnaden med mig är att jag inte ens gillar barn speciellt mycket. Det om något upprör folk. Hundar och katter och what not får en hata, men herregud om du inte bryr dig om barn, då är du Satan själv. Blir så frustrerad.
Hen som i höna25.01.17 kl. 09:25
Kände precis lika ännu för några år sedan och instämmer i det också. Och jag gillar barn mest som kunder kanske, eller den vägen kom jag att inse att de kan vara trevligare än vuxna i vissa fall. För mig är barn kul i korta doser på någon annan vuxens ansvar... Inte ska man behöva tycka om dem heller, spännande hur provocerande allt som berör barn är!
25.01.17 16:32
Klokt sagt. Starkt och insiktsfullt.
Sjundeå27.01.17 kl. 09:09
Tack!
27.01.17 17:46

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka