Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka

Publicerad 15.03.2016 kl. 21:27

 

Det har talats mycket om studenters ekonomi och liv den senaste tiden. Om att vi borde arbeta mer, om att vi inte får arbeta för mycket, om att vi borde leva på lån, om att vi borde studera snabbare, men samtidigt inte bli psykfall och gud förbjude inte bli för skuldsatta. I och med allt som stramas åt nu för studerande tycker jag det är viktigt att vi lyfter möjligast många undanfösta katter på borden. 

Under mitt första år var jag chockad över att det fanns så kallade n:te årets studenter (de som studerat vid universitetet längre än fem år) men sedan började saker hända. Efter huvudämnesbyte förlängdes min studietid med ett år och jag har alltid försökt jobba på sidan om. Skräcken om att jobbet tar slut när som helst har alltid funnits och av rädsla att inte avancera inom min egen bransch har jag också jobbat gratis. Tyvärr går det inte att betala hyra och mat med CV-erfarenhet. Sex år av liv i ett singelhushåll är inte heller förmånligt. Det var inte förrän mitt arbetsavtal för hamnjobbet inte förnyades hösten 2013 som jag vågade pröva vingarna med jobb i min egen bransch. Rik blir jag inte, men jag överlever och trivs. 

Genomsnitt presterar jag 50 studiepoäng i året, även om jag räknar med de två åren som jag var utbränd då saldot legat på kanske 25 poäng, "bra" år är övermänskliga 80+ poäng. Utmattningen kom alldeles smygande, i stunder när hjärnan korsslöts i telefonbokningen på jobbet, när texten på boksidan blev oförståelig och jag slutade tro på mig själv. När jag en dag började störtgråta av att jag inte hittade tentboken i min egen bokhylla (Daniel Hjort ger mig fortfarande kalla kårar) och vänner omkring mig slutade fråga om allting är bra och övergick till att säga att något måste hända, gick det inte att blunda längre. 

Slutligen tvingade en vän mig att ringa Studenthälsans avdelning för psykisk hälsa. I januari 2013 hade jag inte ens hunnit fylla 23, jag mådde skit, hade svårt med vardagen och jag skämdes för det. Skammen beror på många saker. Det är inte endast på grund av att FPAs studiepoängskrav slutligen avgör min ekonomi, utan också samvetskvalet då det kommer till den egna institutionens finansiering, som är beroende av studenternas prestationer. 

Jag började så småningom komma över den påhittade skammen att gå hos en psykolog och har sedan dess försökt vara möjligast öppen om att jag går i terapi. Vi behöver få bort stigmat och jag tror att den enda vägen dit är att prata om vad som händer när krafterna tar slut. Jag tror det är lätthänt att vi endast ser fasader i korridorerna, det går att fejka välmående på ytan rätt länge. För mig tog illamåendet sig form i rejäl viktuppgång, ångest och virrighet. Min kropp slutade vara min och jag flöt mest omkring i ett ångestmoln. Jag vaknade mitt i natten till att min ytterdörr till lägenheten stod öppen, jag var så trött när jag kom hem att jag aldrig stängde den. Det här hände tre gånger på ett halvår.

Kanske jag kunde ha gjort mycket annorlunda. Men jag vill också berätta om att min värld aldrig stupade av att jag beslöt att bli en humanist, blev en n:te årets studerande eller att jag sprang i väggen. Tre år efter att jag började gå i terapi har jag kommit till ett skede där examen är nära och jag är otroligt glad över delmål som att amortera studielån och utveckla min kompetens. Jag har aldrig varit så här bekväm med mig själv, ens innan utmattningen. 

I år presterar jag skrämmande många poäng inklusive gradun och hoppas det aldrig kommer att finnas en ny vägg i slutet av tunneln. Just nu känner mig trygg eftersom jag känner igen varningsklockorna och vet när jag ska säga nej, vilket jag knappast lärt mig om det inte var för terapin. Dessutom arbetar jag med saker jag brinner för i dagsläge, vilket skapar ett eget driv. Då går det mesta av bara farten, så länge ekonomin är tryggad. Hade jag fortsatt må dåligt hade jag aldrig klivit ut ur min bekvämlighetszon och prövat få drömjobben. 

Det finns mycket jag skulle vilja berätta, men jag ska avrunda innan det här blogginlägget blir en roman. Det jag ännu vill säga är att be aldrig om förlåtelse för att du inte räcker till när väggen kommer. Vi springer i ett hjul som är designat och designas allt mer så att de flesta av oss, också de duktiga, förr eller senare ska snubbla så det smäller om det.

 

Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver?
Så fint och ärligt skrivet! Och jag känner igen mig själv i mycket av det. Tänk att det ännu finnas så mycket stigma kring mental hälsa (och illamående), att det ska vara konstigare att gå i terapi än att gå till läkaren för t.ex. magbesvär eller öroninflammation...
Och fint att du hittade ut på andra sidan, fortsätt ta hand om dig!
Eva16.03.16 kl. 00:14
Tack! Tycker också det är sjukt, framför allt med tanke på hur många som mår dåligt idag. Jag tycker det liksom hela tiden är någon i bekantskapskretsen som faller i, det är väldigt otäckt att det börjar bli norm.
16.03.16 22:35
Bra skrivet
Vickan16.03.16 kl. 19:43
Tack!
16.03.16 22:35
Bra skrivet!
Med tanke på hur många som i nuläget blir utbrända och börjar må psykiskt dåligt av sina studier är det skrämmande att tänka på hur situationen kan se ut om några år ifall regeringen bestämmer sig för att göra de föreslagna ändringarna i studiestöd etc....
ett ritstift i din rumpa16.03.16 kl. 21:50
Tack! Ja verkligen, det är hemskt att tänka att jag kanske "kom lätt undan" tack vare att jag började studera just då jag började.
16.03.16 22:40
Blir så ledsen över att såna här berättelser börjar vara vardag, men också glad över att folk vågar dela med sig. Hoppashoppas på att vi kan göra världen till en lite bättre plats med att prata om saker och peka ut de problem som finns. Bra skrivet, kram!
julia18.03.16 kl. 00:05
Samma! Jag blir riktigt matt av att veta att det är så många som antingen gått igenom något liknande eller går igenom det just nu. Samtidigt är det kanske en av de mest ensammaste upplevelserna som finns, fast kanske halva insten känner lika.
18.03.16 10:02

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka