Våldtäktskulturen

Publicerad 02.10.2015 kl. 09:02

 

Triggervarning. Jag vill egentligen inte skriva om det här, men känner att jag trots allt måste. Länge har det stört mig hur framför allt våldtäkt behandlas i debatten, nämligen hur rasister hijackar kvinnorättsfrågor för sin egen vinning.

Till att börja med vill jag säga att våldtäkt alltid är fördömligt, men det uppstår en häxjakt om förövaren anses ha fel hudfärg. Mycket annat osynliggörs. Jag läser i kommentarsfält att flyktingförläggningar leder till att vi inte vågar låta våra kvinnor gå på promenad efter skymningen, att en våldtäktskultur lyfter sitt fula ansikte i Finland. Men den har alltid funnits.

Jag kommer ihåg hur vi stod utanför matbutiken i Karis på nittiotalet, jag var kanske sju, mamma tittar på parken och säger att jag aldrig ska gå igenom en park ensam när det är mörkt. Ofta tänker jag på det då jag rör mig ute i natten ensam som ung kvinna. När jag gått över torget i Åbo och någon man försökt komma och prata med mig.

Hei tyttö.
Ootsä yksin?

Alla män våldtar inte, men berätta gärna åt mig hur jag ska veta vem som är en schysst snubbe när gatlyktorna blir allt färre och det finns bara jag och en man på gatan. När det känns som att han bara kommer närmare mig och jag knappt hinner genom porten till mitt hem innan han rycker i handtaget, svär högljutt. Jag har just hunnit låsa om mig.

Jag läser i damtidningar om hur jag ska fästa mitt hår på länken. En ponnysvans får man allt för lätt tag om. Jag läser om innovationer som görs, bälten som kräver båda händerna för att öppna så det är lättare att tackla sin förövare, kanske få mer tid. Killkompisar som frågar om jag vill att de ska följa med mig från krogen så jag känner mig trygg. Tanken att kanske jag tar jeans trots allt när jag ser klänningen i spegeln innan utekvällen. Men kanske just den klänningen berättar om hur livet i patriarkatet är. 

Hei tyttö. 
Ei kai sua pelota? 

Och jag har lärt mig. Lärt mig att gå med headphones för att låtsas som om att jag inte hör männen. Lärt mig att aldrig ha musik på för att försäkra mig om att jag trots allt hör. Nycklarna i handen. Lärt mig att inte visa något slags reaktion då någon man går riktigt intill mig på natten. Kanske du lät honom tro någonting?

Är jag speciellt rädd för män ur en viss kultur? Nej. Jag har alltid fått vara rädd för alla slags män.

Jag har fått vara rädd för hur jag klär mig hela mitt liv. Vad hade du på dig? Jag har fått vara rädd för vem jag ler åt. Rädd för vem jag pratar med. Vem jag flörtar med. Antaa ymmärtää ja ymmärtää antaa. Rädd för att röra mig ensam i det offentliga rummet om natten, men ändå tänkt, att ingen ska kunna ta den friheten ifrån mig.

En våldtäkt är alltid en våldtäkt. Jag blir så arg av att läsa hur somefolket är upprört då en vit man åtalas. Ja men tänk om han är oskyldig. Ja, men tänk på alla våldtäkter som aldrig ens anmäls eftersom vi är så avtrubbade. För att hon kanske tror det var hennes fel, att hon inte vågade säga nej och bara stelnade av skräck, kanske hade hon för kort kjol. Kanske ingen ändå tror på henne. Kanske det var någon hon hade haft sex med förut, kanske hon hade haft sex med för många. Kanske hon aldrig anmäler eftersom vi ännu har en skev uppfattning om vad en riktig våldtäkt är. Sa du nej?

För mig är det inte ett problem att vi offentligt fördömer våldtäkter, tvärtom, men jag önskar att de kvinnor som blir våldtagna av sin partner, familjemedlem, kompis eller sitt krogragg blev tagna på samma allvar. 

Och nättrollet säger åt mig att våldtäkter löses genom att kvinnor lär sig självförsvar. Problemet ligger inte i att kvinnor inte kan försvara sig, utan i att det finns människor som tror sig ha rätt till våra kroppar. Och våra mammor fortsätter varna oss för parker och mörka gränder. Vi fortsätter välja kläder som inte ska provocera, väljer att inte gå ut ensamma. Och kvinnor som förespråkar jämställdhet och medmänsklighet får höra av rasisterna att de förtjänar att våldtas eller mördas. Det fortsätter finnas kvinnor som inte ens får känna sig trygga hemma. Kvinnor fortsätter gå ut i natten, rädda. Fortsätter ringa sina samtal.

Jag är i korsningen av Trädgårdsgatan. Västerlånggatan. Snart hemma.

Och jag fortsätter texta min pojkvän när mörkret lagt sig.

Jag är på campus, snart hemma.    

 

Kommentarer (6)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver?
Det finns en otrolig paradox i hur eldigt och unisont våldtäkter (och annat våld mot kvinnor) fördöms samtidigt som, som du också skriver, kvinnor om och om igen i debatter får höra att de "förtjänar att våldtas"...
Jag tror det är lätt att fördöma en våldtäktsman så länge han är möjligast olik en själv eller ens mansideal. Därför kanske så många tar till sig bilden av En Våldtäktsman som någon lite konstig snubbe som smyger omkring i parken sent på kvällen och lurar i buskarna - ingen identifierar sig med en sådan figur, och man kan lätt skylla på att han ju är "konstig", avvikande från normala män. På samma sätt kan man, om förövaren har annan etnicitet än ens egen, förklara handlingen med "hans bakgrund" eller "hans sort".

Men om normmannen våldtar så måste det ju vara hennes fel, för då går det inte att bortförklara det med hans "annorlundaskap". Och det blir obehagligt att tänka tanken att (någon som är som) ens vän eller partner skulle kunna göra något sådant...

När en kvinna skadas i sitt eget hem ör det också alltid "hennes eget fel", hon väljer ju att ha det så, t.ex. "väljer" att stanna... Istället för att felet skulle vara att han gör henne illa.

Kvinnosynen här, i Finland, är (pardon my french) från röven. I diskussioner rörande flyktingströmmen hävdar många att "vi borde hjälpa våra egna först, före vi hjälper flyktingar. Det finns svältande finländare...". Det samma kunde användas om kvinnosynen: "Vi borde inte anklaga andra för att ha felaktig/destruktiv kvinnosyn innan vi fixat vår egen. Det finns kvinnohatande finländare".

(OK, det här blev nu lite längre än jag tänkte. Såp går det när man börjar elda...)
Eva02.10.15 kl. 23:49
Jag håller precis med, de var med de där tankarna i bakhuvudet som jag också skrev. Kände som du att det till slut var halvt omöjligt att sluta för att det funnits så mycket som sjudit på insidan. Det var rent och skärt illamående att (bland annat) för något år sedan läsa om några tonåriga vita idrottskillar som våldtagit en tjej, och medierna var helt ifrån sig över de stackars pojkarna och hur nu domen och mediejakten förstört hela deras karriär. Och offrets liv och rykte, det var väl inte så viktigt.
03.10.15 01:30
Tung text. Vill kommentera något klokt men vet inte riktigt vad, blir så jävla trött på detta. Jag cyklar alltid kvälls/nattetid för att vara snabb och har oftast ett föremål i väskan som jag kan försvara mig med. Hade en diskussion med en manlig bekant förra veckan och han tyckte det är helt rimligt att kvinnor själva måste lösa problemet genom att säga emot istället för att låta det vara när ett äckel kommenterar något i relation till ens utseende på gatan (händer mig varje jävla dag här). Jag kallade honom asshole och han förstod inte varför, trots att jag förklarade att det inte löser roten till problemet, att ansvaret inte kan läggas på de utsatta. Ibland tänker jag att det skulle vara så skönt att vara människa. Inte ett objekt som kan visslas efter, ett objekt vars utseende blir offentligt betygsatt eller ett objekt som kan våldtas.
Nanó04.10.15 kl. 14:05
Oftast blir jag så rädd att jag inte vågar säga emot när sånt händer. Tror också att en stor del av problemet ligger i att män sällan ser det hända, eftersom en kvinna får vara helt ifred i sällskap av en man. Kommer ihåg när jag var på krog när en random kille började flörta med mig, men lät sig inte misströstas och fortsatte när jag artigt tackade nej för att dansa. Rätt oskyldigt kanske, men när min killkompis uppenbarade sig backade killen direkt, och gjorde en "sorry"-gest mot min kompis. Sjukt att en man i sällskapet får mer respekt än kvinnans nej tack. Man blir liksom inte bara ett objekt, utan egendom.
04.10.15 14:19
väldigt väldigt bra skrivet om ett tungt ämne!
ett ritstift i din rumpa05.10.15 kl. 17:02
Tack!
05.10.15 19:10
Usch, jag hatar att jag är så livrädd bara för att jag är kvinna. Läste precis en artikel om att polisen letar efter två män som försökt våldta en kvinna väldigt nära var jag bor. Lyckligtvis kom hon som sagt undan, med en käftsmäll till den ene mannen. Men hur ska man våga leva nu...
Fanny10.10.15 kl. 13:06
Läste samma nyhet, och började nyss fundera på allvar om jag måste byta rutt från campus hem. Rör mig exakt samma sträcka många gånger i veckan, nu när det är mörkt har jag märkt att det längre inte är lika många människor vid åstranden. Tänkte på det förra veckan, att det här är nog inte tryggt. En sträcka på över 30m saknar dessutom helt belysning. Känns rätt otäckt att jag skriver en sådan här text en dag, och så händer det här på min hemväg följande. Fyfan. Och klockan nio på en lördagkväll! Är så glad för offrets skull att hon lyckades försvara sig, men det går inte ens att tänka sig hur traumatiserande det är. Inte när det redan är skräckinjagande att bara läsa om det.
10.10.15 14:21
så bra skrivet! och det är så ofattbart hemskt att det ska vara så här. känner så igen mig med nycklarna i handen och sms:et till pojkvännen.
Caroline11.10.15 kl. 21:04
Jag gick just en ny rutt för att kolla belysning och buskighet inför att komma hem från jobbet ikväll. Var ungefär lika glesbelyst och obehagligt som min andra rutt. Sannolikheten att det ska finnas fler människor där är liten. Obehagligt hur många verkar bli beräknande nu när det blir mörkt tidigare, för de som rörde sig vid åstranden är plötsligt borta. Jag drömmer om flockar av människor överallt i staden, så vi alla kunde vara mindre ensamma.
12.10.15 11:57
Tack för ett viktigt och bra inlägg! I och med våldtäktsförsöket i Åbo har jag också börjat fundera på om jag borde kringskära min egen frihet till att röra mig ute i det offentliga rummet, jag brukar nämligen springa längs ån förbi Studentbyn, också efter att det blivit mörkt och brukar inte vara rädd. Tror inte jag någonsin varit rädd där, oftast finns det flera människor i närheten. Men nu börjar det isa obehagligt i magen då jag tänker på det som hände kvinnan för någon vecka sedan. Blir också så förbannad då jag läser kommentarer om hur duktig hon var som gav våldtäktsmännen på käften, "så ska man bete sig mot våldtäktsmän, inte bara ligga där och inte kämpa emot". Fy fan, som om någon i den situationen skulle kunna beskyllas för att ha betett sig fel och skylla sig själv.
Karin13.10.15 kl. 20:15
Tack! Jag var på en länk i slutet av september längs ån, och fick nog sjukt bråttom att svänga om när jag insåg att det var mörkt. Men måste ju komma hem från jobbet, så är lite tvungen att gå hem i mörkret där. Glädjer mig åt att så många trots allt vågat ut sig på sträckan igårväll. Och håller helt med, det var många som hurrade för käftsmällen. Jag är glad för hennes skull att hon lyckades komma undan och försvara sig, men tänker mig att det är en vanlig reaktion att bli lamslagen. Framför allt när förövarna är flera. Jag är också sur på den uteblivna mediestormen, var är alla som är upprörda över kvinnornas rättigheter nu när det var vita män? Det är så mycket som gör mig arg med det här.
13.10.15 20:26

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka