Vi varandra

Publicerad 15.06.2015 kl. 20:33

 

Många har frågat efter Mörne-novellen. Den går att få tag på gratis via SFV i tryckt format, men nu går den också att läsa här. Med små, små stavfelskorrigeringar. 20000 tecken är inte världens mest bloggvänliga format, dessvärre. Beklagar att indragen är olika storlek, bloggen saknar tabbfunktion. 

 

Vi varandra

 

Det var Volt som skrev under köpekontraktet först. Räckte pennan åt mig med sitt uppmanande leende på läpparna. Trots att pennan var min kändes den ovanligt lätt i min hand, som om den inte alls ville mot pappret.
   Volt talade med mäklaren medan jag pressade pennan mot det tomma strecket intill hans underteckning. Namnteckningen som pennan i min hand skrev såg främmande ut. Volt förde pappret längs bordsytan mot mäklaren, sedan en handskakning. Det där fasta handslaget som han presenterade sig med då vi träffades. Som om han varsamt men bestämt tog min i sin, beslutsamheten med vilken han senare slöt sina armar om mig.
   Det var jag som älskade honom först.

 

Jag står vid brädhögen i Volts svarta Nokia-stockstövlar. Svarta som täcker hela smalbenet. Det långa gräset når upp till knäna, strax ovanför gummistövelskanten, känns vasst och mjukt mot mina knäskålar. Mot smalbenen känns ingenting så länge jag står stilla, men när jag tar ett steg till mot Volt och brädhögen, nuddar stövlarna min bara hud. De svarta skaften är varma av solen.
   När vi köpte huset sa han att det var perfekt. Att vedlidret på gården endast behövde få nya plankor och lite målfärg. Väggarna tapeter.
   "Jag tror de här ska räcka." Volt lyfter presenningen från plankhögen, slänger ett par arbetshandskar åt mig. Sådana som är för stora åt alla.
   "Så det inte blir stickor." Hur han alltid ska fittas.
   "Du får det att låta som om jag aldrig hållit i en planka förr."
   "Man vet aldrig med stadsflickor", säger han som om jag bott i staden hela mitt liv. Som om gräs och höga häckar är någonting nytt för mig.
   Vi bor inte i staden längre.
   Volt drar ut en planka ur högen och jag drar på mig handskarna. De är hårda på utsidan, men lena på insidan. Som syntetisk mocka, händerna kommer att ha en svag doft av handskarna och sågspån då man tar dem av sig.
   Jag greppar plankan och bär den till bockarna. När den vilar på ställningarna mäter Volt upp hur långa de ska vara.
   "Har du räknat hur många vi behöver?"
   "Omkring femtio", säger han. Drar ut måttbandet. Med en oproportionellt stor blyertspenna drar han ett streck.  
   Femtio räcker endast om han inte spikar så att plankorna överlappar varandra.
   "Håll i ordentligt." Volt för sågen mot plankan och de små tänderna biter sig in i plankan. Först är dragen korta. Volt drar sågen mot sig, plankan vill följa med. Paus. Volt skjuter sågen framåt, plankan vill åka ifrån honom.
   Han glömmer att hålla sågen rak, har ännu inte märkt att kapytan kommer att bli sned. Han fortsätter såga och jag håller om plankan. Handskarna slutar kännas lena, händerna kommer att lukta handskar och sågspån.
  Häckarna på gården har vuxit sig så höga att man stundvis endast kan skymta grannarna genom gluggarna. Gräset växer vilt och äppelträdens grenar kommer snart att tyngas ner av frukterna. Jag är rädd för ormar och vågar inte ut barfota i trädgården, tvingas låna Volts gummistövlar.
   Jag hatar gummistövlar och planksågning.
   Jag hatar arbetshandskar.
   Handskarna sticker jag in i bakfickan och greppar plankan med mina bara händer. Känner den sträva, obehandlade ytan mot mina fingerspetsar. Volt säger ingenting, fortsätter såga. Plankan knycker till gång på gång i mina händer.
   Volts kapytor blir allt snedare.

 

Mitt ben är utsträckt i tomheten på Volts sida av sängen. Hans lakan är redan så sommarsvala de kan bli, prasslar i all sin anemi. Det har förmodligen gått flera timmar sedan han stigit upp, också värmen har försvunnit från lakanen intill mina.
   Volts arbetsdag och arbetsresor räcker i genomsnitt från halv åtta till fem. Om morgnarna brukar jag sova länge i den nya sängen. Jag valde vita lakan och Volt frågade om de inte var rent av opraktiska. Men vi kom hem med dem i alla fall. När jag vaknar på i sovrummet på morgonen är det gnistrande vitt, nästan bländande. Solen lyser in vid elva under junimorgnar. Det ger mig sex timmar tid att vänta på Volt.
   Jag har inte bråttom någonstans, för handen genom mitt hår. Det ilar till i pekfingret och fingrarna fastnar i hårknutar. Jag drar ut fingrarna ur trasslet och ser på pekfingret, området där stickan sitter är rött och det kommer förmodligen gå någon dag innan den har ätit sin väg ut ur mig.
   Solen har värmt parketten i sovrummet. Trots att det fortfarande saknas en matta är det inte obehagligt att vakna med bara fötter om morgonen. Syskrinet vilar i ett av skåpen, jag tar ut en av nålarna. I badrummet stryker jag den med desinfektionsmedel.
   Ljuset i badrummet är dunklet men stickan lyser mörk under huden, inte många millimeter under. Nålen åker in obemärkt, fingertopparna har redan hunnit bli kargare och det känns mer i handen som håller i nålen än själva huden som blir stucken. Jag försöker få in nålen i samma riktning som stickan åkt in. Det är svårt att avgöra vilken vinkel den ligger i därinne, men när det ser ut som om nålspetsen rör stickan, drar jag ut nålen och pressar på med en nagel i motsatt riktning. Istället för stickan rinner vätska ut. Jag sticker in nålspetsen igen, den här gången i en annan vinkel, men slutresultatet är det samma.
   Vänstra handen har helt enkelt inte samma koordinationsförmåga som min högra där stickan ligger. Jag stryker över pekfingret med desinfektionsmedlet och lägger nålen på en badrumshylla.
   Jag kokar vatten åt mig i köket, mäter upp grönt te i en tekanna och häller i vattnet. Pressar ner teet i botten med silen i locket. Under sommaren har jag sällan lust att äta morgonmål. Kroppen glömmer bort hungern och när jag minns att jag borde äta är jag inte hungrig.
   Volt säger att det är klart att jag också snart ska ha arbete och vänner här. Orden ekar tomma mot väggarna när Volt åker till arbetet.
   Huset är väldigt tomt. Det liv vi förut hade på femtio kvadratmeter räcker inte till att fylla den här rymden. Det är som om det alltid finns ett nytt rum, nya trösklar.
   Jag ställer tekoppen på vardagsrumsbordet. Det finns hur mycket tid som helst och hur jag än möblerar ser allting så malplacerat ut.  
   Genom vardagsrummet kommer man till de övriga rummen. Sovrummet är stort och vitt. Vi har diskuterat tapetval några veckor nu, väggarna fortsätter vara vita. Jag tänker mig subtila ränder, alldeles tunna gråa på vit botten. Gammaldags. Volt vill ha en terrakottafärgad vägg bakom sänggaveln, men en sådan skulle inte passa in i huset som annars är väldigt gammaldags. En våning i trä med lummig trädgård i utkanten av den lilla kommunens centrum.
   Det har gått några veckor och jag har flyttat på möblerna i all oändlighet. Soffan under fönstret, intill väggen. I vår förra lägenhet var det enda alternativet att ha soffan under fönstret.
   Jag tycker om hur det känns bekant trots att solen lyser in vid fel klockslag.

 

Oftast är han hemma någon minut efter fem. Den turkosa bubblan glider in på gårdsplanen, gruset rasslar. Jag sitter i soffan och lutar huvudet mot det svala fönstret som redan fallit i skugga. Volt stiger ut ur bilen, ler då han ser mig i fönstret. Kavajen under ena armen och en kappsäck i den andra. Det hade sett bättre ut med vanlig läderväska, men det är förmodligen något med de hårda kanterna som han tycker om. Klicket när kappsäcken öppnas.
   "Haft en skön dag?" frågar han, och jag nickar.
   "Var till butiken." Det känns fånigt att inte ha så mycket att tillägga. Att det var hela dagens program.
   "Känner mig riktigt mör nu", säger han och slår sig ner i soffan. Kappsäcken står kvar vid tröskeln till farstun intill läderskorna. Den får det att se ut som om han ständigt är på väg bort. Men han kommer alltid tillbaka. Han skulle inte ha bett mig flytta hit om han inte kommer att göra det.
   "Larsson igen?" Jag sätter mig bakom Volt. För händerna om hans axlar, musklerna och hinnorna under huden känns bekymrade. Jag kramar om dem.
   "Han bara maskar vad han hinner." Musklerna spänns.
   "Tänk inte på honom." Mina tummar åker över några muskelknutar och han andas ut. "Tänk på mig istället." Några muskelknutar till.
   Muskelknutarna blir lättare att öppna om han tänker på mig. Skulle förmodligen inte finnas en enda knut om han bara tänkte på mig. På sin höjd några tapetknutar.
   "Så vad har du gjort idag?" frågar han.
   "Handlat."
   "Du berättade det redan."   
   "Tänkt på tapeterna."
   Muskelknutarna spänns en smula. Jag kramar om dem, trycker tillbaka trasslet så långt in att jag inte längre kan känna det.
   "Jag tänker mig grårandiga i sovrummet."
   "Visst."
   Det är slutdiskuterat för ikväll.
   "Kan vi åka in till staden på helgen?" Min hand rör sig längre ner längs hans rygg. Stannar vid korsryggen, stryker försiktigt med tummarna längs med ryggraden. Handflatan spriden över sidorna.
   "Vi borde göra något åt häckarna", säger han.
   Jag drar bort mina händer från hans rygg. Lutar mig mot min ända av soffan. Händerna i famnen och knäna uppdragna. Sjunker in i soffkuddarna ytterligare en gång. Volt lutar sig mot ryggstödet, noterar inte händerna som försvann med ett enda ord.
   Jag stiger upp för att gå på toaletten. När jag tvättat händerna dröjer jag med blicken i spegeln. Det känns som om jag ser mycket äldre ut än för bara någon månad sedan. Det är något i blicken.
   Jag sluter toalettdörren bakom mig. Volt sitter i soffan och ser på televisionen som jag lämnat påslagen för att få lite ljud i rummet. Rätt fort lärde jag mig att stänga ut ljudet från den också. Om det inte var för flimret från rutan i Volts ansikte hade jag kunnat tro det är knäpptyst i huset.
   Klockan är tjugo över fem. Solen har sen länge passerat sovrumsfönstret men väggarna lyser trots det upp rummet. Lakanen prasslar när jag sätter mig i sängen, låter mig själv falla på den. Stirrar på den vita väggen med spackelfläckar som lyser klarare än den övriga bakgrunden. Fortfarande inga tapeter, ingen diskussion, ingen förändring.
   Kanske det känns lättare efter att det skett något med huset. När listerna som saknas är fastspikade och häckarna klippta.
   Volt gläntar på sovrumsdörren och stiger in i rummet. Min sida av sängen höjs en aning då han sätter sig på sin. Han lägger sig, svänger sig mot mig. Han är så mycket grövre än då vi träffades, tyngre. Trots att jag tänkte mig att vi som unga vuxna hade vuxit klart när jag första gången kysste honom fortsatte han växa.
   "Grårandiga?" Han sträcker handen mot mitt ansikte, den är varm mot kinden.
   Jag nickar. Kudden under mina andra ansiktshalva är sval, lakanen prasslar när Volt låter handen vandra från kindbenet över halsen, över nyckelbenet, över axeln, överarmen, över bröstkorgen. Låter den glida om min midja och dra mig till sig. Lakanen och kuddarna är svala mot min kropp och mitt ansikte. Volts kropp varm intill min. Jag drar ett djupt andetag.
   "Det blir förmodligen inte dumt alls med grårandiga", andas han i min nacke och hans fria hand vandrar över min mage. Uppåt. Hans andra arm under min hals, hans fingrar i mitt hår.
   "Vackert blir det." Jag sluter min vänstra hand om hans vandrande vänstra hand. De stannar på det vänstra bröstet. "Du är inte trött längre?"
   "Inte för trött." Han tar ett djupt andetag och jag skrattar. "Var har du gjort av med din bh?"
   "Brände den i en tunna i trädgården."
   En antydan till ett skratt kommer som ett andetag i min nacke. En enda nackhårsresning, hur hans magmuskler snabbt drar ihop sig intill min korsrygg.
   Händerna glider ner, glider innanför shortslinningen.
   Vi varandra.
   Jag Volt.
   Volt huset.

 

I regel är Volts böcker tjockare än mina. Den översta i högen faller på skrivbordet när han släpper taget om den. De alla liknar varandra och samma ord återkommer i titlarna. Astronomi. Stars.
   Ett enda vakuum.
   Han bläddrar i dem. Jag snurrar halva varv i hans kontorsstol i arbetsrummet, greppar lösa garn ur mattan med mina tår. Han sveper genom sidorna, bläddrandet döljer min suck. Jag känner på kappsäckskanten med mina tår. Den är vass, spännena kalla.
  "En månad och det ryms inga nya i hyllan." Hans fingrar trummar på högen av böcker, det har fastnat damm i limningarna, sidorna har hunnit bli gula.
   "De ser ut att vara lite gamla", säger jag. Volt lyfter översta boken och lägger den ovanpå översta bokraden. Mina tår söker garnmattan.
   "Forskningen är sådan, bygger på gammalt och blir gammal."
   "Behöver vi spara de där då?" Tårna söker Volts vrist, kan känna hans irritation. Jag säger inget mer om att slänga böcker, för det är jag som har flest.
   Jag lutar mig bakåt i kontorsstolen, slutar vända mig i den. Tårna söker smalbenet, rör sig över vadmuskeln. Stannar. Tre böcker står kvar på bordet, Volt öppnar den nästa.
   "Finns det elektricitet i rymden?"
   Volt stänger sin bok.
   "Klart det finns." Boken åker upp på översta hyllan.
   "Behöver den inte materia för att ta sig vidare?" Jag stiger upp, tårna inne i garnmattan, tar upp den tredje boken. Orden är tunga i den. Electronic Imaging in Astronomy.
   Han trycker försiktigt på pärmen som jag håller upp. Mina händer följer boken och ställer den på skrivbordet.
   "Elektricitet finns överallt."
  Jag har svårt att greppa det. Det måste finnas kroppar, stötar. Hur kan ingenting pulsera?
   Hans hand vilar på min ovanpå de två sista dammiga böckerna. Bröstkorgarna söker varandra, mina skulderblad nuddar hans nedersta revben. Han gungar mig som kontorsstolen, tills revbenen fastnar i varandra. Jag är alltid fast, vill alltid längre in. Vill försvinna in i garnmattan med honom, jag lossar på revbenen och vänder mig.
   Jag drar honom med mig mot garnmattan. Min håruppsättning faller med mig, kittlar min nacke. Petar in hårnålar i jeansfickorna och fäller några i mattan.
  Fäller honom bland garnet och knäpper upp honom. Skära sommarknappar på hans allt brunare hud. Mina fingrar mer rosa än vanligt intill den.
   Volt kontorslena händer under min skjorta.
   Öppnar hans bälte som finns mellan mina lår. Så många lager tyg emellan som försöker göra det hela anständigt.
   "Elektriciteten", säger han och jag stannar upp. "Den går inte att kontrollera i rymden."
   Jag öppnar gylfen.

 

Volt ställer de grårandiga rullarna på sovrumsgolvet. Han sandpapprar spacklet med ett grövre sandpapper, jag följer efter med ett finare. Vi börjar vid väggen med dörren mitt emot fönstret. De flesta spackelfläckarna sitter på tavelhöjd, är rätt små. Spacklet breder ut sig som ett trasigt pärlband över sovrumsväggen.
   Det rasslar av Volts grova sandpapper. Spackelsmulorna går att skymta då de danar mot golvet, åker in i sprickan som annars skulle döljas av listen. Hela huset är fullt av dolda sprickor, partiklar som åker in i väggarna. Trots listen kommer glappet att finnas kvar, åtminstone tills Volt får för sig att byta parketten och blottlägga allt som finns under.
   Jag sandpapprar mycket långsammare än Volt, mitt papper är finare och svart. Jag gör små runda rörelser över kanterna mellan de olika vita nyanserna. Väggen och lappningen. Trots handrörelserna ter sig inte kanten mellan färgerna mindre synlig.
   "Sandpappra inte för mycket", säger han och det finns inte en chans att jag gör det eftersom mitt sandpapper är som vanligt papper. Biter sig inte in i väggen.
   Handrörelserna saknar friktion. Jag försöker hålla upp högra handens pekfinger, vill inte att den ska röra väggen eller sandpappret då det börjat bildas var runt träflisan.
   "Sandpappra du innan mig, så följer jag efter sen", säger jag åt Volt när jag inser att det tar mycket längre för honom att sandpappra med sin grovhet. Jag ställer mitt svarta sandpapper på nattduksbordet och går ut ur sovrummet.
   På toaletten petar jag ner nålen från badrumshyllan igen, spanar efter mitt förra stickhål och stryker desinfektionsmedel över nålen med en bomullstuss. Sedan greppar jag nålen med vänster tumme och pekfinger och kör in den under huden. Den åker in lite lättare än förra gången men det svider mer i den helt klart inflammerade fingerspetsen. Däremot åker nålen lätt in till varet och vätska sipprar ut genom stickhålet redan då jag drar ut nålen. Jag klämmer om fingret om båda sidorna av stickan, det svider till när den rör sig. Men den kommer åtminstone närmare ytan den här gången.
   Trycket under huden är enormt, jag prickar upp ett hål till med nålen och försöker göra öppningen en aning större. Sticker små hål i huden kring stickan, river upp dem mot såret. Sedan trycker jag igen och varet kommer ut, putsar fingret med bomullstussen. Ser stickan i det lilla bomullsmolnet i min hand.
   Volt har hunnit halvvägs över första väggen och står vid dörröppningen när jag kommer tillbaka med ett plåster på fingret.
   "Stött dig på sandpappret?" Han böjer sig, för sitt ansikte mot mitt. Vill närma sig mina läppar.
   Jag buffar till honom retsamt och tar upp det svarta sandpappret igen. För det i en lätt rörelse över nästa spackelfläck.

 

Volt packar sin bruna kappsäck igen, sin pappas gamla. Svärfar har i sin ungdom inte klistrat klistermärken på den, han har rest men aldrig klistrat. Ytan är av slätt läder, små porer. Kvalitetsläder åldras vackert, sömmarna sprättas inte om tråden inte bytts mitt i sömmen. Kanterna är hårda, vassa för tårna, viker aldrig undan på grund av alla böcker Volt packar.
   "Skulle inte en portfölj vara bättre. En sådan som normala människor har."
   "Bra nät för böckerna." Volt öppnar kappsäcken och drar i nätet på den ena långsidan. "De hålls bra här."
   Han packar ytterligare en bok, den ser tung ut. För att handla om något så stort som rymden ser böckerna påfallande trista ut. Svarta bokryggar, föråldrade fonter i kursiverade knallgula versaler. Kanske vetenskapliga böcker ska se ut på ett visst sätt.
   "Skulle det inte vara lättare att bara lämna böckerna i observatoriet?"
   Volt stänger kappsäcken, den är åtminstone en halv meter bred.
   "Jag kollar gärna upp saker i dem hemma också." Kappsäckslåsen klickar. Båda på en gång, planerat och elegant. Volt ställer upp kappsäcken som tynger ner fransarna i garnmattan i arbetsrummet.
   "Det är inte så mycket extra att släpa på i varje fall", säger han, lyfter kappsäcken och kysser mig på pannan med uppskattningsvis två dagars skäggstubb. Det går inte att se den ännu. Det är tisdagsmorgon, han doftar kaffe. Det är endast Volt som får kaffe att dofta gott.
   Sedan försvinner han ut ur arbetsrummet, genom vardagsrummet till hallen. Han fäller ner kappsäcken intill skorna han sedan snör. Kavajen med lappar på armbågarna åker på och kappsäcken lyfter från hallmattan.
   "Älskar dig", säger han. Innan jag hinner svara är ytterdörren redan stängd. Gruset rasslar i Volttakt, en bubbledörr öppnas, kappsäcken åker in på passagerarsätet, dörren stängs. Gruset rasslar ett halvt varv till runt bubblan och Volt sätter sig på förarsätet. Motorn startar.
   Klockan är halv åtta och jag har nästan nio timmar att döda. Det är sällan jag vaknar så här tidigt, men även om solen inte lyser in direkt i sovrummet är det ljust nog ute för att inte notera en egentlig skillnad. Hallmattan rafsar mot mina bara fötter, fastnar i förhårdnads–sprickor. Jag har lärt mig stiga över halltröskeln som är lite högre än de andra, slår inte längre tårna i den på väg tillbaka mot sovrummet.
   Jag drar min hand över den nysandpapprade sovrumsväggen på väg mot sängen. Knappt några hårda kanter alls, vi kommer inte att behöva sandpappra mer. Det är endast tapeterna som fattas, rullarna står färdigt i knuten. Fingerspetsen där stickan satt ilar till en aning varje gång den åker över spackel, plåstret är borta sedan länge. En röd prick ilar över sin färd på sovrumsväggen.
   Jag lägger mig mitt på sängen bland lakanen. Madrasserna brukade mötas där, skapa en klyfta att rulla in i tillsammans med honom. Sömndrucket vakna mitt i natten av en kyss i nacken, en arm om midjan, för att sedan somna om. När vi vaknade på morgonen hade madrasserna glidit ifrån varandra, men jag och Volt bara emot.
   Den nya sängen har endast en stor madrass. Fingerspetsen hettar till en aning bland det tillsynes svala vita, dels bland hans lakan och bland mina. Ljuset rinner in i rummet som varma strålar mellan persiennerna. Jag svänger på hans kudde för att få upp den kalla sidan, en svag doft av Volt mot min kind.
   Det finns ingen klyfta att av misstag rulla in i mellan madrasserna.

 

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver?
Vad kul att få läsa! Jag gillar det lågmälda, antydningarna om att något kanske kommer att ske – eller så inte. Grattis ännu!
Kugge15.06.15 kl. 23:34
Tack!
16.06.15 16:34
Stort grattis till vinsten och den välskrivna novellen :)
ugglan06.07.15 kl. 13:07
Tack! :)
07.07.15 17:22

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka