Bloggposter

En bön för de stulna

 
 
 
Årets första bok som jag läste ut på svenska är den amerikansk-mexikanska Jennifer Clements En bön för de stulna, en drömsk historia om flickor som kläs som pojkar tills det bara inte går längre. De vackra flickorna rövas bort av drogkartellerna, så mammorna gör sina döttrar så fula de kan. När jeeparna närmar sig det lilla berget där kvinnorna bor gömmer sig flickorna som kaniner i hål de grävit ute på åkern. 
 
Protagonisten Ladydi bor med sin mamma. Hennes pappa har lämnat dem, det finns inga män kvar utöver ynglingen Mike som äger påfallande många mobiltelefoner. Boken bygger på intervjuer och Clement har gjort ett digert forskningsarbete. Trots att det handlar om tunga och mörka teman som knarkhandel, mexikanska fängelsen och trafficking håller Clement ändå kvar en gnutta av hopp. För kompletterande läsning om kvinnors liv i Mexico rekommenderar jag senaste Astra
 
Vill du hänga med på bokcirkel? Vi träffas i Idérummet vid Åbo stadsbibliotek 4 februari klockan 18:00. För övriga datum och böcker kan du klicka dig hit
 
 
Publicerad 26.01.2016 kl. 22:35

Tre feministiska boktips

 

 

En faktabok, en skönlitterär bok och ett lite mixat seriealbum. Varsågoda!

 

Liv Strömqist - Kunskapens frukt (2014)

Strömquist analyserar konstruktionen av det kvinnliga könsorganet och vad en del män tänkt om den genom historien. Jag skrattar genom hela boken eftersom den sparkar uppåt och gör det dessutom på ett väldigt lärorikt sätt. Det är inte alltid jag läser serier som inkluderar källhänvisningar. Strömquist tar med oss på en lång historisk resa. Visste du till exempel att skaparen av Kellog's var en stor förespråkare av kvinnors anti-onani eller att existensen av klitoris debatterats i många omgångar?

 

Sara Stridsberg - Drömfakulteten (2006)

Jag talar till lust och leda om den här boken. Romanen handlar om Valerie Solanas, eller snarare hennes alterego ur SCUM manifest. På samma sätt som Drömfakulteten inte bör läsas som en biografi bör SCUM manifest heller inte läsas som teori. I kombination blir det däremot en givande intertextuell läsning om samhället sett ur den utslagnas vinkel. Speciellt knäsvag blir jag av Valeries relation till Cosmogirl. Och psst, det kom en nyutgåva i pocket efter flera års paus.

 

Maria Svedland - Hatet (2013)

Har ni någonsin hört att män är rädda för att kvinnor förlöjligar eller skrattar åt dem, och kvinnor rädda för att män dödar oss? En dag dimper ett dödshot ner i Svedlands postinkast, vilket gör henne rädd och rasande. Sin ilska använder hon för att sammanställa en bok om hatet mot inte bara feminister men också kvinnor. Det här är vardag för flera offentliga kvinnor. Jag tyckte det kändes mörkt redan 2013 och så här efter två år känns Svedlands bok mer aktuell än någonsin. 

 

 

Publicerad 18.01.2016 kl. 20:42

Utlottning av Där ljuset faller som vackrast

 

    ”Du klottrar så mycket”, säger hon.
    ”Och du röker så mycket.” Jag ritar på de gamla bokstäverna. De nya orden har skarpa konturer på den suddiga skrivytan, det går att se stadsnatt och grannlägenheter i dem, men de försvinner sedan sakta. Blir en del av allt det som skrevs för länge sedan.
    Borta, bara sådär, tills någon nästa gång är där och andas eller glömmer balkongdörren öppen när det är kallt ute. Senseptembernätter påminner om snön och mörkret som är på väg in.
    ”Det är rätt i sista minuten om vi vill tvätta fönstren”, säger hon och öppnar en ny lonkero. ”Vi hinner ännu, någon varm, men molnig oktoberdag.” 

Jag har som sagt inte skrivit skönlitterärt på en stund. Jag har tidigare märkt att jag skriver bäst när jag är lite ledsen, men just nu är jag mest glad och kär hela tiden. Idag fick jag ändå glädjen att uppträda med texter på litteraturföreningens träff och valde att läsa både lite Mörne-novell och Littskap-novell. Det är kul att läsa egna texter högt, hoppas det boostar min skrivinspiration. 

Det här ledde till att jag letade fram min bunt antologier som jag fick i författarexemplar. Så nu lottar jag ut ett stycke Där ljuset faller som vackrast, som fick en fin recension i ÅU. Här finns en lista på alla som är med, bland annat bloggarna Riina och Ellen vars texter är alldeles underbara. Delta med en kommentar och lämna gärna en blogg- eller e-postadress. 

Jag lottar ut boken 17 januari. 

Resultat: Boken går till Ett ritstift i din rumpa, hurra! :)

 

Publicerad 13.01.2016 kl. 21:10

Elävän näköiset

 

 

Hän luulee, ettei koskaan tule käymään avaruudessa vaikka on siellä koko ajan, ei koskaan oikeasti tule kokemaan, millaista se olisi. Onko mahdollista käsittää sellaista, mitä ei ole kokenut eikä koskaan tulekaan kokemaan? Aivan vasta hän oppi, että avaruudessa ei kannata pidättää hengitystään, sillä juuri silloin kuolee, kun keuhkot laajenevat tyhjiössä sisältämänsä ilmanpaineen vaikutuksesta. Se on aika yllättävää: kun olosuhteet ovat niin toiset kuin mihin on tottunut, ei tavallinen järkeily riitä niiden ymmärtämiseen. 

 

Förmodligen en av min bokhyllas vackraste böcker till sitt yttre, men blev också allt mer förtjust i insidan dess längre jag läste. Om Oneiron inte kändes som en finsk bok levererar Henni Kittis debut Elävän näköiset precis det jag ibland längtar efter: lågmäldhet och en viss dos melankoli. 

Boken inleds några generationer bakåt i norra Finland med att Alfred får till det med grannfrun Sisko. En liten pojke föds som en följd av detta åt Sisko och Reino, samtidigt som Alfred och Eeva får en fjärde dotter. Barnen Sakari och Aleksandra utgör följande episod, vartefter där på följande generationen Anders och Santeri tar över. Ett landskapsskifte från norr till Helsingfors sker.

Jag skulle inte rekommendera boken åt en rastlös läsare. Även bokens mest dramatiska händelse passeras med stillsamhet. Det är kanske det som är förtjusande, eftersom Kitti istället dröjer i små stunder som verkligen vibrerar. När Aleksandra flyttar till Helsingfors börjar hon arbeta med att stoppa upp djur på Naturhistoriska muséet och Sakari studerar astronomi. Genom dessa generationers liv skildras inte endast flyttvågen mot storstaden, utan också människor när de är som allra skörast. 

 

Publicerad 12.01.2016 kl. 13:00

Så syns feminismen i min vardag

 

 

Utöver att jag slutat skratta med i skämt som kränker och utmanar mig själv att inse när också jag ibland tänker sunkigt, kan jag inte påstå att feminismen syns tydligt i min vardag. Förmodligen känns det så här eftersom jag kallat mig feminist såpass länge att det har hunnit normaliseras. Visst, jag går kurser i genusvetenskap och kursen i normkritisk pedagogik börjar om en vecka. Astra dimper ner i postinkastet och jag snackar feminism med mina awesome vänner. Rätt vanliga saker. 

Jag kommer ändå ihåg att jag var väldigt nervös för hur mina, då nyfunna, värderingar skulle påverka ett eventuellt heteroförhållande. Feministvännerna uppmanade mig att lugna ner mig, eftersom det har en tendens att flyta på. Men jag var nervös trots allt. Att här sitter jag fast med städningen alldeles ensam och tvingar i min tur mannen ut och klippa gräsmattan varje gång den ska klippas och båda är helt jävla miserabla. 

Jag frågade av sambon om han anser att feminismen syns i vår vardag. Han var tyst en stund och sa, ja vi pratar ju ganska ofta om det. Det var liksom det. Och vi har kul när vi pratar, vi städar tillsammans, vi lagar mat tillsammans, vi handlar tillsammans. Vi pratar massor. För övrigt är vi väldigt heteronormativa. Han är längre och starkare, jag mer intresserad av inredning och kläder. Han fixar min cykel, jag bakar cheesecakes och stickar. Jag har insett att det är helt okej, båda är nöjda och vi har diskuterat hur vi fördelar saker. Så länge den ena på basen av sitt kön inte sitter på soffan och tittar på när den andra sliter. Vi ser hur vi gör med gräsmattan när vi väl kommer till den, eller så fortsätter vi bo i höghus för bekvämlighetens skull. 

Diskussionerna vi för handlar ofta om något vi läst, vare det sig nyheter eller någon seriestrip. Överlag handlar det om att vi bara försöker vara hyggliga människor och ifrågasätta våra fördomar. Feminism är inte så komplicerat, det är inte radikalt. Min vardag går ut på att försöka bli en lite trevligare människa varje dag. 

 

Publicerad 11.01.2016 kl. 17:31

Den viktigaste feministiska frågan för mig

 

 

Det är rysligt svårt att välja endast en fråga eftersom det handlar om intrikata problem. När jag tänker efter är kanske könsroller någonting som jag sätter mycket tankeverksamhet på. Jag tror många av oss trivs i våra hudar, men det finns flera personer som det skaver för. 

Jag har svårt att förstå varför det är svårt att acceptera dem som faller utanför heteronormen. Det är inte udda om en pojke vill leka med dockor eller en man vill bli hemmapappa. Varför skulle en kvinna som vantrivs i klänning inte kunna gå i kostym på årsfester? Måste det alltid vara mannen som är stark (fysiskt och psykiskt)? Varför är en man som tar utrymme självsäker, men en kvinna som gör precis samma sak bitchig? Vad är skrrämmande i att inte genast kunna identifiera någon annans kön? Det är väl relevant bara om man har en snäv läggning och ett romantiskt intresse.

Jag ser inga hot i det här. Kanske vi istället skulle ha människor som mår bättre. Kanske lika många män inte begick självmord om det var mer acceptabelt för män att visa det då de inte mår bra. 

Orsaken till varför det kanske känns som om det talas om total utsuddning av könsrollerna beror på att vi inte behöver kämpa för någonting som redan är tillåtet. Det är redan okej att vara hemmamamma eller vara manlig man. Bara för att vi ger mer rörelseutrymme för dem som behöver det, betyder det inte att vi alla måste bli lite queera eller till exempel måste dela 50/50 på allting. I mitt nästa feministinlägg kommer jag att skriva om hur feminismen syns i min vardag och varför tanken på kombinationen heteronorm och heteroförhållande gjorde mig obekväm förut. 

 

Publicerad 09.01.2016 kl. 16:46

Ystäväni hevonen

 

 

Årets andra bok Ystäväni hevonen av Ronja Salmi, som leder YLEs hästprogram med samma namn, är en berättelse om åttondeklassisten Milenka som rider på ridskola. Boken skrevs i samråd med följarna på instagramkontot @ystavanihevonen och kom sedan ut i hårda pärmar senare ifjol. 

Sociala medier och nätmobbning spelar en stor roll i boken, men på många plan är det här en rätt vanlig bok om hästflickor. Rivalerna i stallet, klasskillnader, duktighet. Ridsport är inte en självklar hobby för alla eftersom en ridlektion i de flesta ridskolorna är dyr. Problemen som behandlas är realistiska och Milenka är en huvudperson som jag tror många kan känna igen sig i. 

 

Publicerad 05.01.2016 kl. 15:34

Oneiron

 

 

Ungefär femtio sidor in i Finlandiavinnaren Oneiron av Laura Lindstedt tänkte jag att jag skulle ha älskat den här boken för några år sedan. Sju kvinnor uppenbarar sig i ett tomrum och inser att de måste ha dött. Så småningom försvinner allting mänskligt ur deras kroppar. Trots melankolin skulle jag aldrig ha gissat att Oneiron är en finsk roman om jag inte vetat, persongalleriet är internationellt och endast en bikaraktär är finsk. 

Trots den globala resan från bland annat Ryssland via Senegal till New York är det tomrummet i Onerion som är spännande. När det börjar handla för mycket om livet innan känner jag att jag gärna hade tagit till saxen och klippt lite. Visst, en bok om döden handlar sällan om just döden, mest om livet. Trots utdragna partier, kanske en vilja av att kränga sig fast i alla sitt livs detaljer, är Oneiron ändå en av de få dödstematiska böcker som de facto handlar om döden mer än livet. När det i ögonblickena i bokens sista del verkligen gäller, sträckläser jag. 

Ibland gjorde det ont att läsa den här romanen. Den satt fingret på rädslor som sitter djupt i mig på ett sätt jag inte kunde förvänta mig. Stundvis var det djupt obehagligt, men de var just de ställena som trots allt fick det att bränna till. Det är när allting redan är oundvikligt slut som dessa kvinnor tvingas konfrontera allt det som gör ont. Mer effektivt hade det varit i ett mer koncentrerat, kort format. 

 

Publicerad 04.01.2016 kl. 18:58

Bokcirkel i Åbo

 

 

Bokcirkeln vid Åbo stadsbibliotek fortsätter den här våren. I vår står de inhemska författarna Forsblom, Blasim och Kinnunen på listan och året inleds med Clements roman om utsatta kvinnor i Mexico.

4.2   En bön för de stulna - Jennifer Clement
3.3   Maskrosgudens barn - Sabine Forsblom
7.4   Irakisk kristus - Hassan Blasim
12.5 Där vägarna möts - Tommi Kinnunen

Det finns oftast någon stol ledig, så känns det som om du vill komma med i en fin gemenskap där olika generationer möts för att diskutera böcker får du gärna e-posta mig. 

 

Publicerad 04.01.2016 kl. 11:33

Tvåsamhet

 

När Åbo stads första nyårsraket smällde inatt bytte jag officiellt adress och blev en sambo. I onsdags gav jag tillbaka nycklarna till min förra lägenhet och alla sakerna flyttades in i hans lägenhet innan julen. Jag har praktiskt taget bott där sedan augusti på grund av renovering i min lägenhet. 

Jag skulle vilja säga att det känns jättestort. Det är ju det. Men allt sedan vi återfann varandra i oktober ifjol har allt varit i rullning så som den aldrig avtagande strömmen av bilar på E18 utanför mitt nya fönster. Oberoende av när jag ser ut fortsätter de rulla fram vart de än är på väg. 

Det är stort. Och jag tänker hur annorlunda det kunde ha gått om vi försökt på det här första gången vi träffades under det tredje studieåret (jag blev jätteförtjust redan då) eller om jag aldrig vågat nu när vi igen träffades under det sjätte året ifjol. Jag är jätteglad över att jag tänkte att jag inte kan tillbringa mitt liv i rädsla av. Ja, jag vet inte ens vad jag var rädd för. 

När jag nu lämnade min förra lägenhet med sista posten i väskan och med hans hand i min kände jag bara hur skönt det kommer att vara att få posten hem. Det är stort, men känns inte annorlunda än vardagen hittills det här läsåret. Mycket skratt, insideskämt, experiment i köket och en blå himmel i bröstkorgen. 

 

Publicerad 01.01.2016 kl. 22:11

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka