26

Tycker födelsedagar är en bra dag att blicka tillbaka och fundera på hur livet går framåt. En dag för varje år. Lite så där som i One day, men utan den där Paulo Coelho-aktiga, överpedagogiska "CARPE DIEM SATAN"-slutet med cykelolyckan. Hoppas jag. Jag har nyss tagit ut cykeln ur vinterförrådet. 

Dels måste jag medge att det är så otroligt skönt att bli äldre. Få en liten auktoritetsgivande rynka i pannan, lära sig att inte ta saker för hårt och inte ta sig själv för allvarligt. Inse hur jävla skönt samboliv, veckohandlande och stickning är. Till skillnad från till exempel då jag fyllde 22 och befann mig på en av de mytomspunna krogarna och gick hem klockan sex på morgonen. I och för sig handlar det om mycket mer än det jag sysselsatt mig med. Jag tänker mig främst det där lugnet på insidan, snarare än stundande medelålderslivstil. För fyra år sedan var jag kanske självsäkrare än någonsin innan, men egentligen var jag bara en sparv. 

25 medförde Mörne-vinst och påbörjade bibbastudier. 26 för i alla fall med sig magisterexamen, ett yrke, praktik på sommaren och ett projektarbete på hösten. Sedan vet jag inte. Men jag litar på att det kommer att gå bra. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 12.04.2016 kl. 21:34

Irakin Purkkajeesus

 

 

Senast lästa bok är Hassan Blasims novellsamling Irakin purkkajeesus. Jag vet knappt var jag ska börja, hur jag ska göra boken rättvisa, för det här är en bok som är svår att beskriva. Spontat känns det som kafkaisk magisk realism, som tar oss bakom nyhetsnotisen och tv-sändningen om ännu ett bombdåd i Mellanöstern. När hopplösheten och sorgen blir för stor i en värld där lönnmord och krig är vardag tar det magiska vid. Det är våldsamt, men det är också absurt. Läsaren förs in i en värld av självmordsbombare, flykt i en ungersk skog, asylförläggningar och en svindlande sinnligt skildrad finsk skog. 

Jag har tänkt på vem som kunde vara en passlig läsare för den här boken. Hassan Blasim, numera finsk, förtjänar mer uppmärksamhet än han fått i Finland. Jag hade knappt hört om honom innan han dök upp som önskemål på bokcirkeln, trots att han för några år sedan vunnit stora internationella litteraturpriser. Sen igen tänker jag mig vad boken kan bli i händerna på någon som läser skönlitteratur som fallna änglar läser heliga böcker, att de kan få vatten på sin kvarn. Själv tänker jag mig att Blasim ofta skildrar en värld där våldsdåd har blivit så vanligt att man knappt reagerar på att skottlossning pågår utanför fönstret. En värld jag också skulle fly ifrån, men flykten är heller inte lätt. 

Hur som helst. Läs denna om du älskar Kafka, magisk realism, absurditet och aktuella teman. Läs den inte om du sedan en lång tid låtit bli att läsa nyheter för att de ger dig andnöd. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 07.04.2016 kl. 20:22

Slutspurten

 

 

VALERIE: Du får skriva nya saker, babywriter, du får hitta på nya slut. Det kommer nya rosenträdgårdar. Dorothy bränner ner en rosenträdgård och blommorna som växer upp igen är några helt andra. En trädgård full av fittor och rosor och textfragment och glömska. Nu stänger vi textfabriken för den här gången.

Drömfakulteten s. 311

 

Jag kan knappt förstå det. Jag har trollat fram nästan trettio sidor avhandling i mars och satt nu punkt för påsken i det sista analyskapitlet. Såklart måste jag ännu redigera det mesta och sedan skriva slutdiskussionen, men jag kan göra det i rätt lugn och ro innan den 10 april då jag lovat skicka in rubb och stubb för handledargranskning innan sista presentationen på laudaturseminariet. 

Jag har fortfarande svårt att förstå att det verkligen kommer att komma en dag när jag slipper ha dåligt samvete när jag skriver allting annat än gradu och att det kommer en tid då jag verkligen är färdig. En dag då jag får läsa precis vad jag vill, skriva vad jag vill, utan att det skaver i bröstet. Varannan dag är jag livrädd för allting som en klar gradu innebär och varannan tänker jag att allting alltid har löst sig. Det kommer nya rosenträdgårdar. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 28.03.2016 kl. 17:29

Om att skifta röstläge

 

 

Det där om att inte hitta rösten som jag skrev om, om att jag inte nu gör som jag gjort innan med mina utkast genom att börja med att hitta rösten, textens jag. Hur det känns när den bara inte kommer.

Jag kom på det nu. Det har egentligen aldrig börjat med rösten. Det har alltid börjat i mig själv, oftast i någon rädsla, att jag skrivit ärligt tills det som kommer ut äntligen blir slutprodukten av någon annans stämbandsaktivitet. Sedan börjat om, med just den tonen, tills jag raderat allt det som var jag och låter det bli någonting helt annat. 

Så det är inte frågan om att det har slutat sjunga på insidan. Det handlar bara om att jag inte är riktigt där ännu. Tills dess skriver jag som jag, planerar bågar och återanvänder kära karaktärer som aldrig blev till något innan. 

 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 21.03.2016 kl. 21:05

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka

 

Det har talats mycket om studenters ekonomi och liv den senaste tiden. Om att vi borde arbeta mer, om att vi inte får arbeta för mycket, om att vi borde leva på lån, om att vi borde studera snabbare, men samtidigt inte bli psykfall och gud förbjude inte bli för skuldsatta. I och med allt som stramas åt nu för studerande tycker jag det är viktigt att vi lyfter möjligast många undanfösta katter på borden. 

Under mitt första år var jag chockad över att det fanns så kallade n:te årets studenter (de som studerat vid universitetet längre än fem år) men sedan började saker hända. Efter huvudämnesbyte förlängdes min studietid med ett år och jag har alltid försökt jobba på sidan om. Skräcken om att jobbet tar slut när som helst har alltid funnits och av rädsla att inte avancera inom min egen bransch har jag också jobbat gratis. Tyvärr går det inte att betala hyra och mat med CV-erfarenhet. Sex år av liv i ett singelhushåll är inte heller förmånligt. Det var inte förrän mitt arbetsavtal för hamnjobbet inte förnyades hösten 2013 som jag vågade pröva vingarna med jobb i min egen bransch. Rik blir jag inte, men jag överlever och trivs. 

Genomsnitt presterar jag 50 studiepoäng i året, även om jag räknar med de två åren som jag var utbränd då saldot legat på kanske 25 poäng, "bra" år är övermänskliga 80+ poäng. Utmattningen kom alldeles smygande, i stunder när hjärnan korsslöts i telefonbokningen på jobbet, när texten på boksidan blev oförståelig och jag slutade tro på mig själv. När jag en dag började störtgråta av att jag inte hittade tentboken i min egen bokhylla (Daniel Hjort ger mig fortfarande kalla kårar) och vänner omkring mig slutade fråga om allting är bra och övergick till att säga att något måste hända, gick det inte att blunda längre. 

Slutligen tvingade en vän mig att ringa Studenthälsans avdelning för psykisk hälsa. I januari 2013 hade jag inte ens hunnit fylla 23, jag mådde skit, hade svårt med vardagen och jag skämdes för det. Skammen beror på många saker. Det är inte endast på grund av att FPAs studiepoängskrav slutligen avgör min ekonomi, utan också samvetskvalet då det kommer till den egna institutionens finansiering, som är beroende av studenternas prestationer. 

Jag började så småningom komma över den påhittade skammen att gå hos en psykolog och har sedan dess försökt vara möjligast öppen om att jag går i terapi. Vi behöver få bort stigmat och jag tror att den enda vägen dit är att prata om vad som händer när krafterna tar slut. Jag tror det är lätthänt att vi endast ser fasader i korridorerna, det går att fejka välmående på ytan rätt länge. För mig tog illamåendet sig form i rejäl viktuppgång, ångest och virrighet. Min kropp slutade vara min och jag flöt mest omkring i ett ångestmoln. Jag vaknade mitt i natten till att min ytterdörr till lägenheten stod öppen, jag var så trött när jag kom hem att jag aldrig stängde den. Det här hände tre gånger på ett halvår.

Kanske jag kunde ha gjort mycket annorlunda. Men jag vill också berätta om att min värld aldrig stupade av att jag beslöt att bli en humanist, blev en n:te årets studerande eller att jag sprang i väggen. Tre år efter att jag började gå i terapi har jag kommit till ett skede där examen är nära och jag är otroligt glad över delmål som att amortera studielån och utveckla min kompetens. Jag har aldrig varit så här bekväm med mig själv, ens innan utmattningen. 

I år presterar jag skrämmande många poäng inklusive gradun och hoppas det aldrig kommer att finnas en ny vägg i slutet av tunneln. Just nu känner mig trygg eftersom jag känner igen varningsklockorna och vet när jag ska säga nej, vilket jag knappast lärt mig om det inte var för terapin. Dessutom arbetar jag med saker jag brinner för i dagsläge, vilket skapar ett eget driv. Då går det mesta av bara farten, så länge ekonomin är tryggad. Hade jag fortsatt må dåligt hade jag aldrig klivit ut ur min bekvämlighetszon och prövat få drömjobben. 

Det finns mycket jag skulle vilja berätta, men jag ska avrunda innan det här blogginlägget blir en roman. Det jag ännu vill säga är att be aldrig om förlåtelse för att du inte räcker till när väggen kommer. Vi springer i ett hjul som är designat och designas allt mer så att de flesta av oss, också de duktiga, förr eller senare ska snubbla så det smäller om det.

 

Satu Laukkanen
Publicerad 15.03.2016 kl. 21:27

Taivaalta tippuvat asiat

 


 

Isä sanoo että aika-parantaa on paskaa. Isän mukaan niin sanoo vain ne jotka eivät mitään mistään ymmärrä eivätkä ole mitään ikinä joutuneet kokemaan. Ja minun harmaat aivosoluni ajattelevat, että isä saattaa olla oikeassa, sillä ainakaan vielä mikään ei ole parantunut, vaikka kesäloma on jo alkanut.
     Niinpä istun takapenkillä ja sanon "en mitään" ja mietin ajan parantavaa voimaa ja päätän varmuudeksi muistella äitiä joka päivä, ennen kuin aika ehtii parantaa liikaa. 

 

Det är en ren slump att jag beställde den här boken på bibban när jag såg någon annan låna den, men den bjöd på skön läsning. Selja Ahavas Taivaalta tippuvat asiat är en magisk-realistisk berättelse om en flicka vars mamma dör då ett isblock faller i huvudet på henne en dag i trädgården, fastern som vinner på lotto två gånger, en man som blir slagen av blixten fem gånger och pappans nya flickvän som väntar ett sjöjungfrubarn. Det stora temat är sorg och slumpen, som betraktas genom barnet Saara i två av de fyra sviterna. Berättargreppet leder till att vardagen främmandegörs och blir lite magisk, samtidigt som jag inte kommer över att berättaren inte är så trovärdig. Jag tänker mig att det är krävande att skriva ur ett barns perspektiv för barn, men att det är ännu svårare att skriva ur det perspektivet för vuxna. 

För den som vill läsa mer på finska men är lite skygg är den här boken en bra start. Den är skriven på ett tillgängligt och talspråkligt sätt, med den charm som jag tycker att gör finskan vacker.

 

Satu Laukkanen
Publicerad 05.03.2016 kl. 13:21

Det handlar om dig

 

 

Fast det är egentligen inte just då jag vet helt säkert. Det ska ta ytterligare sju dagar, fem svensklektioner, tre kemitimmar och en redskapsgymnastik innan golvet rämnar och du grabbar tag i varje muskel och nerv av mitt hjärta innan jag faller. Eller är hjärtat kanske bara en enda stor muskel? Det spelar ingen roll. 

 

Jag lägger Sandra Beijers debut Det handlar om dig åt sidan några gånger. Dels för att jag tvingas läsa böcker för jobbet, men också för att suget inte riktigt räcker till för att inte plocka upp en ny bok för parallelläsning. Vad det är har jag lite svårt att sätta fingret på, men när det är som bäst sprakar det lite. Beijer har en tydlig röst som är väldigt tonårsangstig och den emotionella bergochdalbanan är trovärdig.

De några månaderna innan jagets 16-årsdag bultar av förtjusning och kärlek men sedan kommer ett rysligt snedsteg. Det handlar om att man verkligen fattar hur mycket man älskar någon efter att man förstört det. Kanske det är miljöerna och aktiviteterna som jag har så svårt att leva in i, eftersom jag var en tvättäkta mes i högstadiet. (I retrospektiv är jag för all del helt tacksam för det.) Litteratur behöver aldrig vara moraliserande, ska helst inte vara det, men för mig skaver fejklegitimationerna, hemmafesterna och regelbrotten. Beijers röst är toppen, gestaltningar finurliga, men jag dras ändå mer till Sanne Näsling och Lisa Bjärbo då det kommer till miljöer och handling. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 03.03.2016 kl. 16:44

Maskrosgudens barn

 

 

Eftersom det är dags för bokcirkel igen imorgon fick Sabine Forsbloms Maskrosgudens barn en omläsning. Det här är en roman som får läsaren att dra på smilbanden medan den också behandlar tunga teman som arbetslöshet, mobbning och utstötthet. Boken har blivit beskriven som en arbetarklassroman, vilka det inte finns många av i Svenskfinland. 1970-talslivet vävs fram på Borgådialekt (som klingar bekant också hos västnylänningen) ur Betinkans perspektiv. Med avstamp i en tyskalektion och en sadistisk lärarinna spinns berättelsen framåt, till att hänga i stallet och göra det som krävs för att vara populär till skribalägret som stundar. Genom Betinkans minnen får vi åtkomst till hennes föräldrar, mosters familj och mor-, far- och gammelmorföräldrar. Det är kul att läsa en roman med dialektala inslag som inte är österbottniska för omväxlings skull. 

Bokcirkel imorgon klockan 18.00 i Idérummet på Åbo stadsbibliotek. E-posta mig om du vill komma med. Övriga datum och böcker hittar du här. Vi är ett brokigt gäng som ser fram emot fler synvinklar. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 02.03.2016 kl. 13:35

Sånger vid randen av ett grått hav

 

Pressbilder av Cata Portin
I bilden nedan min och pojkvännens favoritkaraktär Pasi (Mitja Sirén).

 

Jag går alldeles för sällan på teater, även om jag läser en hel del pjäser. Att se dem sättas upp är någonting helt annat. I fredags såg jag Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska teatern och jag kom ihåg precis allting jag saknat med att se skådespel. Det är charmigt att teater som konstform oftast är så avskalat och symboliskt. Däremot är Sånger vid randen av ett grått hav inte en pjäs som är uppsatt på ett sätt jag är van med. 

Sånger vid randen av ett grått hav är en finsk pjäs skriven av Pipsa Lonka och har ett melankoliskt men humoristiskt tonläge jag tycker väldigt mycket om. Människorna i ösamhället tvingas konfrontera sig själva när vattenytan börjar stiga olycksbådande, när den tar sig igenom golvplankorna är det redan för sent. Karaktärerna tampas med sina egna problem som alkoholism, avsaknad av närhet, sömnproblem och att bära på för mycket ansvar. Trots det karga landskapet och ensamheten finns det mycket värme i möten bybor emellan. Trots att jag förväntade mig mer ekokritk handlar pjäsen inte så mycket om den stigande vattennivån utan snarare om människorna som drivs allt närmare varandra när levnadsytan minskar. 

Det som gjorde teaterupplevelsen mer unik för mig var att det här var min första multimediala föreställning. Ovanför scenen fanns skärmar på vilka scenen filmades i realtid, kamerorna rörde sig på scenen. Det tog mig en stund att vänja mig vid var jag ville fästa blicken, men blev imponerad av de effekter som skärmen gav möjlighet till. Pjäsen var väldigt filmatisk, och fokuset låg på flera olika saker på scenen på samma gång. 

Överraskad av multimedialiteten blev jag snarast eftersom jag bestämde mig för att inte läsa recensioner på förhand, men det visade sig att multimedialiteten var en riktigt snackis. Jag har i efterhand läst recensioner och gillar bland annat Martin Welanders recension i Västra Nyland. Oftast då jag läser recensioner handlar det om film och böcker där jag lättare kan återgå till verket, men vilken strategi är bäst när produkten i regel konsumeras endast en gång? Det var kul att se föreställningen utan förväntningar, men efter att ha läst recensioner och tolkningar skulle jag helst se pjäsen en gång till. Fast kanske en del av charmen med teater ligger i att det inte går att se om hur lätt som helst, att det ligger i ögonblicket. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 29.02.2016 kl. 12:07

Skrivandet och vi

 

Det är svårare att skriva när jag är lycklig. Blogg, romanutkast, framför allt dikter. När sådant jag känner och gör inte är sådant som är endast mitt längre. När allting ögonskönt glider förbi utan minsta tanke på att ta fram kamera eller penna och när jag väl befinner mig i den där känslan av underbarhet inte vill skriva om det eftersom det är mer intimt och privat än något jag någonsin ältat. Det är svårare att forma om lycka till någon annans lycka än att ge den där tyngden i bröstkorgen åt en karaktär i en ny form, som hens alldeles egna sorg. Jag har aldrig skrattat så här mycket, sovit så här bra eller fuldansat så här mycket.

Vad ska man göra när det slutar sjunga på insidan och det ersätts av ett behagligt men skrivförlamande lugn?

 

Satu Laukkanen
Publicerad 28.02.2016 kl. 22:14

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka