Att känna igen burnoutvarningsklockor

 

Skrev nyligen om omöjliga livsekvationer. Idag har jag meddelat uni att jag på grund av arbete inte kommer att läsa de kurser jag planerat in för våren. En enorm lättnad, kände genast ett slags ro och hade lättare att ta itu med arbete idag. (Och visst hjälper vetskapen att jag får vila på sommaren också.)

Jag är trött på att ha ett ständigt dåligt samvete över att jag inte känner att jag gör saker tillräckligt bra, och då har jag länge varit inställd på att 90 % av min maxiumuminsats oftast är mer än tillräckligt. Har trots allt tvingats fundera på det här med varningsklockor angående utbrändhet. För mig ser det ut så här:

  • jag blir mer virrig än vanligt
  • jag tappar lusten att läsa och skriva (enorm varningsklocka för mig)
  • jag tappar bort min finska och plötligt slutar mina ord med alldeles tokiga ändelser (alarmerande med tanke på att också finska är mitt modersmål)
  • enkla saker blir plötsligt svåra, ibland kan huvudräkning gå trögt, ibland tappar jag bort enkla ord
  • ständigt dåligt samvete
  • bergochdalbana av bra och dåliga dagar, utan att spara på fallen som får det att hisna i magbotten

Den otäckaste är kanske en känsla som jag inte haft så ofta de senaste åren, ett slags brain freeze liksom. Som om ingenting går hem. Som om jag såg på situationen utifrån och inte kan agera. Någonting jag varit med om flera gånger blir plötsligt kallsvettigt och fullständigt främmande. Hände en gång nyligen och jag tänkte genast att nej, det här tänker jag inte stå ut med. 

Jag tror alla har alldeles egna varningsklockor. Steget till att lära känna dem var för mig tyvärr jobbig, eftersom det slutligen gick för långt. Men den goda nyheten ligger i att det går att vara uppmärksam på små saker i vardagen och sedan sätta stopp på en negativ utveckling. Livet blir lätt väldigt stressigt, så det är skönt att kunna se att allting inte känns rätt innan skiten träffar takfläkten. 

Sådant idag. En kris undviken långt innan det hade en chans att bli en kris. Enroma lättnadskänslor, en tekanna på soffbordet och ett öga på bokhyllan. Har en bok i sikte redan. 

 

Publicerad 02.01.2017 kl. 18:23

Värk och lättnader

 

 

Denna träningsvärk alltså. Det har dessutom vuxit fram gigantiska, svullna blåmärken på insidan av mina lår. Jag klagar en del, men mest känns det som om jag äger den här värken. Hela ryggen värker, låren, ljumskarna, magen. En värk som säger att jag åstadkommit något, överträffat min kropp.

För övrigt har jag säkrat ett slags basinkomst i form av biblioteksdeltidsjobb ett år framöver. Jag får fortsätta på barnavdelningen där jag trivs och det känns så jättebra! Känns skönt att veta att jag i sommar kan vila upp mig medan jag får jobba två dagar i veckan, det ger en push för våren som är allt annat än två dagar jobb i veckan. Det känns ju väldigt mycket som ett nu eller aldrig i fråga om att skriva i sommar och på hösten. Eller aldrig är att ta i, men det finns ju mer tid nu innan jag lyckas få en fast heltidstjänst någonstans. 

Sen får man se om pengarna räcker till ridning. Känner ju att jag hittat rätt stall på första försöket liksom. Men allt sådant brukar ju trots allt lösa sig. Allt har ju alltid löst sig. 

 

Publicerad 30.12.2016 kl. 20:17

Lektionsryttarn

 

 

Kände kallsvetten bara rinna idag när jag tog på mig ridbyxor och förberedde mig för att gå på min första ridlektion sedan jag var tretton. Efter det tränade jag endast med privatundervisning på egen häst, och har inte ens gjort det sedan 2009. Sedan jag flyttade till Åbo har jag känt såväl ryttarkroppen, konditionen och ryttarsjälvförtroendet raseras. 

Men idag. Idag satte jag mig upp på Alli som har manken högre upp än mitt huvud. Hennes huvud på cirka två meters höjd. Hon bar mig snällt genom travöppnor och galoppvolter, trots mina flaxande skänklar och skakande händer. Lite annat än att rida en liten ponny med lätt steg. 

Men det kommer att bli skönt när den här nervositeten börjar gå om. Jag planerar att börja rida regelbundet igen så rutinen kommer tillbaka, måntro inte fysiken och psyket följer efter. Det svider i plånboken men jag tröstar mig att det i alla fall är förmånligare än psykologbesök. Och jag vet ju hur gott det här gör åt själen. 

Äntligen får jag börja om. 

 

 

Publicerad 29.12.2016 kl. 16:25

Färjan

 

 

Mats Strandbergs Färjan tar avstamp i en båt, inte allt för olik Silja Galaxy, och dess avgång mot Åbo från Stockholm. En brokig skara resenärer och arbetare stiger ombord, bland dem kusinerna Abbe och Lo, partydrottningen Madde och Calle som tänker fria till Vincent. För att inte tala om den bortglömda stjärnan Dan Appelgren som numera jobbar i karaokebaren. 

Karaktärerna tvingas att begrunda sina liv mitt i det avbrott från vardagen som Finlandsfärjan skapar. Redan innan själva skräcken börjar skapar Strandberg spänningar och spår som lockar mig att läsa mer. Framför allt Abbes familjs dynamik lämnar spår. 

En perfekt nollställningsbok. Läsupplevelsen påminner till formatet om det jag tycker om med till exempel Kepler: kort och med cliff hangers. Till skillnad från Kepler bjuder Strandberg såväl på spänning som kvalitet. Karaktärerna är välgestaltade, det är lätt att skilja på dem även om de är svindlande många. Också spänningen bibehålls ända till slutet och ännu några veckor efter känns favoritkaraktärerna skarpa i konturerna. Strandberg har dessutom anammat uppmaningen kill your darlings. Läs, och känn skräcken med dina favoritkaraktärer. Du vet aldrig hur länge de kommer att leva.

 

Publicerad 28.12.2016 kl. 14:51

Såg henne ta form i spegeln

 

 

Har kämpat med en magisternivåkurs den här veckan. Satte nyss punkt för en femtonsidig uppsats om hälsoinformation (det är mer spännande än det låter som, jag lovar!) och har dessutom varit till frisören idag. Såg någon jag kände för länge sedan fönas fram bit för bit efter färborttagningen och den nya hårfärgen. 

Och det är okej att hon är tillbaka. Fast med lite snyggare kall ton i håret. Det tog nästan fem timmar att skölja fram henne i frisörstolen. När jag gick omkring sminkaffären i väntan på min tid imorse var jag rädd, men det känns som ett helt okej återseende. Medan hon växte fram i spegeln drömde jag om skrivkursen jag är anmäld till och övervägde vilka skolor och träningsstall jag ska gå och provrida hos. 

Lämnade frisörsalongen som en blond hästtjej igen. Det känns inte illa att titta i spegeln, för det är ju inte samma blonda kvinna som tittar tillbaka. Fast det ser ut så. Och till den blonda hästflickan som jag lämnade bakom mig: det är okej, du är förlåten redan. 

 

Publicerad 17.12.2016 kl. 19:00

Livsekvationen och den sprängda funktionsmaskinen

 

Misstänker att det följer något slags utmattning efter gradun. Förbereder min betygsanhållan nu och ser över en annan kursuppstas som borde skrivas inför nästa möjliga examen, men motivationen tryter. Har börjat se på studierna som kommer att följa min filosofie magister mer och mer som ett fritidsintresse och orken börjar ta slut. Kan vara att jag skjuter upp det för att fundera på fortsättning senare. 

Jag tror det dels beror på att jag frilansar med så många saker och samtidigt ännu drömmer om att ha ork med andra kreativa verksamheter - till exempel att skriva skönlitterärt - just nu. Om den omtalade ekvationen studier + socialt liv + sömn = succé är en utopi känns ekvationen många arbeten + studier + socialt liv + bokdröm + sömn + gym + parförhållande = succé snäppet... Ja, snäppet mer orealistisk. 

Har tidigare lärt mig den hårda vägen att det inte går att få in allt, att ekvationen inte löser sig om man trycker in för många värden. Min mattalärare i gymnasiet brukade tala om en fuktionsmaskin, men har senare lärt mig att det inte är så lätt att man bara matar in funktion efter funktion och nya värden kommer ut. Lappa in för mycket på en gång och maskinen sprängs. Och det är ju lite så med livet också. 

Så håll tummarna för att jag får förlängda arbetskontrakt, så kan jag i alla fall satsa mer på mina fina jobb och nöja mig med en magisterexamen, så fortsätter jag drömma om ekvationen vettig mängd arbete + skrivtid och -kurs + gym och ridlektioner + parförhållande + socialt liv + sömn = succé. 

Det går att göra om planen. Gör om, gör bättre. Jag tror vi alla har bättre saker för oss än att arbeta ihjäl oss på alla fronter och dessutom glorifiera det. Sätt in lite mer sköna saker i ekvationen istället, ta tag i drömmen och ta bort lite av det som ger dåligt samvete eller tar den sista orken. 

 

Publicerad 06.12.2016 kl. 22:05

Toyotan och träsket

 

Och nätterna i Mikos Toyota tar aldrig slut. Ni sitter och pratar, kör mellan simstrand och simstrand, promenerar till Karskog träsk. Ligger på bryggan och petar på vattenytan, du föreställer dig hur det kommer att kännas när frosten lägger sig som en tunn hinna. Var gränsen mellan flytande och fast går. Hur tjock isen är som tjockast, om något ljus kommer igenom.

 

Publicerad 01.12.2016 kl. 11:00

Kaamoskänslor

 

 

November har varit som en enda lång natt. Och nätter har inte på flera år varit pulserande och vilda äventyr. November har varit ångest över att inte orka kräla till gymmet, att glömma hälften av allting och ett enda tvångsmässigt kvällsstädande och en självanalys att städigheten hemma är något av de få saker jag just nu har kontrollkänsla över. 

Men allt går vidare. Listor avlöser listor och en titt på bankkontot ger mig äntligen trygghet. Bär hem nya grönväxter. Bokar in allt mer jagtid till december och januari. Skrivkurs. Stickning. Träff med PT. Natten fortsätter men jag tänder lampor. Det kommer en gryning, en vår, efter det här också. 

 

Publicerad 30.11.2016 kl. 21:02

Duktiga flickan och det sista vitsordet

 

Sedan var det där. I e-posten. Efter veckor av tvångsmässigt refreshande av universitetse-posten, ett meddelande med rubriken "gradubedömning". Jag satt på bussen till jobbet och visste inte om jag skulle öppna eller inte av ren och skär skräck att börja störtgråta av besvikelse just där och då bland alla medpassagerare.

Men jag öppnade bilagan trots allt och läste dekanus anmärkning i högra kanten. Inte var det mina drömmars vitsord men det var heller inget vitsord jag behöver skämmas över. Det tog några timmar innan jag vågade ögna igenom sakgranskarnas kommentarer, men de var sakliga och jag höll med dem. Min avhandling var rätt spretig, men jag fick mycket beröm för mitt intertextualitetskapitel. 

Emellertid är avhandlingen definitivt också värd ett stort erkännande. Dess bästa sida utgörs av analyskapitel 3, där skribenten löst och ledigt tillämpar Sniaders narratologiska teori. Här blir diskussionen fyllig och framställningen säker. [...] Resultatet av analysen är ett nytt och intressant bidrag till Stridsbergforskningen. 

Jag känner att jag inte alls kan vara ledsen just nu. Jag är glad att sakgranskarna också tyckte mitt analyskapitel 3 var bäst, för den var mest givande att arbeta med. Det handlar om att göra uppror i text och jag hoppas att jag själv kan använda det någon dag när jag skriver. 

Har alltså känt mig väldigt lättad idag. Otillräcklighetskänslan av att inte nå upp till ett "tillräckligt bra vitsord" är något jag försökt jobba med en längre tid nu, jag visste att min avhandling inte bär mig till den nivå jag är van att landa på. Istället för att skämmas över det är jag stolt över kursmedeltalet, stolt över allt jag hunnit med från littskap till utbrändhet (eller snarare att jag kravlade mig upp därifrån) till CV till föreningsaktivitet till att gradun överhuvudtaget är klar. 

För det känns verkligen som ett mirakel att gradun är klar med tanke på allting annat som hänt här under åren. 

 

Publicerad 21.11.2016 kl. 19:01

November hittills

 

 

Finns det något som är emotionellt jobbigare än själva graduprocessen så måste det vara att vänta på vitsordet. Lättnaden av att ha lämnat in är som bortblåst och den har ersatts av gnagande oro. 

Trots allt möjligt från migrän med efterföljande fem dagars huvudvärk till graduangst har november också bjudit på en del kul, så som en ny bokhylla och en massa växter. Jag gav tre stora kassar böcker åt mina medstuderande och känner mig lättad av att böckerna hittade nya hem. Utöver det har jag preliminärt anmält mig till en kurs i kreativ skrivning igen, beundrat vår nya monstera deliciosa, gått på releasefest, gått på inflyttningsfest och med varierande gott samvete degat på soffan med Netflix. Just nu har jag orkat läsa oförskämt lite, men det är okej. Jag skulle vara förvånad om huvudet orkade hänga med efter alla jobb, gradukänslorna och den nya unikursen jag påbörjat.

Också allt det här kommer att gå över. Och då finns de där, böckerna, och bara väntar på mig i den ljusa underbara drömmen till bokhylla vi har nu. 

 

Publicerad 20.11.2016 kl. 17:39

Flödesskrivning

 

En natt när Toyotan glider över Kynnarvägen frågar du av honom vad han vill göra med sitt liv. Mä en tiedä, svarar han och du vet hur det är. Att inte veta om det går att stanna, att inte ha någonstans att gå. Han skrattar och säger att det inte precis är revolutionerande att flytta till Kyrkslätt precis som alla andra. Du frågar om tanken om att vara precis som alla andra stör honom. Kun mä en vaan tiedä, svarar han, rycker på axlarna och slår om till halvljus när lyktor lyser bakom nästa krök. 

 

Den här hösten har jag kunnit sätta mig ner och flödesskriva, ibland i min egen soffa, men oftast på caféer. Bort från alla måsten hemma. Har lyckats komma lite mer tillbaka till det kravlösa som krävs för att jag ska komma igång. Känner lite av hur det en gång brann och pulserade om nätterna när jag satt och skrev 2012. Har börjat höra röster igen, men det är inte lika farligt som det låter. Tvärtom.  

Idag hjälpte det säkert också att jag höll en skrivworkshop för högstadieelever i Korpo. Det var så otroligt roligt att se hur fantasifulla och hämningslösa ungdomarna var idag! Började riktigt sakna skrivkurssammanhangen och redan beslutet att äntligen börja planera in tid för mitt eget skrivande satt igång någonting. Säkert hjälper det att gradun också är inlämnad. Hoppas på att kunna kila in mig på en kurs eller i något annat sammanhang efter årsskiftet. 

Flödesskriver en hel del nuförtiden, har en massa trådar att peta i senare. Just nu låter jag det bara komma i du-form och sedan befattar mig med formalian senare. 

 

Publicerad 03.11.2016 kl. 19:56

Deltids- och visstidsdjungeln

 

 

Idag har jag haft svårt att tänka på annat än hur min närmaste framtid kommer att se ut. Kalendern är tillsvidare fylld fram till maj, även om den har en tendens att fyllas på kontinuerligt så skaver oron dagligen. Jag funderar på hur länge jag vill att livet rullar runt på deltid, visstid och enstaka erbjudanden. Jag funderar om jag verkligen önskar att det någon dag blir heltid, ur ett ekonomiskt prespektiv är det ett solklart ja. Ur hästperspektivet är det också ett definitivt ja. Men allt det andra?
 
Så vad händer efter maj? Jag vet inte. Kanske det blir förlängda kontrakt, kanske nya erbjudanden. Samtidigt försöker jag tänka att jag borde göra det jag senare kommer att ångra att jag aldrig gjorde. Skriva ett manus. Kanske bara se att jag kan slutföra ett skrivprojekt, kanske något mer. Ha något att skicka till en lektör eller prova vingarna med. Bevisa åt mig själv att det går, främst. Just nu är det svårt att höra några röster alls i en kakafoni av arbetsplatser, otaliga bussresor och framtidsoro. Men jag har svårt att tro att det inte skulle finnas några röster kvar. Det finns ju så mycket att skriva om. 
 
 
Publicerad 28.10.2016 kl. 22:01

Gradun har fått pärmar och plats i hyllan

 

 

Lämnade in gradun idag. Höll för första gången i den inbunden igår och det är fortfarande svårt att tro att den är avslutad nu. Om den inte kommer tillbaka som en bumerang såklart, eftersom vi på littvet lämnar in inbundna exemplar till såväl språk- som sakgranskning. Men jag tror det är rätt sällsynt att den inte går igenom. 

Känner mig mest rastlös och började peta i bokhyllan. Har länge tänkt på det där med att göra mig av med ännu fler böcker eftersom jag har ett par hundra även om jag gallrade bort hälften när jag flyttade vid årsskiftet, som det syns där i bakgrunden. Ifjol var hyllan fylld på både fram- och baksidan. Står närmare hundra böcker i en hög och väntar på nya ägare, men vet inte om jag gallrat tillräckligt ännu. Det är svårt, det där med böcker. Och snart står en till bok i hyllan med mitt namn på ryggen. Med ett såpass sentimentalt värde att jag förmodligen aldrig kan göra mig av med den. I alla fall band jag in den i klassiska svarta pärmar. Om en månad lär ett ex hitta hem igen. 

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 16:50

Bonny

 

 

Om några timmar har jag levt mina två första dygn någonsin som Bonny inte finns. Jag fick ha henne i över 26,5 år. Mina föräldrar i 28,5. Bonny var på de flesta sätt en glad och snäll ponny, men saknade broms och var duktig på att bocka. Jag har inte fallit, och kommer knappast att falla, lika många gånger av en häst som jag fallit av henne. Två gånger flög jag av på vår första hopptävling, men vi kom till slut över mållinjen. Jag lärde mig att borsta av mig, sitta upp igen och slutföra det jag påbörjade. Bonnys fokus låg väl mest på att ha kul hela tiden, och det betydde rallyväxel. Som tur var det inte långt till marken.  

Mamma meddelade sent på tisdagkväll att Bonny har svår kolik, att veterinären är på väg. Sedan hörde jag ingenting på en timme, fick inget svar. Och då visste jag nog redan. Tarmvred. Det fanns ingenting att göra. 

Mitt i slutförandet av gradun skulle jag helst vara lättad och glad att den processen är slut. Men det känns lite svårt. Dels för att jag är sörjer, men också för att inget riktigt känns verkligt. Varken gradun som ligger i tre ex framför mig eller faktumet att Bonny inte finns längre. Kanske det blir verkligt sen, när jag åker till Sjundeå och hon inte är där. Promenerandes emot oss, i väntan på eftermiddagshö. 

 

Publicerad 20.10.2016 kl. 19:04

Om jag var din tjej

 

 

Ribban för HBTQ-ungdomsböcker ligger högt efter Anna Ahlunds Du, bara. Även om Meredith Russos Om jag var din tjej handlar de rätt osynliggjorda transpersonerna så är läsupplevelsen litterärt inte så svindlande. Stilen är övertydlig och jag saknar mer undertext, men kan förstå författarens vilja att få just den här berättelsen berättad tydligt. Romanen baserar sig delvis på Russos egna erfarenheter: hatet från omvärlden, depressionen och könskorrigeringen. I ett efterord motiverar hon varför Amandas upplevelser som transpersoner är förenklade, men jag hade önskat att det gärna fått vara brutalt ärligt. 

Hur som helst är jag jätteglad att få se en transtjej som huvudperson. Alldeles för många berättelser går oberättade på grund av våld med dödlig utgång eller självmord. Om jag var din tjej är ingen genomgående feelgood-roman, men det finns glimtar av hopp för Amanda som flyttat till en ny stad där ingen känner till hennes förflutna. Hon får vänner, träffar en kille och är lycklig. Men skräcken att bli upptäckt är hela tiden där, vem kan hon lita på? En helt läsvärd bok, jag hoppas det inte tar länge innan nästa transperson får bli huvudperson. 

 

Publicerad 18.10.2016 kl. 19:03

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka