Som en blåmes ur askkoppen

 

Jag känner mig som allt annat än en fenix just nu. Inne på femte dagen med feberbergochdalvana, under täcket när solen lockar på andra sidan fönsterglaset och alla instagrammar om hur underbar solen är. Under tiden har jag rosslat hos Studenthälsan, gråtit hos läkaren som inte tog min andningssmärta på allvar, fyllt en plastkasse med använda näsdukar och så småningom börjat hosta lungorna ut ur mig. Och missat allt från ridlektioner till arbetsmöjligheter. 

Fast det gör inte ont att andas längre. Jag låter bara som om jag rökt och konsumerat whiskey sedan jag var tre och det gör ont att prata. Men jag har blivit ännu bättre på scharader i alla fall. Rätt länge klarade jag mig undan bakterierna med tanke på hur många barn jag träffar på mina jobb. Och jag är så sjukt glad över att min sambo orkat ta hand om mig i min slemmiga vinterdvala. Han släpar hem saftsoppa och fler näsdukar, ja, till och med min reserverade bibbabok sökte han så jag ska slippa återgå till plats 20 i kön. 

En sådan vecka för mig. Sovit på soffan. Eller, jag har ju inte sovit. Jag har dragit rosslande knivvassa andetag och ångbadat mina luftvägar tre gånger i timmen dygnet runt. Fast kanske det värsta är över. Nu ska vi hoppas att jag inte smittar ner sambon. Jag blir förmodligen ingen fenix, men kanske en blåmes i alla fall.

 

Publicerad 09.02.2017 kl. 22:04

Brevet från Hogwarts

 

 

Jag kunde nästan höra Harry Potter-musiken på jobbet igår. Jag klättrade i taket och hängde upp gyllene kvickar i våra alldeles underbara lampor, hängde upp antagningsbrev till Hogwarts ovanför informationsdisken och så hjälpte jag till att sätta upp vårt sagotält. Det är fortfarande svårt att förstå att jag får göra så här häftiga grejer på arbetstid. På kvällen vimlade avdelningen av små trollkarlar, häxor och mugglare. Jag var en Gryffindor-prefekt. Vi har ännu en vacker vitrinutställning under hela februari ifall ni missade, kvickarna borde också få hänga kvar.

 

 

Idag siktade jag mot Borgå med bussen klockan sex imorse. Jag går en ordkonstutbildning och idag lekte vid med impro. Hoppas kursen gör mig till en bättre sagoberättare, eftersom saostunderna också fortsätter under våren i Åbo. Överlag har jag tänkt tillägna min internatnatt skrivandet. Helt som Hogwarts är ju Akan inte, men det känns rätt okej att få testa skriva mer någon annanstans än hemma. 

 

Publicerad 03.02.2017 kl. 16:28

High functioning depression

 

Jag har rätt länge tänkt på det här med hur depression ska ut. Det var kanske i samband med debatten i den finlandssvenska bloggosfären som jag började reflektera över hur det kan se ut från utsidan, hur andra bedömer en. Man ska vara sliten, trött, för att det ska räknas. En människa som har tappat all förmåga att fungera i det tempo samhället vill. I andras ögon, alltså. 

Såklart kan depression också se ut så. Själv har jag däremot upplevt att mina bottenperioder i livet utåt sett väldigt annorlunda ut. Jag har aldrig slutat vara duktig och det kan ibland kännas som om det kommer att suga ut den sista livsglädjen ur mig. 

Jag tänker mig det är lätt att se någon som mig som jag var för tre-fyra år sedan, och sedan peka och säga men hon är ju inte deprimerad. Att se nu där, hon dyker upp på jobben och vid universitetet. Men sedan syns inte det som händer när någon väl kommer hem och brister. Tappar halva vokabulären. Inte kommer upp ur sängen, men lyckas tvinga sig när det är arbetsmorgon. För tänk på skammen. Det fysiska illamåendet innan föreläsningen. Hur saker som inte syns försvinner: känslor, lust, motivation. 

Psykisk ohälsa kan se väldigt olika ut för olika människor. Det började för mig i högstadiet, jag gick ut gymnasiet med nio i medeltal och klarade universitetet förhållandevis bra. Jag brukar tänka att jag hade en high functioning-variant av depression. När väggen kommer stiger en del upp och fortsätter rakt fram. Genom väggen. Med ett fejkat leende. Och det känns som en farlig variant eftersom den är så svår att upptäcka. Det är väl klart inget är fel med mig eftersom jag presterar? Det är inget fel på dig, instämmer hen som pekar. Att titta nu där, inte fan kan hon vara deprimerad. Hon borde bara tänka lite positivt.

Jag ser inte vad andra har för behov av att peka ut vem som har rätt att kalla sig deprimerad eller inte. Att prestera bra och må bra är två olika saker. Jag anser mig inte kunna bedöma sådant, för vad säger en fasad egentligen om en människas välmående. Ingenting. 

 

 

Publicerad 27.01.2017 kl. 19:25

Sjujävlaå

 

 

 

Sjundeå, Sjunderbarå, Sjujävlaå.
Du kan inte bestämma dig.

 

 

Känner att det var ett bra val att hoppa på kreativ skrivning igen. Fast jag tror också att jag behövde en paus. Post-littskap kunde jag känna att ribban var rätt högt uppe, men nu kan jag igen njuta av skrivkurssammanhang. Det jag tycker mest om är kanske det att jag tvingas tänka på så oväntade saker med mitt projekt. Ställs frågor jag inte själv kommit på att ställa. 

 

Publicerad 26.01.2017 kl. 21:14

Kemisten

 

 

Det är klart det finns nätter som du inte tänker någonting. Inget speciellt, bara låter saker hända och du springer in i den där söta guliskemisten som är alldeles för full och du är alldeles för full men inte riktigt tillräckligt för att inte vara nervös. Men tillräckligt för att slippa bry dig om att andra ser. Du ser dem inte. Du ser kemisten. Halaren som ännu är klart ljusgrön, alldeles ny. Och på ett dansgolv i en nattklubb med glödande röda väggar kysser du honom. Din första kyss. Hur skulle du beskriva sekunden innan? Du vet inte. Du vet bara att det är långt kvar för att komma ikapp alla andra. När du nyktrar till vågar du inte se honom i ögonen på campus. Och fyfan som du skäms.

 

 

Publicerad 24.01.2017 kl. 23:01

Allt som finns är stålpersienner

 

Du tar två trappsteg i taget och svär över att det inte finns en hiss i huset, men är glad att höghusen inte är mer än fem våningar låga i Sjundeå. Hallen är trång, lampan har brunnit ut och du ställer dina tossor som har ett begynnande leende i skarven vid skosulan på trasmattan. På väggarna hänger några skolfotografier på dig, mitt bland alla hål i väggarna efter den förra ägarens tavlor. Dina och din mammas böcker väller över i bokhyllan och växer i travar längs väggarna bland alla möbler som fortfarande är alldeles malplacerade. De är för många, för stora.
    Efter båda de här åren står det några flyttlådor i hörnet, mammas bäddsoffa, utdragen varje dag med lakanen huller om buller. Men det finns också mycket sådant som inte finns, så som mammas och pappas säng. Den finns på en flyktingförläggning i Evitskog nu.
    Pappa finns inte.
    Inga katter, inga trädgårdar. Endast dammråttor som ingen jagar.
   Allt som finns är stålpersienner som döljer Bernt som blottar sig i fönstret utanför er. Gull-rankan som växer längs med väggarna i ett desperat försök att komma ut, det gråa plastgolvet. Men främst är lägenheten full av det som inte längre finns.

 

Jag har börjat gå på kreativ skrivning på Arbis igen. Det känns bra. Idag skapade jag Bernt som säkert borde få lite fler egenskaper i framtiden och en lägenhet blev skarpare i konturerna. Men kanske bäst av allt: jag kom hem och skrev mer. 

 

Publicerad 17.01.2017 kl. 22:08

"Du är ingen riktig kvinna utan barn"

 

Jag träffar världens sötaste barn på mina jobb. I ordkonstgruppen skrev en skarp sjuåring redan på sin andra bok, jag överöstes med kramar efter sagostunden igår och det att en klass kommer in till bibban är bland det bästa jag vet på jobbet. 

Jag är - trots allt det här - förmodligen känd som den kvinnan som med minst sannolikhet skaffar barn. Mina kamrater från festtiderna blir alldeles stela när jag nu berättar att jag arbetar med barn. Jag skrattade igenom alla "biologiska klockor" på studentfesterna. Cringeade som barn när vuxna frågade hur många barn jag ska ha när jag är stor och på sin höjd pragmatiskt tänker att två är ett okej antal. Höll på att storkna som 16-åring när vuxna frågade om det inte var kul med en liten lillasyster, så att jag kan öva på det här med bebisar. Ingen frågade samma sak av min bror. 

Själv har jag alltid tänkt att det är naturligt att en del bara inte vill, utan att de är barnhatare för det. Men det finns ingenting som verkar vara så provocerande som att säga att man inte vill ha barn. Som kvinna i alla fall. Framför allt när man inte paketerar det i ett mjukare "vill inte ha barn just nu"-paket. Eller ett "jag väntar på rätt situation"-paket. Halvbekanta och obekanta kan börja predika med en stigande röd nyans i ansiktet om att det nog blir annan ton i klockan om några år. 

På en mer samhällelig nivå i kommentarsfält är det nästan som att en kvinna som inte vill föda barn är något slags landsförrädare. Förutsatt att hon har rätt hudfärg, inte är lesbisk eller är ensamstående. Och då ska vi inte ens gå in på hur illa till mods folk verkar bli av tanken på gravida transmän. Jag förstår inte var problemet ligger, så länge föräldrararna eller föräldern älskar sitt barn. 

Och nu är det inte precis som om jag går omkring med ett plakat där det står att jag inte känner ett begär för att bli en mamma, att barn är av ondo eller att andra inte borde bilda familjer. Satt och grät när jag läste antologin Utan om ofrivillig barnlöshet, texterna gjorde ont. Jag förstår att barn för någon annan kan vara det viktigaste som finns. 

Oftast svarar jag bara artigt att jag inte tror att jag vill ha barn när någon säger saker som "sen när du har barn" eller "sen när babyfebern kommer". 

Och visst är det här något jag tänker på rätt mycket, i och med alla fina små personer som jag träffar varje dag. Och här sitter jag med min snart 27-åriga livmoder som strax passerar sitt bäst-före-förstföderskedatum (om den inte gjort det redan), en perfekt partner och det känns helt okej. Jag ägnar det här rätt mycket tanketid, det är inte som att vi inte skulle leka med tanken. Det kliar helt enkelt inte i äggstockarna, brukar jag säga. 

Och babyfebern. Den kommer om den kommer. Om den dyker upp kanske jag har glädjen att bli en mamma. Om den aldrig dyker upp fortsätter jag att vara en trygg vuxen på bibban, den där snälla sagotanten, glädjas över vänners föräldraskap. Det kommer alltid att finnas barn i våra liv. Jag tror bara inte att det behöver finnas ett eget barn i just mitt liv. Jag är inte mindre vuxen eller mindre kvinna för dess skull, men påstår mig heller inte veta hur det känns att vara förälder. 

Och tonen i klockan om några år? Vi tar det som det kommer sen. Tills dess är det inte mer dramatiskt än så att jag aldrig känt en längtan efter att bli någons mamma. 

 

Publicerad 17.01.2017 kl. 10:00

Valenciana

 

 

Inleder bokcirkelåret 2017 vid Åbo stadsbibliotek med Zinaida Lindéns Valenciana. Själv är jag lite ambivalent inställd till novellsamlingen. Har ingen direkt kritik men känner att den kanske inte är riktigt min stil. Novellerna är stilistiskt välskrivna, Lindén har ett bra språk, men det är något som inte faller mig helt i smaken. Kanske det är att ångesten i flera av berättelserna i kombination med januarimörker är så oläglig. Fast det blir mer hopp mot slutet.

Jag tror trots allt att boken kommer att uppskattas mycket i bokcirkeln, och att den kommer att väcka mycket diskussion om hur människor ur olika kulturer länkas ihop, om globaliserinen och framför allt det bärande temat: karaktärernas förhållande till olika slags katastrofer och kriser. 

Valenciana passar en läsare som känner för en bok som går i moll. Trots det korta formatet hinner Lindén måla upp intrikata förhållanden mellan desperata människor. Tänker mig också att det ligger en berömlig mängd researcharbete bakom den här novellsamlingen. 

 

Publicerad 15.01.2017 kl. 20:49

Min kompis menskoppen

 

 

Idag tänker jag dela med mig av något som en del säkert tycker är äckligt, men let's go for it: MENSKOPPAR. Läste idag en bra artikel på Helsingin Sanomat om Lunette, som jag också har. För några år sedan övertygade några kompisar mig att köpa en, och sedan dess har jag prisat denna ypperliga silikonprodukt till höger och vänster. Frälste några kompisar till i samma veva.

Jag måste medge att jag länge drog mig för att köpa en. Det hela verkade så kletigt och sliskigt, men eftersom jag hatar bindor (som också är sliskiga) och inte kommer så bra överens med tamponger, var jag öppen för andra alternativ. Inte för att kopptömningen heller är överdrivet dramatisk. Till skillnad från andra mensskydd så är det här ett rätt luktfritt alternativ.

Och vet ni, om jag inte har värk kommer jag knappt ihåg att jag har mens. På morgonen och kvällen bara, när jag tömmer och tvättar. Behöver aldrig oroa mig för läckage eller tvångsmässigt söka efter toaletter var fjärde timme. Är jag orolig att mensen börjar och jag är på språng hela dagen är det bara att använda koppen. Väldigt skönt om jag planerat in t.ex. en Helsingforsdag. Vill jag simma, bada bastu eller rida? Det är bara att go for it. 

Och det bästa av allt: jag sparar massor av pengar, det är inte förmånligt med 7-8 dagars mens. För att inte tala om att det här är bättre för naturen. Men om inte pengar och miljömedvetenhet är det som driver en, kan jag bara säga att jag också tycker att mitt liv är så mycket bekvämare nu. Oftast motiverar inget mig lika mycket som lättja. Jag har ofta en binda i väskan just in case, men hoppas innerligt att jag ska slippa använda den. 

 

Publicerad 14.01.2017 kl. 16:36

Negativitet avlöser negativitet

 

Bild: Jenna Loimijoki 2009

 

Har haft en sunkig dag idag. Försökte mig på att köra bil i centrum igen men kände mig mest värdelös, kom hem, förstörde en ostkaka som jag skulle bjuda på på lördag. Såg gelatinklumparna flyta omkring i smeten. Och sedan vällde allting, hur oduglig jag är med mina jobb, hur jag aldrig kommer att bli en självsäker chaufför, hur jag inte kan skriva för fem penni. 

Kände mig dessutom som en dålig ryttare under gårdagens ridlektion när plåtmanegen smällde i stormen. Red på en hyperpigg häst som kändes så väl en meter högre som längre än min egen, och där flängde vi runt i manegen med lite väl för mycket fart. Det är en ilska som bubblar i mig. Att varför lät jag allt det jag kunde bara försvinna så där. Idag skulle jag rida igen, och i boxen stod en ny bekantskap med öronen bakåtdragna.

Men efter dagens ridlektion på en segare häst känns det mer okej. Att jag liksom bara måste förlåta mig och istället njuta av den här korta tiden jag kan unna mig att rida nu. Har förmodligen inte råd efter våren. Och efter en timme på Liva kändes allt mycket bättre. Att i alla fall var jag inte hård alls med handen idag. Efter timmen höll Liva sina öron framåt och var lite sällskapssjuk. Och det känns som att kanske det löser sig med körandet. Att kanske jag är onödigt hård mot mig själv angående mina prestationer. Att jag nog får min fina ryttarsits tillbaka. Att det går ju att göra en ny ostkaka. 

Jag kan väl rimligtvis inte vara den enda som har regelbundna pessimistdagar?

 

Publicerad 12.01.2017 kl. 21:01

Böcker som inte existerar på rätt språk

 

 

Kan ibland känna mig tafatt när jag söker efter finska barnböcker åt kunder på jobbet. Brinner för att rekomendera så många bra böcker jag läst, men gissa om de översätts? Emma Adbåge, Frida Nilsson, Kristina Ohlsson... Nej. Jag vill ju rekomendera böcker med klass- och genusperspektiv, böcker med svindlande illustrationer och djup. Veckan innan barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman till exempel.

För att inte tala om vuxenlitteratur från finska till svenska. Sirpa Kähkönen, Pauliina Rauhala... Och det att Sara Stridsberg översattes till finska, det väntade jag på i cirka sju år. Nu kan jag inte sluta rekommendera Niin raskas on rakkaus (Beckomberga). 

Om jag någonsin jobbar med annat än bibliotek så önskar jag att det skulle vara att fylla ut glappet mellan våra grannländers litteraturutbud. Färmst barnlitteraturen då. För visst dyker det upp en del som går över språkgränsen: Tommi Kinnunen, Sofi Oksanen, Riikka Pulkkinen (fler böcker tack!), Ingrid Flygare, Emmi Itäranta... Men det känns ännu som det glappar, framför allt när det kommer till barnlitteratur. Är så sjukt tacksam att jag får njuta av allt det här på originalspråk, skulle gärna unna ännu fler att läsa de här berättelserna. 

 

Publicerad 10.01.2017 kl. 22:11

Fönstertvätt

 

När jag gick på Littskap för några år sedan fick jag min första novell publicerad vid Scriptum i kursens gemensamma antologi. Förlaget gav grönt ljus för att få lägga ut texten på nätet, så här kommer min novell i e-form. En bit av recensionen i ÅU går att läsa här. Läs gärna hela samlingen Där ljuset faller som vackrast (2015), lovar att ni kommer att få läsa flera fina novellsamlingar och romaner av mina kurskamrater i framtiden. 

 

*

 

Imma breder ut sig på glaset när jag blåser på det. Egentligen räcker det att jag andas mot det, går riktigt nära och bara tittar på natten och bilarna som flyter förbi. Baklyktorna och korsningarna lyser röda. Hon tänder en pappersvit cigarett, gläntar på en av glasrutorna som avgränsar vår lägenhet från natten, försöker stänga in musiken som ändå rinner ut mot staden. När jag andas mot rutorna börjar alla texter som skrivits tidigare, ta form på glaset.
    ”Du klottrar så mycket”, säger hon.
    ”Och du röker så mycket.” Jag ritar på de gamla bokstäverna. De nya orden har skarpa konturer på den suddiga skrivytan, det går att se stadsnatt och grannlägenheter i dem, men de försvinner sedan sakta. Blir en del av allt det som skrevs för länge sedan.
    Borta, bara sådär, tills någon nästa gång är där och andas eller glömmer balkongdörren öppen när det är kallt ute. Senseptembernätter påminner om snön och mörkret som är på väg in.
     ”Det är rätt i sista minuten om vi vill tvätta fönstren”, säger hon och öppnar en ny lonkero. ”Vi hinner ännu, någon varm, men molnig oktoberdag.”
    Jag drar några ord med fingret på glaset.
    ”Det blir bäst om det är molnigt”, fortsätter hon och drar ett bloss till. Stirrar en stund på mitt finger som sakta rör sig över glaset och blåser sedan ut röken mot den öppna glasrutan. Hon lutar sig bakåt i loppissoffan.
    Kanske hon tröttnat på klottret.
    ”Vet du, vi skiter i det, tar det nästa sommar”, säger hon. ”Om vi inte hittar några långa och stiliga snart, flyttar ut.”
    Hon är på väg att tända en till, men jag tar cigaretten ur hennes hand.
    ”Du kommer ändå att röka halva asken ikväll”, säger jag och petar tillbaka cigaretten under silverpapperet. ”Slutrökt för nu.”
    Hon protesterar inte, rycker på axlarna och ser på glasrutorna.
    ”Jag vet inte ens vad jag vill ha på mig”, säger hon och räcker sin hand mot mig. Jag tar tag i den och hjälper henne upp.
    ”Jag tänker mig klackar”, säger hon.
    ”Du tänker dig alltid klackar.”
    Hon tar ner tre par från hatthyllan, stiger in i ett par knallrosa stiletter och räcker över ett par svarta åt mig. Klacken är lång och smal, under trampdynan finns platå. Förmodligen fjorton centimeter, jag ställer dem framför mig på golvet. Stiger in i den ena, tar tag i väggen och stiger in i den andra.
     Det är svårt att gå i hennes skor. Jag ser på mig själv i spegeln, kroppen klyvs i sprickan som löper snett genom den. Alldeles i mitten.
     ”Det räknas inte som sju års olycka om den inte faller i bitar”, säger hon. ”Prova den här.”
     Klänningen kommer farande mot mig. Jag vecklar ut den. Hon ser åt ett annat håll då jag tar av mig jeansen och den svarta tröjan jag har till vardags. Klär mig i det skrikande tygstycket.
    ”Rosa är farligt.” Hon ler. Jag tycker om hur hennes ena mungipa alltid ler lite mer än den andra.
     ”Det är bara inte min grej”, säger jag och sträcker mig efter jeansen och hon ser igen ut genom fönstret. Jag stiger ut ur skorna, ut ur klänningen och in i jeansen. Drar toppen över huvudet och stiger in i skorna igen. Så länge jag står still är klacken inte ett problem.
     ”Men om du känner dig bekvämast i jeansen så ta dem bara”, säger hon när hon vänder sig mot mig igen. ”De är ju rätt snygga med kavajen.”
    ”Jag kanske lär mig att gå i de här.” Jag tar ett par vingliga steg.
    ”Snart kan du dansa bugg i dem också.” Hon skrattar, virvlar några varv i ett par knallrosa. Hon får det att se så jävla lätt ut.
    ”Hur gör du det där?”
    ”Det är inte svårt.” Hon virvlar några varv runt mig för att sedan dra med mig.
    ”Du vet att klockan är över midnatt och grannarna under oss älskar oss just nu?”
    Klick klack. Klick klack.
    ”Det är klart de älskar oss”, säger hon och rättar till mitt hår.
    Hon vänder mig mot spegeln. Våra kroppar saknar mittparti.
    ”Du är lätt vrickad, vet du?” säger jag.
    ”På ett väldigt älskvärt sätt”, säger hon och myser innanför sin lillasvarta festblåsa. Hon rufsar till mitt hår. ”Är vi klara nu?”
    ”Bara jag får jeansen på mig”, säger jag och kliver ur skorna. Hon är en skyskrapa i sina stiletter bredvid mig. Jag drar på mig mina basketskor. ”Jag tar de här ikväll för att inte trilla och bryta ben.”
    ”Jag skulle rädda dig om du faller”, säger hon och hennes ena mungipa är igen lite högre än den andra.
    ”Du vet att jag alltid tror på raka motsatsen när du ler så där?”
     ”Det är vad varje person med självbevarelsedrift gör.”

 

Jag ställer mig efter henne i kön i gränden mellan två små shoppingcenter.
    ”Håll i dem här, tack”, säger hon och sträcker över stilettklackarna mot mig. Hon böjer sig ner för att snöra upp sina basketskor och jag räcker över festskorna åt henne. När hon igen stiger upp är hon halva huvudet längre än jag.
    ”Långben”, säger jag.
     Hon skrattar, rättar till kjolfållen som igen glidit uppåt.
    ”Det är sådant här förmånliga kläder gör för en”, säger hon och ser på kjolen. ”När man knappt har råd med makaroner eller morötter.”
    ”Papereita?”
    Poken ser frågande på oss, han tar ett steg mot dörröppningen. Jag tar fram mitt pass och hon visar sitt körkort.
    ”Är det inte deprimerande att vi är gamla nog för att bli lättade att de frågar?” säger hon i trappnedgången och tar av sig sin jacka. Jag öppnar mitt blixtlås och låter jackan rinna över en axel i taget.
     Vid narikkan byter jag ut jackan mot en narikkalapp som jag lägger i plånboken. Hon lägger sin i bh:n innan hon tar min hand och släpar mig mot bardisken. Ljudnivån är så hög att det är onödigt att försöka säga något åt henne längre.
     Hon skjuter fram en shot mot mig och skålar.
     Innan jag hunnit få ner glaset på bardisken har hon redan tag om min hand igen och drar mig genom folkmassorna mot dansgolvet. Dansgolvet är ett hav av kroppar att drunkna i, det är så jag upplever det här stället, som att drunkna. Jag har hört att det är skönt att drunkna efter att vi undermedvetet har förstått att det händer. Det är bara en stund som det är obehagligt med alla kroppar mot min egen.
     Trycket i bröstkorgen förvandlas till förtjusta vibrationer.
    Hon har slutit ögonen. Strobeljuset får hela lokalen att blinka, och hennes rörelser är ryckiga framför mig, som ett nytt fotogra av henne i varje ljusimpuls. Varje mörkerimpuls som ett försvinnande.
    Hon ler mot mig.
    Svänger med håret.
    Skrattar.
    Kommer närmare mig.
    ”Slappna av älskling”, säger hon riktigt intill mig. Sedan tar sig en blond kille mellan oss.
    Hon kysser honom.
    Jag försöker låta bli att titta.
    Ser i golvet.
    Lyfter blicken.
    Hon ser manande mot mig.
    Hon ser mot den blondas kompis.
    Jag ler mot den mörka.
    Han ställer sig också mellan mig och henne.
    Jag för mina armar om hans hals.
    Hans händer, överallt.
    Försöker sluta tänka i ord för allt låter bara klyschigt.
    Men orden inuti mig försvinner aldrig.
    Inte ens när han kysser mig.
    Det förvånar mig alltid hur fort jag brukar blir kysst. Hur enkelt det är för andra och att det inte ens är lätt för mig att bara haka på.
    Det är inte det att han inte skulle dofta gott. Verka schysst.
    Det blir ändå aldrig åt det hållet att det är jag som kysser honom, men jag låter honom kyssa mig. Vi kom så sent idag att klockan redan närmar sig ett på nattklubben, och vid ett förändras alla regler. Tiden innan första kyssen är mycket kortare.
    Nattklubbskyssar händer ofta genast, bara sådär.
    Någon gång brukade nattliga eskapader kännas bra.
    Jag svänger mitt ansikte mot hans axel, det är på en bra höjd, hans kind är sträv mot min. När han vänder sig i takt med musiken ser jag henne i flimret. Hennes kille säger något åt henne och i nästa ljusimpuls skrattar hon. Smilgroparna är glada skuggor i hennes ansikte, hon sluter ögonen.
    De är jämnlånga då hon har sina skor på sig, kanske hon tänker på honom som den långa och stiliga. Han säger något igen.
     Min killes skjorta är rutig. Jag tror alla killar har rutiga skjortor nuförtiden.
     Jag vet inte hur länge vi dansar, men i något skede lyfter hon upp pek- och lång nger mot mig, för dem mot sina läppar.
     ”Sori”, säger jag åt rutskjortakillen, och försvinner innan jag hunnit se honom i ögonen.
     ”Vi tar jackorna”, säger hon.
    Jag ser frågande på henne.
   ”Douche”, säger hon. ”Bara dålig magkänsla, inte stör det väl dig om vi går?” Hon vänder sig, ser på killen i rutskjortan som pratar med hennes kille.
    ”Nej, inte alls.”
    Hon petar fram narikkalappen ur sin behå och vi försvinner i trappan, ut i natten.
     ”Några meningar och du kan avgöra om han är douche?”
     Hennes panna rynkar sig när jag ser roat på henne.
    ”Man ska gå på känsla.” Munnen dras alltid ihop då hon är irriterad, jag skrattar.
    ”Ain’t nobody got time for that”, säger hon när vi går runt hörnet till vår egen gata.
     ”För stöddiga killar?”
    ”För något alls, egentligen.” Kassen med klackarna svänger i hennes hand, gubbarna lyser gröna åt oss vid korsningen.

 

Jag böjer mig ner för att snöra upp mina skor. Hon prasslar med cigarrettasken i sin jacka, plasten som hon brukar låta sitta kvar runt askens botten.
    ”Du vet att jag röker bara när vi festat?” säger hon. ”Jag har inte en chans att röka den här stackars lilla ensamma imorgon.”
    Hon ser vädjande på mig, skramlar med asken med den ensamma cigaretten.
    ”Men bara en då”, säger jag och hon tar inte av sig skorna innan hon går genom lägenheten, ställer bara tygkassen med skyskraporna i tamburen.
     Jag leder ut henne på balkongen för att röka kvällens sista. Vi är varma nog för att orden omkring oss ska växa fram direkt. Bland allt det som skrivits växer gamla suddiga hjärtan också fram. Allt det där som skrivits och tecknats under åren.
     Hon petar ut den sista sockervita cigaretten och tar bort plasten som omger asken, petar in den i den tomma asken. Hon för cigaretten mellan sina läppar, sitter tyst en stund och petar sedan fram tändaren ur sin ficka. Tar cigaretten mellan sina fingrar och ser på hur mitt finger följer gamla konturer av gamla ord.
    ”Hur skulle det kännas om någon av oss”, säger hon, ”du vet?”
    Hon ser allvarligt på mig, petar inte längre på asken, låter cigaretten vila mellan fingrarna. Hon är mörk om ögonen, vi är högt över gatlyktornas skimmer.
    ”Men nu är vi inte”, säger jag och skriver nya ord i imman.
     Bokstäverna immar igen, men det betyder egentligen inte att texten försvinner innan glaset är tvättat. Vi har aldrig tvättat fönstren i vår lägenhet. Förmodligen kommer vi att tvätta dem först när det är dags att ytta isär, om ens då. Kanske om vi yttar isär en sommardag.
    ”Hur ska vi ens minnas vem som har köpt vad sen någon gång?”, säger hon.
     ”Jag är inte ens säker på att jag vet vem som betalade för den här asfula soffan.”
    ”Hur ska vi ens bli av med den?” ler hon, och petar på ett spår efter en brinnande cigarett hon åstadkommit sofftyget.
     ”Eftersom din förmåga att mpa i tid är dålig tycker jag att det är ditt problem.” Jag ser på hålet med den svarta kanten i det varmbeigea mockatyget. Jag slår mig ner bredvid henne, drar ett streck på glaset med strumpfötterna, försöker sudda ut några gamla plattityder. Alla de där tankarna som kändes stora för några år sedan.
    Jag drar ett streck till trots att jag vet att texterna inte försvinner.
     Hon för cigaretten mot sina läppar igen och tittar på natthimlen genom strecken på rutorna, kupar sina händer runt munnen och sedan knäpper tändaren. Knäpper, knäpper. Hon kupar sina händer lite till, som om det skulle framkalla en låga. Det knäpper till igen.
    Knäpp.
    Knäpp.
    ”Satan”, säger hon.
    Knäpp.
    ”Det är ett tecken”, säger jag, räcker fram handen för att ta asken av henne.
    Tändaren knäpper till igen.
    ”När inget fan någonsin tänds”, säger hon och trycker in kanterna på asken, skruttar. Hennes lätta kropp sjunker in i soffan, det mörka håret faller i hennes ansikte. Hon lutar sig mot mig och blundar.
    ”Dags att tvätta ansiktet. Om fem, eller tio timmar är det en ny dag”, säger jag.
     Hon stiger upp, går tillbaka till tamburen och när hon börjar snöra upp sina skor stänger jag toalettdörren om mig. Sköljer ännu en dag från ansiktet, sköljer bort ännu ett ansikte.
     Hon vill aldrig sova ensam efter krognätter, men ibland har hon bara mig, så jag sätter mig på hennes säng och hon vinglar in med sitt nakna ansikte, klädd i en stor t-shirt. Hon kryper in under täcket, jag efter. För sedan sin arm om mig.

 

Dörrklockan avbryter alla drömmar.
    ”Helvete”, säger hon. Det känns som ett tomrum under täcket då hon stiger upp och går mot dörren. Lakanen känns lika tunga som mitt huvud, jag tycker hon hade kunnat skita i att stiga upp. Är det gårdskarlen kommer han in med egen nyckel.
     ”Har du en liten stund över till Gud?”
    Vi har besök av all slags religiösa fundamentalister efter den gången som hon släppte in några på kaffe, apade efter deras jargong till den grad att jag kiknade av skratt i köket. Vi blev överösta med religiösa tidskrifter och jag uppmanade henne att inte spilla sin ironi i öknen.
    Jag tänker mig att det tänds något i hennes ögon just nu. Någonting som den gemene gudfruktiga personen borde förstå som en signal att kapitulera. Kanske det är något med hennes bakgrund som duktig flicka som döljer att smilgroparna sjunker för djupt.
    Vi har pratat om det länge, så jag överger duntäcket som doftar en blandning av våra parfymer, med en viss underton av hennes tobak. Mina tår känns fortfarande kalla från igår då de träffar golvet, en dammtuss smyger förbi dem. Vi behöver verkligen dammsuga idag, men jag vill inte tänka på dammtussmassakern som komma skall, istället fastnar min blick vid hennes teckningar. Alla dessa ansikten och de ser ner på mig. Som om de alla hela tiden visste. Minst fem av ansiktena är jag. Det är förskräckligt hur de kan torna upp sig över mig då jag är i hennes säng, se retsamt på mig. Som om hon genom sina händer och alla dessa ögon nu såg på mig.
    Jag skakar blyertsblickarna av mig.
    ”Vi skulle vilja läsa ur Bibeln för dig”, säger mannen vid dörren.
     ”Vi hade önskat att ni skulle delta i mässan nästa söndag”, säger han precis då jag smyger mot tamburen.
    Jag ställer mig bakom henne, hennes hår luktar lätt av cigaretter.
     ”Får jag ta en vän med mig?” frågar hon, tar min hand.
    Jag har absolut ingen aning vad mannen vid tröskeln säger längre.
    Vi hade hört många teorier om hur man blir av med religiösa fundamentalister, gick igenom en efter en men vi kände inte för att öppna dörren nakna eller att tillkalla djävulen. Hon sa att satanism känns lamt och uppenbart.
    ”Det här är min sambo”, säger hon och vänder sig. Ser på mig med snöflingor i sina ögon. Smilgroparna grävs allt djupare in i hennes kinder. Det skulle bara bli en snabb kyss på munnen. Bara på låtsas, hade hon sagt, det räcker för att skrämma vilken fundamentalist som helst.
    Hon stryker bort mitt långa blonda från pannan och fingrarna vandrar över min haka. Dörrmattan känns skäggstubbsträv, mina tår badar i kolsyra. Hennes händer stryker målmedvetet bort en slinga till, mina fingrar söker hennes käkben. Hennes leende mellan mina handflator. Hon måste känna pulsen mot sina kinder. Sedan drar hon mig till sig, jag tar ett steg mot henne.
    Hon ler genom hela kyssen, jag känner hennes mungipor dras upp, hennes ena kind nudda min.
    Leendet efteråt. Brett.
    ”Det kommer säkert damer på söndagens mässa också?” frågar hon. Mannen i kostym ser förfärad ut på andra sidan av tröskeln. Hon håller sina armar stadigt om min midja, ser honom i ögonen.
    Vår dörr stängs framför oss.
    ”Jag hade förväntat mig en moralpredikan”, säger hon besviket.
   När hon stänger dörren slutar luften vara statisk, hennes smilgropar återfår normala proportioner.
    ”Nu vill jag ha kaffe”, säger hon och jag kan känna kolsyran från fotsulorna ända upp i magen trots att jag inte längre står på den sträva mattan. Jag går över det bara golvet, över garnmattan och in i köket där en plastig matta malplacerats på golvet. På diskbordet står koppar, på varannan ett läppavtryck i varierande rosa nyanser.
     Hon ser på mig med sina pandaögon, rester av kajalen som runnit efter en lång jakt. Det som fastnat mellan fransarna trots tvätt. Jag ser på köksfönstret, smutsigt det också trots att jag inte ritat på det. På det står det inga ord, inga gamla bekännelser som hon aldrig läste. Skitigt trots allt.
     Det är nu jag ska säga det.

Publicerad 09.01.2017 kl. 13:12

Det som inte dödar oss

 

 

Jag förälskade mig i Lisbeth Salander i Millennium-trilogin, och det var kanske därför jag slutligen tog upp den fjärde boken i serien av David Lagercrantz, som fortsätter där Stieg Larsson slutade. De tre första böckerna läste jag under mitt första år vid uni, och de var de första deckarna jag gillade. 

En hel del har hänt med mig som läsare sedan dess. Till att börja med har jag tröttnat på konspirationsteorier och ALLT HÄNGER IHOP-tänkandet. Jag har tröttnat på att läsa genomgående sexualiserande blickar, även om det är på grund av fokalisation (berättaren ser saker så som karaktären ser). Att komma igång med Det som inte dödar oss var lite av en plåga, men Lisbeths story får fortsättning. Och det är den biten som är tilldragande, även om boken som deckare gärna hade fått vara mer rapp i svängarna. Men den lämnar en cliffhanger i slutet och jag misstänker att jag kommer att läsa nästa bok också, för jag måste få veta vad som händer med Lisbeth och hennes planer. 

 

Publicerad 08.01.2017 kl. 22:17

Battle of the soffbord

 

 

Saker man kan göra när man inte får njuta av fint väder och ledig dag på grund av en trasig lilltå: ta några hundra selfies, vara nöjd med en, sticka, dricka te, läsa ut en barnbok, läsa en halv deckare, äta godis, se på brudklänningsprogram på TV, se på Dr. Phil på Youtube, flödesskriva, blogga, läsa lite mer deckare och drömma om tofflor med stålhätta så jag är förberedd nästa gång jag drämmer tårna i soffbordet. Gnällde hela onsdagkvällen åt sambon att det aldrig gjort så här ont förut, det värkte hela natten efteråt och jag drömde mardrömmar om att tån behövde amputeras. Vaknade av strålande värk titt som tätt. Igår kunde jag knappt gå och på Studenthälsan tejpades mina tår ihop, det har börjat kännas bättre idag. Men tofflor med stålhätta, sådana skulle sitta bra. 

 

Publicerad 06.01.2017 kl. 21:24

I Sjundeå finns mest mörker, främst av sparskäl

 

Rakastatsä sitä, frågar han en natt i Toyotan. Gatlyktorna har slutat flimra utanför bilfönstret, i Sjundeå finns mest mörker, främst av sparskäl, och du skrattar kanske till lite för sent och säger att nej. Att inte liksom på det sättet. Och hur ska du ens kunna känna någonting när allting bara glider ifrån dig. Han frågar om han bara är nåt slags substitut. Nej, säger du. Tillräckligt snabbt den här gången, och han säger att nästa låt på radion är bra. Hans hand sträcker sig mot volymknappen. Börja du sjunga, så stämmer jag in sen, säger han.

 

Men jag ser också någon ny. Någon som väntar på tågen som aldrig kommer. 

 

Publicerad 06.01.2017 kl. 15:15

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka