Laivakansa

 

Varje gång jag stiger på en båt hoppas jag att det blir en lugn kryssning med pensionärer. Ett dygn då maten bärs till bordet, lakanen i sängen är krispiga och bartendern inte är helt paff när jag ber om alkoholfria alternativ (som inte är juice eller limsa). Att komma hem avslappnad och utvilad med en godispåse i ena handen och kosmetika i andra. 

Ibland går man ombord för att möta en t-shirt med texten voittaja och några serietecknade spermier på. Den gången tänkte jag vända om och bara stanna i Stockholm. Vad är det med båtar och dessa hemska plagg? För övrigt har båtfolket sin egen, hm, estetik.

En timme innan ankomst till hamnen idag var flera passagerare fortfarande runda om fötterna, skrek "homo" i kör i puben och när vi skulle stiga av hade en man slocknat i trapporna. Jag funderar hur personalen orkar över lillajulssäsongen. Eller året om för den delen. Jag tror de flesta passagerarna är lugna och trevliga, men det behövs inte många partyglada för att överta en båt. 

Det är sjukt hur båten blir Finlands Las Vegas där allting är mer eller mindre tillåtet. Jag tänker på hur trist det måste vara för barnfamiljer också, tyckte själv stupfulla vuxna var otäcka då jag var liten. Det är de fortfarande. Nu under höstlovet var kontrasten enorm, å ena sidan hade vi Mumin, å andra sidan vuxna som gallskrek svordomar. Målet verkar vara att bli möjligast full, tassa till det möjligast mycket och sedan vara lite stolt. Kanske demolera hytten lite. Gärna i valfri kiitos-skjorta för att göra det lite extra värdigt. (Är det bara jag som tycker det är underligt att reducera veteraner och stupade till en t-shirt?) 

Fast rätt avslappnad är jag ju trots allt, väl hemma med kosmetikapåsen. Men det slutar aldrig förvåna mig, det här med kryssningsfolket. För referens kan ni ju kolla ett avsnitt Sinkkulaiva. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 16.10.2015 kl. 21:26

Det här är feminism för mig

 

 

Det känns som om ingen någonsin har upplevt mina tankar radikala innan jag definierat mig som feminist. Det är något väldigt triggande med ordet, även om jag själv märkt att det är allt annat än radikalt dess mer jag läst. Feminism är egentligen en ganska självklar grej, och egentligen är de flesta i min krets feminister även om de inte definierat sig.

Så vad är den här ytterst provocerande åsikten? Män och kvinnor borde vara jämlika. Men nu är vi det inte, och oftast slår det hårt mot kvinnor. Det är fortfarande kvinnor som är offer för en stor del av våldsbrotten, jargongen vid våldtäktsfall skuldbelägger offren, aborträtten är under attack igen. Kvinnor är kraftigt underrepresenterade i ledningspositioner, ett barn belastar moderns arbetsgivare mer och det finns de som tror att ett könsorgan definierar en människa. Och då är vi endast inne på heterosexuella och cis-personer, det finns också av dem som inte passar in i normen och deras rättigheter är precis lika viktiga. Och såklart har inte alla män det bra heller. Mer om mina tankar om feminism och cis-män i nästa inlägg, som handlar om det som inte är feminism för mig.  

För mig är feminismen dels ett brokigt fält med flera åsikter att orientera sig mellan och förhålla sig till. Feminister kan också vara, och är ofta, av olika åsikt. Det som håller rörelsen samman är strävan efter jämställdhet, det går att vara av olika åsikt hur det går till. Det finns en hel del verktyg i lådan, som intersektionalitetsbegreppet, som hjälper oss att sätta ord på strukturer och förtryck. 

I grunden handlar det om fullt vanliga saker, som att se personer som individer, inte kön. Att skapa förståelse för hur vi blir behandlade enligt kategorier som kön och sexualitet, och försöka komma på hur vi ska komma bort ifrån det. Att feminitet är lika bra som maskulinitet oberoende av vem som har de egenskaperna. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 14.10.2015 kl. 19:11

Sophie

 

 

I Mikaela Strömbergs senaste roman får vi följa Sophie von Behses liv från fjortonårsåldern framåt på 1800-talet, till att börja med i Petersburg. En kosmopolitisk och livlig stad där salongerna fylls av mamseller, familjen von Behse nyss har blivit adlad och Sophie får till det med självaste tsarsonen Alexander. Som dessvärre är gift, men väldigt kåt och lätt slår klackarna i taket och går damerna om halsen. Sophie upplever det som så här på 2010-talet nämns som pregnancy scare och måste giftas bort. Där börjar Sophia Jansens nya liv, och plötsligt flyttar den nya lilla familjen till den östnyländska landsbyggden. 

Romanen baserar sig på åtminstone en stor del fakta, men karaktärerna kommer till liv genom skönlitteraturen. 

Den besynnerliga berättaren är tillsynes osynlig, men allvetande. Händelser kommenteras, samhället förklaras och ibland får läsaren veta mer om karaktärer som flyger förbi i texten. Det här leder till hopp som känns som parenteser, stundvis rycks jag ur ramberättelsen vilket kan kännas störande. När parenteserna väl är påbörjade avslutas de också ofta abrupt, och jag känner att jag vill ha litet mer. Speciellt nyfiken blir jag på några pigors förehavanden. Romanen är helt klart mer berättande än gestaltande, och spontat tänker jag mig att den skulle göra sig väl uppläst. 

Strömberg tar sig an Sophie med stor värme och får liv i människorna kring henne. Jag skulle rekommendera boken för dem som tycker om berättelser och historiska romaner, för dem som gillade epoken Tahvanainens Bär den som en krona skildrades i, men vill ha en mer nertonad stil. Själv tycker jag om båda två. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 14.10.2015 kl. 15:34

Feministlistan

 

Snubblade hos Mikaela på en förträfflig lista, som till en början börjat cirkulera tack vare Lisa Bjärbo bakom bloggen Onekligen. Jag pratar en del om feminism IRL i dagsläge, men skriver rätt sällan om det. Ofta känns det som om någon redan skrivit det bättre, Hej Blekk för att nämna någon.

 

 

1. Det här är feminism för mig…
2. Det här är feminism inte för mig…
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
9. Så syns feminismen i min vardag
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

 

Det blir riktigt kul att sammanfatta tankarna så här efter att jag också studerat lite genusvetenskap. Har inte bloggat så mycket om det förr, men med inlägget om våldtäktskulturen insåg jag att det trots allt finns mycket jag vill säga. Feminism handlar ju trots allt om saker som påverkat mig stort som person. Men mer om det i listan, ser redan fram emot punkt tre, början till flera av mina egna förälskelser.

 

Satu Laukkanen
Publicerad 13.10.2015 kl. 20:56

Nanowrimo

 

En kvist brister när Elinas bil rullar in på stallplanen, hon kan höra det ända in. Sedan stannar hon den, står kvar där utan att dörrar öppnas. Elina trummar på ratten, underläppen darrar lite. Framför sig har hon det vita stängslet gjort av järnrör, målningen flagnar igen, de har stått där redan när hennes mamma cyklade till stallet som femtonåring. Jodhpurskanten skaver lite mot baksidan av vristen när hon rullar hälen på gummimattan. Höstrån i varje liten glugg.
    Dörrhandtaget känns ovanligt tungt när hon slutligen öppnar dörren, sätter ner låsknappen och igen sluter dörren bakom sig. Bilen är för övrigt alldeles tom, ridutrustningen har hon lämnat hemma.
    I stallöppningen står Agnes med Tindras ryktlåda i handen. Elina ler mot henne, men hälsar inte idag. Drar litet i smilgroparna istället, som för att stabilisera den där jävla underläppen.
    Agnes behöver inte se att den skälver som de första höstlöven. Det är alldeles strax de kommer att välla ner från träden, sedan lämna dem tomma.
    "Så det är idag", säger Agnes slutligen.
    "Ja", säger Elina.

 

Alltså den där Nanowrimo som avskräckt mig alla år hittills. Föröskte första gången 2012 och kom till några tusen ord av femtiotusen. För all del var 2012 ett av de jobbigaste åren i mitt liv. Så där med en ny idé tänkte jag att jag kanske ska pröva igen, så jag började pyssla i min profil. Har noll koll på namnidéer så det får kort och gott heta Hästboken tillsvidare. Om jag det här året ändå kunde komma åt en takt som inte ger tid över åt hämningar och raderingslust. Bara ha lite skoj, det behöver inte bli mer än så. Har ännu några veckor tid att överväga och kolla arbetsbördan med kurserna i nästa period, men går det som jag hoppas kan intresserade följa med mitt nya projekt här

 

Satu Laukkanen
Publicerad 11.10.2015 kl. 20:33

Förlaget

 

Alltså förlagsvärlden här i Svenskfinland idag. Är helt paff, pressmeddelande efter artikel dyker upp i flödet trots att kontorstiden tog slut för flera timmar sedan. Har lite blandade känslor, å ena sidan är det kul med en större aktör så här efter förlagsfusionen, å andra sidan funderar jag hur det kommer att gå för S&S. Ser på listan namn som byter och kan på rak arm inte räkna många som blir kvar. Många av bytarna kritiserade också fusionen tidigare, kanske den inte blev så smidig som man hoppats.

Idag är jag rätt glad att jag inte har någoting "klart" att pröva vingarna med. Det bubblar, och hinner förmodligen lugna ner sig innan jag fått något skrivet. Och på tal om det har jag den här veckan skrivit mer än på hela sommaren. Tror det mest handlar om att jag igen skriver för att det är kul, snarare än för att vara bra.

Men ja, förlagen. Hade inte precis förväntat mig att ett såpass stort förlag skulle komma fram ut tomma intet när jag för något år sedan undersökte förlagsfusionen i en strategikurs. Förespådde snarare att förlag som Scriptum skulle få mer fotfäste, vilket de i och för sig fått. Hur Förlaget rör om litteraturvärlden ska bli spännande att se. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 07.10.2015 kl. 21:39

Våldtäktskulturen

 

Triggervarning. Jag vill egentligen inte skriva om det här, men känner att jag trots allt måste. Länge har det stört mig hur framför allt våldtäkt behandlas i debatten, nämligen hur rasister hijackar kvinnorättsfrågor för sin egen vinning.

Till att börja med vill jag säga att våldtäkt alltid är fördömligt, men det uppstår en häxjakt om förövaren anses ha fel hudfärg. Mycket annat osynliggörs. Jag läser i kommentarsfält att flyktingförläggningar leder till att vi inte vågar låta våra kvinnor gå på promenad efter skymningen, att en våldtäktskultur lyfter sitt fula ansikte i Finland. Men den har alltid funnits.

Jag kommer ihåg hur vi stod utanför matbutiken i Karis på nittiotalet, jag var kanske sju, mamma tittar på parken och säger att jag aldrig ska gå igenom en park ensam när det är mörkt. Ofta tänker jag på det då jag rör mig ute i natten ensam som ung kvinna. När jag gått över torget i Åbo och någon man försökt komma och prata med mig.

Hei tyttö.
Ootsä yksin?

Alla män våldtar inte, men berätta gärna åt mig hur jag ska veta vem som är en schysst snubbe när gatlyktorna blir allt färre och det finns bara jag och en man på gatan. När det känns som att han bara kommer närmare mig och jag knappt hinner genom porten till mitt hem innan han rycker i handtaget, svär högljutt. Jag har just hunnit låsa om mig.

Jag läser i damtidningar om hur jag ska fästa mitt hår på länken. En ponnysvans får man allt för lätt tag om. Jag läser om innovationer som görs, bälten som kräver båda händerna för att öppna så det är lättare att tackla sin förövare, kanske få mer tid. Killkompisar som frågar om jag vill att de ska följa med mig från krogen så jag känner mig trygg. Tanken att kanske jag tar jeans trots allt när jag ser klänningen i spegeln innan utekvällen. Men kanske just den klänningen berättar om hur livet i patriarkatet är. 

Hei tyttö. 
Ei kai sua pelota? 

Och jag har lärt mig. Lärt mig att gå med headphones för att låtsas som om att jag inte hör männen. Lärt mig att aldrig ha musik på för att försäkra mig om att jag trots allt hör. Nycklarna i handen. Lärt mig att inte visa något slags reaktion då någon man går riktigt intill mig på natten. Kanske du lät honom tro någonting?

Är jag speciellt rädd för män ur en viss kultur? Nej. Jag har alltid fått vara rädd för alla slags män.

Jag har fått vara rädd för hur jag klär mig hela mitt liv. Vad hade du på dig? Jag har fått vara rädd för vem jag ler åt. Rädd för vem jag pratar med. Vem jag flörtar med. Antaa ymmärtää ja ymmärtää antaa. Rädd för att röra mig ensam i det offentliga rummet om natten, men ändå tänkt, att ingen ska kunna ta den friheten ifrån mig.

En våldtäkt är alltid en våldtäkt. Jag blir så arg av att läsa hur somefolket är upprört då en vit man åtalas. Ja men tänk om han är oskyldig. Ja, men tänk på alla våldtäkter som aldrig ens anmäls eftersom vi är så avtrubbade. För att hon kanske tror det var hennes fel, att hon inte vågade säga nej och bara stelnade av skräck, kanske hade hon för kort kjol. Kanske ingen ändå tror på henne. Kanske det var någon hon hade haft sex med förut, kanske hon hade haft sex med för många. Kanske hon aldrig anmäler eftersom vi ännu har en skev uppfattning om vad en riktig våldtäkt är. Sa du nej?

För mig är det inte ett problem att vi offentligt fördömer våldtäkter, tvärtom, men jag önskar att de kvinnor som blir våldtagna av sin partner, familjemedlem, kompis eller sitt krogragg blev tagna på samma allvar. 

Och nättrollet säger åt mig att våldtäkter löses genom att kvinnor lär sig självförsvar. Problemet ligger inte i att kvinnor inte kan försvara sig, utan i att det finns människor som tror sig ha rätt till våra kroppar. Och våra mammor fortsätter varna oss för parker och mörka gränder. Vi fortsätter välja kläder som inte ska provocera, väljer att inte gå ut ensamma. Och kvinnor som förespråkar jämställdhet och medmänsklighet får höra av rasisterna att de förtjänar att våldtas eller mördas. Det fortsätter finnas kvinnor som inte ens får känna sig trygga hemma. Kvinnor fortsätter gå ut i natten, rädda. Fortsätter ringa sina samtal.

Jag är i korsningen av Trädgårdsgatan. Västerlånggatan. Snart hemma.

Och jag fortsätter texta min pojkvän när mörkret lagt sig.

Jag är på campus, snart hemma.    

 

Satu Laukkanen
Publicerad 02.10.2015 kl. 09:02

Dröm om drakar

 

 

Läste nyligen Sanna Tahvanainens (text) och Jenny Lucander (bild) bilderbok Dröm om drakar (2015). Älskar bilderböcker, Lucander har gjort ett jättefint jobb.

I ett vackert samspel mellan text och bild möter vi dottern Bella och protagonisten mamma, som vakar alla nätter för att sköta handel med Kina. I ramberättelsen blir det dottern Bellas uppgift att få mamma att somna, vilket är svårt när det bara prasslar av arbetspapper i sängen. Dröm om drakar, säger Bella och mamma sjunker in i drömmar. 

Drakar är det vi får. Det är fräscht med en mamma som protagonist i en bilderbok och det är förmodligen många barn som känner det Bella känner. Det är häftigt hur bilderböcker så ofta snappar upp sin samtid allra bäst. 

 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 01.10.2015 kl. 17:06

Sökningar och källkritik

 

En månad på informationsvetenskapen och jag får redan en överväldigande mängd träffar på min gradu som jag jobbat på i kandform sedan 2012. Helt toppen! Så tryter studierna oavsett riktning eller nivå, passa på att ta en kurs i informationssökning, eller tänk på några grundläggande grejer.

1. Bekanta dig med boolesk logik, AND, OR, NOT (Google har sina egna tecken)
2. Kolla tesaurusar för databaser (ex. Melinda-databasen använder Allärs)
3. I webbsökning lönar det sig att formulera svaret istället för sökfrågan i formen: "world's tallest building", undvik överflödiga ord

Och något jag inte kan betona tillräckligt, KÄLLKRITIK, för alla oavsett studier eller arbete. Hittar du en artikel/nyhet som är för bra för att vara sann, eller totala motsatsen? Kolla då in följande, eller kolla alltid:

1. Har texten en författare, vem är hen och är hen en verklig person? Påfallande många artiklar är skrivna under falskt eller stulet namn.
2. Kolla sajtens policy, så det inte går som för Verkkomedia som bryter mot flera journalistregler bara i sin beskrivning. Eller Fria tider där vem som helst kan bli skribent.
3. Rewersed image search, som visar varifrån en bild börjat cirkulera online. 
4. Backlinks, som visar vem som länkar till sajten. Om länkarna är få, eller länkade av mystiska sajter kan det vara skäl att överväga källans ritkighet. 
 

Överlag. Det finns många bra strategier för att få koll på bra information helt själv och att dessutom kolla källan. Om man riktigt funderar på något klurigt kan man alltid vända sig till en bibliotekarie, till exempel på biblioteken.fi. För övrigt råder jag från att hållas bort från sensationsnyhetssajter som kvällstidningar, läsa längre än clickbiterubrikerna samt inte ha allt för snabbt och tungt finger på delningsknappen. Internet är fullt av missvisande information, som oftast sprider sig snabbare än den sanna.

 

Satu Laukkanen
Publicerad 28.09.2015 kl. 23:14

Att föda ett barn

 

 

Vi diskuterar Att föda ett barn på
Åbo stadsbibliotek torsdagen den 1.10
klockan 18-19.30 i Idérummet. Välkommen!

 

De några hundra första sidorna kändes som att stupa i varje långa mening i de ibland flera sidor långa styckena. Det första som blir påtagligt i Kristina Sandbergs första del Att föda ett barn, i trilogin om Maj, är textmassan. Sandberg skriver in dialogen utan indrag, pratminus eller citattecken. Ofta får jag i början gissa vem som talar, blandat med Majs inre röst. Att boken överlag berättas av en allvetande berättare skapar en rätt intrikat väv, senast när berättaren börjar kommentera händelserna och ett par gånger tilltala läsaren. 

Trots allt fanns det ett sug i boken. En story som vi annars kanske hört förut känns fräsch. 1930-tal. Den unga kvinnan Maj har nyss separerat från sin pojkvän Erik, och flyttar från landsbyggden till staden. Hon arbetar på ett konditori och drömmer om en karriär, kanske på hotell. Sedan kommer den mycket äldre fabrikörssonen Tomas in i bilden, Maj ligger med honom och till sin fasa upptäcker hon att hon är gravid. Paret gifter sig och Maj blir djupt olycklig med en hagga till svärmor i våningen nedanför, samt en alkoholiserad äkta make i sin egen våning. 

Det som jag fastnar mest för i Sandbergs text är hur mycket den bygger på stämning. Förmodligen har den kompakta stilen något att göra med den, eftersom skav och instängdhet är det mest påtagliga i min läsupplevelse. Där står Maj, som ny fru i köket och magen bara fortsätter växa. 

 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 27.09.2015 kl. 11:20

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka