Laivakansa

 

Varje gång jag stiger på en båt hoppas jag att det blir en lugn kryssning med pensionärer. Ett dygn då maten bärs till bordet, lakanen i sängen är krispiga och bartendern inte är helt paff när jag ber om alkoholfria alternativ (som inte är juice eller limsa). Att komma hem avslappnad och utvilad med en godispåse i ena handen och kosmetika i andra. 

Ibland går man ombord för att möta en t-shirt med texten voittaja och några serietecknade spermier på. Den gången tänkte jag vända om och bara stanna i Stockholm. Vad är det med båtar och dessa hemska plagg? För övrigt har båtfolket sin egen, hm, estetik.

En timme innan ankomst till hamnen idag var flera passagerare fortfarande runda om fötterna, skrek "homo" i kör i puben och när vi skulle stiga av hade en man slocknat i trapporna. Jag funderar hur personalen orkar över lillajulssäsongen. Eller året om för den delen. Jag tror de flesta passagerarna är lugna och trevliga, men det behövs inte många partyglada för att överta en båt. 

Det är sjukt hur båten blir Finlands Las Vegas där allting är mer eller mindre tillåtet. Jag tänker på hur trist det måste vara för barnfamiljer också, tyckte själv stupfulla vuxna var otäcka då jag var liten. Det är de fortfarande. Nu under höstlovet var kontrasten enorm, å ena sidan hade vi Mumin, å andra sidan vuxna som gallskrek svordomar. Målet verkar vara att bli möjligast full, tassa till det möjligast mycket och sedan vara lite stolt. Kanske demolera hytten lite. Gärna i valfri kiitos-skjorta för att göra det lite extra värdigt. (Är det bara jag som tycker det är underligt att reducera veteraner och stupade till en t-shirt?) 

Fast rätt avslappnad är jag ju trots allt, väl hemma med kosmetikapåsen. Men det slutar aldrig förvåna mig, det här med kryssningsfolket. För referens kan ni ju kolla ett avsnitt Sinkkulaiva. 

 

Publicerad 16.10.2015 kl. 21:26

Det här är feminism för mig

 

 

Det känns som om ingen någonsin har upplevt mina tankar radikala innan jag definierat mig som feminist. Det är något väldigt triggande med ordet, även om jag själv märkt att det är allt annat än radikalt dess mer jag läst. Feminism är egentligen en ganska självklar grej, och egentligen är de flesta i min krets feminister även om de inte definierat sig.

Så vad är den här ytterst provocerande åsikten? Män och kvinnor borde vara jämlika. Men nu är vi det inte, och oftast slår det hårt mot kvinnor. Det är fortfarande kvinnor som är offer för en stor del av våldsbrotten, jargongen vid våldtäktsfall skuldbelägger offren, aborträtten är under attack igen. Kvinnor är kraftigt underrepresenterade i ledningspositioner, ett barn belastar moderns arbetsgivare mer och det finns de som tror att ett könsorgan definierar en människa. Och då är vi endast inne på heterosexuella och cis-personer, det finns också av dem som inte passar in i normen och deras rättigheter är precis lika viktiga. Och såklart har inte alla män det bra heller. Mer om mina tankar om feminism och cis-män i nästa inlägg, som handlar om det som inte är feminism för mig.  

För mig är feminismen dels ett brokigt fält med flera åsikter att orientera sig mellan och förhålla sig till. Feminister kan också vara, och är ofta, av olika åsikt. Det som håller rörelsen samman är strävan efter jämställdhet, det går att vara av olika åsikt hur det går till. Det finns en hel del verktyg i lådan, som intersektionalitetsbegreppet, som hjälper oss att sätta ord på strukturer och förtryck. 

I grunden handlar det om fullt vanliga saker, som att se personer som individer, inte kön. Att skapa förståelse för hur vi blir behandlade enligt kategorier som kön och sexualitet, och försöka komma på hur vi ska komma bort ifrån det. Att feminitet är lika bra som maskulinitet oberoende av vem som har de egenskaperna. 

 

Publicerad 14.10.2015 kl. 19:11

Sophie

 

 

I Mikaela Strömbergs senaste roman får vi följa Sophie von Behses liv från fjortonårsåldern framåt på 1800-talet, till att börja med i Petersburg. En kosmopolitisk och livlig stad där salongerna fylls av mamseller, familjen von Behse nyss har blivit adlad och Sophie får till det med självaste tsarsonen Alexander. Som dessvärre är gift, men väldigt kåt och lätt slår klackarna i taket och går damerna om halsen. Sophie upplever det som så här på 2010-talet nämns som pregnancy scare och måste giftas bort. Där börjar Sophia Jansens nya liv, och plötsligt flyttar den nya lilla familjen till den östnyländska landsbyggden. 

Romanen baserar sig på åtminstone en stor del fakta, men karaktärerna kommer till liv genom skönlitteraturen. 

Den besynnerliga berättaren är tillsynes osynlig, men allvetande. Händelser kommenteras, samhället förklaras och ibland får läsaren veta mer om karaktärer som flyger förbi i texten. Det här leder till hopp som känns som parenteser, stundvis rycks jag ur ramberättelsen vilket kan kännas störande. När parenteserna väl är påbörjade avslutas de också ofta abrupt, och jag känner att jag vill ha litet mer. Speciellt nyfiken blir jag på några pigors förehavanden. Romanen är helt klart mer berättande än gestaltande, och spontat tänker jag mig att den skulle göra sig väl uppläst. 

Strömberg tar sig an Sophie med stor värme och får liv i människorna kring henne. Jag skulle rekommendera boken för dem som tycker om berättelser och historiska romaner, för dem som gillade epoken Tahvanainens Bär den som en krona skildrades i, men vill ha en mer nertonad stil. Själv tycker jag om båda två. 

 

Publicerad 14.10.2015 kl. 15:34

Feministlistan

 

Snubblade hos Mikaela på en förträfflig lista, som till en början börjat cirkulera tack vare Lisa Bjärbo bakom bloggen Onekligen. Jag pratar en del om feminism IRL i dagsläge, men skriver rätt sällan om det. Ofta känns det som om någon redan skrivit det bättre, Hej Blekk för att nämna någon.

 

 

1. Det här är feminism för mig…
2. Det här är feminism inte för mig…
3. Jag började kalla mig feminist när jag var…
4. Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
5. De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
6. Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
7. Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
8. Den viktigaste feministiska frågan för mig är…
9. Så syns feminismen i min vardag
10. Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism

 

Det blir riktigt kul att sammanfatta tankarna så här efter att jag också studerat lite genusvetenskap. Har inte bloggat så mycket om det förr, men med inlägget om våldtäktskulturen insåg jag att det trots allt finns mycket jag vill säga. Feminism handlar ju trots allt om saker som påverkat mig stort som person. Men mer om det i listan, ser redan fram emot punkt tre, början till flera av mina egna förälskelser.

 

Publicerad 13.10.2015 kl. 20:56

Nanowrimo

 

En kvist brister när Elinas bil rullar in på stallplanen, hon kan höra det ända in. Sedan stannar hon den, står kvar där utan att dörrar öppnas. Elina trummar på ratten, underläppen darrar lite. Framför sig har hon det vita stängslet gjort av järnrör, målningen flagnar igen, de har stått där redan när hennes mamma cyklade till stallet som femtonåring. Jodhpurskanten skaver lite mot baksidan av vristen när hon rullar hälen på gummimattan. Höstrån i varje liten glugg.
    Dörrhandtaget känns ovanligt tungt när hon slutligen öppnar dörren, sätter ner låsknappen och igen sluter dörren bakom sig. Bilen är för övrigt alldeles tom, ridutrustningen har hon lämnat hemma.
    I stallöppningen står Agnes med Tindras ryktlåda i handen. Elina ler mot henne, men hälsar inte idag. Drar litet i smilgroparna istället, som för att stabilisera den där jävla underläppen.
    Agnes behöver inte se att den skälver som de första höstlöven. Det är alldeles strax de kommer att välla ner från träden, sedan lämna dem tomma.
    "Så det är idag", säger Agnes slutligen.
    "Ja", säger Elina.

 

Alltså den där Nanowrimo som avskräckt mig alla år hittills. Föröskte första gången 2012 och kom till några tusen ord av femtiotusen. För all del var 2012 ett av de jobbigaste åren i mitt liv. Så där med en ny idé tänkte jag att jag kanske ska pröva igen, så jag började pyssla i min profil. Har noll koll på namnidéer så det får kort och gott heta Hästboken tillsvidare. Om jag det här året ändå kunde komma åt en takt som inte ger tid över åt hämningar och raderingslust. Bara ha lite skoj, det behöver inte bli mer än så. Har ännu några veckor tid att överväga och kolla arbetsbördan med kurserna i nästa period, men går det som jag hoppas kan intresserade följa med mitt nya projekt här

 

Publicerad 11.10.2015 kl. 20:33

Förlaget

 

Alltså förlagsvärlden här i Svenskfinland idag. Är helt paff, pressmeddelande efter artikel dyker upp i flödet trots att kontorstiden tog slut för flera timmar sedan. Har lite blandade känslor, å ena sidan är det kul med en större aktör så här efter förlagsfusionen, å andra sidan funderar jag hur det kommer att gå för S&S. Ser på listan namn som byter och kan på rak arm inte räkna många som blir kvar. Många av bytarna kritiserade också fusionen tidigare, kanske den inte blev så smidig som man hoppats.

Idag är jag rätt glad att jag inte har någoting "klart" att pröva vingarna med. Det bubblar, och hinner förmodligen lugna ner sig innan jag fått något skrivet. Och på tal om det har jag den här veckan skrivit mer än på hela sommaren. Tror det mest handlar om att jag igen skriver för att det är kul, snarare än för att vara bra.

Men ja, förlagen. Hade inte precis förväntat mig att ett såpass stort förlag skulle komma fram ut tomma intet när jag för något år sedan undersökte förlagsfusionen i en strategikurs. Förespådde snarare att förlag som Scriptum skulle få mer fotfäste, vilket de i och för sig fått. Hur Förlaget rör om litteraturvärlden ska bli spännande att se. 

 

Publicerad 07.10.2015 kl. 21:39

Våldtäktskulturen

 

Triggervarning. Jag vill egentligen inte skriva om det här, men känner att jag trots allt måste. Länge har det stört mig hur framför allt våldtäkt behandlas i debatten, nämligen hur rasister hijackar kvinnorättsfrågor för sin egen vinning.

Till att börja med vill jag säga att våldtäkt alltid är fördömligt, men det uppstår en häxjakt om förövaren anses ha fel hudfärg. Mycket annat osynliggörs. Jag läser i kommentarsfält att flyktingförläggningar leder till att vi inte vågar låta våra kvinnor gå på promenad efter skymningen, att en våldtäktskultur lyfter sitt fula ansikte i Finland. Men den har alltid funnits.

Jag kommer ihåg hur vi stod utanför matbutiken i Karis på nittiotalet, jag var kanske sju, mamma tittar på parken och säger att jag aldrig ska gå igenom en park ensam när det är mörkt. Ofta tänker jag på det då jag rör mig ute i natten ensam som ung kvinna. När jag gått över torget i Åbo och någon man försökt komma och prata med mig.

Hei tyttö.
Ootsä yksin?

Alla män våldtar inte, men berätta gärna åt mig hur jag ska veta vem som är en schysst snubbe när gatlyktorna blir allt färre och det finns bara jag och en man på gatan. När det känns som att han bara kommer närmare mig och jag knappt hinner genom porten till mitt hem innan han rycker i handtaget, svär högljutt. Jag har just hunnit låsa om mig.

Jag läser i damtidningar om hur jag ska fästa mitt hår på länken. En ponnysvans får man allt för lätt tag om. Jag läser om innovationer som görs, bälten som kräver båda händerna för att öppna så det är lättare att tackla sin förövare, kanske få mer tid. Killkompisar som frågar om jag vill att de ska följa med mig från krogen så jag känner mig trygg. Tanken att kanske jag tar jeans trots allt när jag ser klänningen i spegeln innan utekvällen. Men kanske just den klänningen berättar om hur livet i patriarkatet är. 

Hei tyttö. 
Ei kai sua pelota? 

Och jag har lärt mig. Lärt mig att gå med headphones för att låtsas som om att jag inte hör männen. Lärt mig att aldrig ha musik på för att försäkra mig om att jag trots allt hör. Nycklarna i handen. Lärt mig att inte visa något slags reaktion då någon man går riktigt intill mig på natten. Kanske du lät honom tro någonting?

Är jag speciellt rädd för män ur en viss kultur? Nej. Jag har alltid fått vara rädd för alla slags män.

Jag har fått vara rädd för hur jag klär mig hela mitt liv. Vad hade du på dig? Jag har fått vara rädd för vem jag ler åt. Rädd för vem jag pratar med. Vem jag flörtar med. Antaa ymmärtää ja ymmärtää antaa. Rädd för att röra mig ensam i det offentliga rummet om natten, men ändå tänkt, att ingen ska kunna ta den friheten ifrån mig.

En våldtäkt är alltid en våldtäkt. Jag blir så arg av att läsa hur somefolket är upprört då en vit man åtalas. Ja men tänk om han är oskyldig. Ja, men tänk på alla våldtäkter som aldrig ens anmäls eftersom vi är så avtrubbade. För att hon kanske tror det var hennes fel, att hon inte vågade säga nej och bara stelnade av skräck, kanske hade hon för kort kjol. Kanske ingen ändå tror på henne. Kanske det var någon hon hade haft sex med förut, kanske hon hade haft sex med för många. Kanske hon aldrig anmäler eftersom vi ännu har en skev uppfattning om vad en riktig våldtäkt är. Sa du nej?

För mig är det inte ett problem att vi offentligt fördömer våldtäkter, tvärtom, men jag önskar att de kvinnor som blir våldtagna av sin partner, familjemedlem, kompis eller sitt krogragg blev tagna på samma allvar. 

Och nättrollet säger åt mig att våldtäkter löses genom att kvinnor lär sig självförsvar. Problemet ligger inte i att kvinnor inte kan försvara sig, utan i att det finns människor som tror sig ha rätt till våra kroppar. Och våra mammor fortsätter varna oss för parker och mörka gränder. Vi fortsätter välja kläder som inte ska provocera, väljer att inte gå ut ensamma. Och kvinnor som förespråkar jämställdhet och medmänsklighet får höra av rasisterna att de förtjänar att våldtas eller mördas. Det fortsätter finnas kvinnor som inte ens får känna sig trygga hemma. Kvinnor fortsätter gå ut i natten, rädda. Fortsätter ringa sina samtal.

Jag är i korsningen av Trädgårdsgatan. Västerlånggatan. Snart hemma.

Och jag fortsätter texta min pojkvän när mörkret lagt sig.

Jag är på campus, snart hemma.    

 

Publicerad 02.10.2015 kl. 09:02

Dröm om drakar

 

 

Läste nyligen Sanna Tahvanainens (text) och Jenny Lucander (bild) bilderbok Dröm om drakar (2015). Älskar bilderböcker, Lucander har gjort ett jättefint jobb.

I ett vackert samspel mellan text och bild möter vi dottern Bella och protagonisten mamma, som vakar alla nätter för att sköta handel med Kina. I ramberättelsen blir det dottern Bellas uppgift att få mamma att somna, vilket är svårt när det bara prasslar av arbetspapper i sängen. Dröm om drakar, säger Bella och mamma sjunker in i drömmar. 

Drakar är det vi får. Det är fräscht med en mamma som protagonist i en bilderbok och det är förmodligen många barn som känner det Bella känner. Det är häftigt hur bilderböcker så ofta snappar upp sin samtid allra bäst. 

 

 

Publicerad 01.10.2015 kl. 17:06

Sökningar och källkritik

 

En månad på informationsvetenskapen och jag får redan en överväldigande mängd träffar på min gradu som jag jobbat på i kandform sedan 2012. Helt toppen! Så tryter studierna oavsett riktning eller nivå, passa på att ta en kurs i informationssökning, eller tänk på några grundläggande grejer.

1. Bekanta dig med boolesk logik, AND, OR, NOT (Google har sina egna tecken)
2. Kolla tesaurusar för databaser (ex. Melinda-databasen använder Allärs)
3. I webbsökning lönar det sig att formulera svaret istället för sökfrågan i formen: "world's tallest building", undvik överflödiga ord

Och något jag inte kan betona tillräckligt, KÄLLKRITIK, för alla oavsett studier eller arbete. Hittar du en artikel/nyhet som är för bra för att vara sann, eller totala motsatsen? Kolla då in följande, eller kolla alltid:

1. Har texten en författare, vem är hen och är hen en verklig person? Påfallande många artiklar är skrivna under falskt eller stulet namn.
2. Kolla sajtens policy, så det inte går som för Verkkomedia som bryter mot flera journalistregler bara i sin beskrivning. Eller Fria tider där vem som helst kan bli skribent.
3. Rewersed image search, som visar varifrån en bild börjat cirkulera online. 
4. Backlinks, som visar vem som länkar till sajten. Om länkarna är få, eller länkade av mystiska sajter kan det vara skäl att överväga källans ritkighet. 
 

Överlag. Det finns många bra strategier för att få koll på bra information helt själv och att dessutom kolla källan. Om man riktigt funderar på något klurigt kan man alltid vända sig till en bibliotekarie, till exempel på biblioteken.fi. För övrigt råder jag från att hållas bort från sensationsnyhetssajter som kvällstidningar, läsa längre än clickbiterubrikerna samt inte ha allt för snabbt och tungt finger på delningsknappen. Internet är fullt av missvisande information, som oftast sprider sig snabbare än den sanna.

 

Publicerad 28.09.2015 kl. 23:14

Att föda ett barn

 

 

Vi diskuterar Att föda ett barn på
Åbo stadsbibliotek torsdagen den 1.10
klockan 18-19.30 i Idérummet. Välkommen!

 

De några hundra första sidorna kändes som att stupa i varje långa mening i de ibland flera sidor långa styckena. Det första som blir påtagligt i Kristina Sandbergs första del Att föda ett barn, i trilogin om Maj, är textmassan. Sandberg skriver in dialogen utan indrag, pratminus eller citattecken. Ofta får jag i början gissa vem som talar, blandat med Majs inre röst. Att boken överlag berättas av en allvetande berättare skapar en rätt intrikat väv, senast när berättaren börjar kommentera händelserna och ett par gånger tilltala läsaren. 

Trots allt fanns det ett sug i boken. En story som vi annars kanske hört förut känns fräsch. 1930-tal. Den unga kvinnan Maj har nyss separerat från sin pojkvän Erik, och flyttar från landsbyggden till staden. Hon arbetar på ett konditori och drömmer om en karriär, kanske på hotell. Sedan kommer den mycket äldre fabrikörssonen Tomas in i bilden, Maj ligger med honom och till sin fasa upptäcker hon att hon är gravid. Paret gifter sig och Maj blir djupt olycklig med en hagga till svärmor i våningen nedanför, samt en alkoholiserad äkta make i sin egen våning. 

Det som jag fastnar mest för i Sandbergs text är hur mycket den bygger på stämning. Förmodligen har den kompakta stilen något att göra med den, eftersom skav och instängdhet är det mest påtagliga i min läsupplevelse. Där står Maj, som ny fru i köket och magen bara fortsätter växa. 

 

 

Publicerad 27.09.2015 kl. 11:20

Kandpapper

 

 

Erhöll idag mitt kandidatbetyg, vi passade på att fira och promenerade in till centrum för att se Kätilö. Jag älskade boken och hade höga förhoppningar på filmen, och delvis förfylldes de. Kosonens prestation som Villisilmä var otrolig, men störde mig på för många pretentiösa inslag i en i sig själv så rått och brutalt vacker film. Hälften av vattendropparna i slowmotion kunde ha strukits för bättre effekt. Ändå är Kätilö absolut en av de vackraste finska filmerna jag sett. 

Halva dagen har jag flinat över hur mycket snitsigare business studies än företagsekonomi låter i mitt enkelskspråkiga betyg. På engelska står det management efter nästan varje kurs. Det känns så skönt att äntligen ha betyget då det i över ett år hängt på en kurs, trots att kandidatbetyg också känns som en rätt trivial mellanetapp. 

Efter att vi kom hem från filmen sa jag att vi gott kunde unna oss bio en gång i kvartalet. Som svar fick jag att jag kanske kunde börja detoxa Hankenvokabulären från vardagen snart. Få alla konton i balans, antar jag. 

Men ja. Nu har jag level upat från filosofie studerande till filosofie kandidat. Nu ligger siktet på magisterpappren och biblioteksbehörighet inom ett år. 

 

Publicerad 25.09.2015 kl. 23:06

Matlistan

 

Dina bästa vardagsrätter.

Jag har fått en ny favorit: kikärtsgryta (curry, tomatsås och kokosmjölk) med naanbröd. Har hittills gjort det en gång, men det var så lätt och gott att det lär inte ta längre än en vecka innan vi gör det igen. Så älskar jag grönsaksbullarna på studentrestaurangen Tottisalmi i Åbo, måste få veta vad det finns i dem. Nu till hösten ska jag också koka purésoppa på morötter och batater. Andra favoriter: kyklinggratäng med makaroner, nudlar med wokad majs och tomat, fisk och potatismos. 

 


Vad kan du inte leva utan att ha i skafferiet/kylen?

Starka kryddor, pasta i alla dess former. En lång period måste jag alltid ha bacon hemma. Och så den här boken ovan, på arbetsbordet. 

 


Vad är en maträtt som alltid funkar?

Pasta carbonara. Älskar bacon något fruktansvärt mycket. Och falafel. Falafel funkar alltid och nu har vi lärt oss göra det hemma. Också gurkmakin är en evig favorit. 


Vad är de nyaste tillskotten i ditt skafferi?

Efter att nyss slagit ihop två skafferier till ett och dessutom testat en massa vege, är det nog kikärter, såväl på burk som torkade. 

 


När du ska imponera på någon, vad lagar du då?

Jag älskar att baka. För att impa gör jag oftast ostkaka, som american cheesecake, till exempel. Desstom försöker jag ofta berättiga för mig själv att baka den. Kan vi inte bara fira allt?


Vad är dina favoritkryddor?

Kan inte leva utan vitpeppar, så jag sätter det i allting. Mycket förtjust i nykomlingen garam masala också. 

 


Vad är de roligaste maträtterna att laga med kompisar?

Jag tycker om att baka med vänner, men det är också kul att göra hamburgare, pizza och tortilla. 


Vad är den senaste nya maträtten/ingrediensen du provat?

Kikärtsgrytan som jag nämnde ovan. God och enkel, också den ur Mera vego. Rekommenderar varmt åt alla som är rätt nya på vege. (Vilket reklaminlägg det här håller på att bli.)

 


Tre maträtter du vill prova laga.

Just nu drömmer jag om att testa mycket indiskt, så hemgjord ost i tomatsås skulle vara toppen. Lins- och böngrytor är andra. Drömmer om att göra en massa små rätter och sedan bjuda hem vänner för att ta för sig ur varje kärl. Om någon dessutom kan upplysa mig om vad mer än morötter som finns i Tottisalmis vegebullar, I'd be so happy. 

 


Vad piffar upp en maträtt?

Jag lägger bacon i många av mina kötträtter. Kan inte göra lasagne utan det längre (och där är en till, vegelasange vill jag testa på). Ofta tycker jag också att citronsaft fräschar upp mycket. 

 

Om du bara fick äta en maträtt resten av ditt liv, vilken maträtt skulle det vara?

Den här är svår. En tid var jag bombsäker på att det var lasagne, men överåt sedan av det. Som bas väljer jag jasminris, och så tror jag att det skulle bli kyklinggryta med tomatsås. 

Publicerad 21.09.2015 kl. 20:23

Främmandegöra

 

   "Så är jag alltid noggrann med skydd. Alla dagar. Boots, senskydd i hagen", säger kvinnan med lugn stämma åt Marika. Agnes fortsätter sadla i boxen intill. 
   "Mammas lilla ögonsten får inte gå och stöta sig", säger kvinnan åt sin Flaubert. 
   Marika som står bredvid kvinnan, säger ingenting. Bara nickar med ett litet leende på läpparna. Agnes tänker sig att Marika bara försöker dölja sin skräck inför den nya hyresgästen.
   Nackremmen åker över Tindras öron och Agnes fäster de resterande remmarna, tar tyglarna i sin hand och Tindra följer efter. Hon böjer sig för att ta upp hjälmen från stallgolvet och leder ut Tindra ur boxen. Kvinnan ser på Agnes, ser på Tindra.
   "Själv använder jag bara Rambo Micklem-träns", säger kvinnan sedan och vänder sig mot Marika. "Trycker inte på nervbanorna på huvudet. Somliga stackars krakar måste ju i och för sig dras med medeltidspåhitten", säger hon tillräckligt högt för att Agnes säkert ska höra.
   "Den där lilla lurviga har förresten en mycket större box", fortsätter kvinnan åt Marika. "Med all logik borde Flaubert få den därs box." 

 

Efter höstens första textsamtal har jag funderat en del på hur jag bäst närmar mig saker, som är självklara för mig själv, i textform. Har aldrig egentligen varit så rädd att skriva om saker jag inte upplevt ännu, som sambolivsprojektet som började för flera år sedan och slutade som en Mörnenovell. Evighetsprojektet, som jag tänkte att jag kanske skriver in hästarna i. 

Min huvudperson vet ingenting om hästar. Grimmor och sadelgjordar är totalt obekanta, och plötsligt vet jag inte hur jag ska närma mig dem eller själva hästen. Plötsligt är hästen så onåbar. Det står bara stilla efter varje punkt, och i bästa fall varje mellanslag, för att inte tala om scenbyte. En riktig plåga, men samtidigt ett kli. Det är någonting jag vill skriva. 

Så jag sökte fram en gammal text från januari och började peta i den. Det känns kanske lite kul att ta sig an det ur ett tredjepersonsperspektiv, eftersom jag ofta föredrar jagberättare. Jag tänker mig att det kan finnas rätt mycket att hämta hos hästmänniskor och dynamiken som finns i stall och föreningar. Rimligtvis borde det gå att närma sig miljön och terminologin på ett sådant sätt att också icke-hästmänniskor hänger med. Men en intensivkurs ur ett nybörjarperspektiv, det känns kanske lite för svårt. Ridsporten har ju trots allt varit en av de minst verbala delområdena av mitt liv. 

 

 

Publicerad 18.09.2015 kl. 23:23

Alkoholsensitivitet

 

 

I augusti tänkte jag att jag trots allt skulle kunna ta ett halvt glas skumpa när vi hälsade på bekanta i Helsingfors. På klipporna intill havet nosade en liten hund och i ryggsäcken vilade reafyndade böcker och vitamindrickan jag skulle ta istället för skumpan. För att jag egentligen visste. 

På hemresan i bussen några timmar senare vred jag mig i mitt säte, sa att vi gärna får sitta i första våningen intill toaletten. Innan vi ens passerat Otnäs hostade jag upp skumpan. 

När jag tänker på det har det alltid varit så, men det har blivit värre med åren. Första studieåren lyssnade jag på kommentarer på att jag inte bara övat tillräckligt, att min "viinapää" bara rostat lite. Jag har aldrig konsumerat mycket alkohol. Visst har det hänt att jag ibland gått över någon gräns som många gör, men oftast låg min konsumtion på två eller tre öl på en natt, om ens det. Tillräckligt för att inte vara så blyg, bara. 

Många kvällar tänkte jag att festarna inte visste om att jag haft samma öl i handen nästan hela natten när jag rusade in på toaletten eller buskagen. Spekultaionerna kring det bland dem som visste var stora. Hade jag ätit innan? Kanske det funkade bättre att inte äta innan? Är det kolsyran, kanske du ska testa starkt? Byt till från cider till öl? Är du säker på att du övat tillräckligt? Jag böt bort starkspriten och testade nya strategier, och det fanns ju kvällar jag mådde riktigt toppen och den där lilla berusningen hjälpte att lite tänja på konturerna i kroppen. Det är klart jag saknar salongsberusningen, de varma septembernätterna utanför festlokalen, själva rummet.

Med åren böts Pirkka-ölen mot tekoppar. Ibland drack jag ett par glas vin hemma då jag skrev fiktion. Men det blev allt mer te.

Sedan stängdes min stamlokal, gänget spred på sig och studielivet var inte sig själv efteråt. I dagsläge har min halare hängt på sin galge i tre år, vinflaskorna dammar i bokhyllan, enstaka flaskor av ingefäraöl rullar i kylskåpslådan som vardagslyx. Men när inte ens det går längre. 

Jag har bestämt mig. Det är slut med alkohol nu, min kropp säger ifrån redan av lukten av starksprit. Utöver att jag köpt nya Iittala-favoritvinglas är jag inte ledsen, och såklart kan jag dricka vad jag vill från dem. Förmodligen är alkoholsenitivitet vanligt, men ofta uppmanas man bara öva lite mer om man inte har en vettig orsak. Tills det bara inte går, så hädanefter tackar jag nej till alkohol. 

Jag har förberett mig. En svallvåg av "är du gravid"-frågor är på väg. 

 

Publicerad 14.09.2015 kl. 20:38

Ludvig

 

 

I januari 2013 stod jag i djurbutiken och velade, men med mig hem kom trots allt ett terrarium och en trådrullesstor babyhamster. En side-kick, ljud i lägenheten. Min alldeles första sambo som jag tittade på film med och delade mina popcorn med. En liten vit varelse som tenderade att dyka in mellan soffkuddarna. Tugga på mina vänners fingertoppar och ibland dyka in i spånbergen i terrariet. 

En skör krabat som inte hade det minsta sinne för sängkanter och andra stup, men dess större äventyrslust och snabbare tassar. 

Sommaren 2014 flyttade Ludvig med mig över en sommarlovsmånad till föräldrarna. Jag blev sjuk och Ludvig bodde kvar hos min lillasyster som tog hand om honom. Och ingen har väl hjärta att ta en hamster ifrån ett barn, så han fick stanna där. Han överlevde trots alla odds våra blodstörstiga katter och fortsatte bitas. Fick godis varje dag, alla leksaker en hamster kan drömma om. Ett alldeles eget dockhus också.

Två år och åtta månader. En liten hamster biter gäster i himlen nu. 

 

Publicerad 13.09.2015 kl. 23:51

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka