Bloggposter

Utbildningsdemonstrationen

 

 

Igår gjorde jag någonting som gjorde mig väldigt obekväm. Jag deltog i en demonstration som tågade genom Åbo. Jag antar att jag har en lindrig torgskräck, men anser att om jag någonsin är med i en demonstration så måste det vara för det här. 

En av de största gåvorna jag fått i mitt liv är det finska skolsystemet. Visst har den också sina brister, men jag har fått utbildning med så gott som samma premisser som alla andra. Det är klart det märktes i gymnasiet vem som kunde få hjälp hemma med långa matematiken, men för övrigt har jag upplevt skolsystemet bygga på att eleverna ska nå samma nivå oavsett bakgrund i hemmet. 

Igår sades det i ett tal att regeringen hyvlar rejält från förskole- och grundutbildningen samt yrkesutbildningarna, men att det i jämförelse är en giljotin som faller över universiteten. Det här oroar mig dels då det kommer till universitetens kvalitet, dels det kommer till frågan om vi alla kan studera på lika villkor i framtiden.

Det är kanske först vid universitetet som det gått upp för mig hur olika förutsättningar vi trots allt har. Allas föräldrar kan inte och vill inte hjälpa i samma mån som andras. Jag är kanske inte ekonomiskt privlegierad, men har fått en fin grogrund i att det lästes väldigt mycket hemma då jag var liten. Andra familjer har kanske inte läst lika mycket vilket hämmat senare skolframgång. Det är mycket som spelar in i jämställdhet då det kommer till utbildningsväsendet och det är viktigt för demokratin att vi ger en möjlighet till samma språngbräde ända från barnsben. 

För det handlar inte bara om universiteten. Det handlar om att få känna yrkesstolthet, få känna sig sedd i klassrummet och att läraren har tid att hjälpa den som fallit av kärran eller har specialbehov. Det handlar inte om att jag redan har hunnit få min utbildning, utan om de generationer som ska komma. Det handlar om att andra stadiet och högskolorna inte bara ska vara för dem som har mammor och pappor som kan betala. 

 

Publicerad 02.12.2015 kl. 12:42

Bokmässoprat

 

För den som missde bokmässans Ratata-programpunkt finns lördagens bloggprat också i poddformat. Jag, Nanó, Julia och Malin pratar blogg och fiktivt skrivande. 

Podden hittas här. Jag berättade bland annat om Ronja Salmis Ystäväni hevonen-bloggbok, en roman som skrevs i samråd med bloggläsarna. Insåg till min glädje att också den finns vid ÅAs bibliotek. Kom ihåg att kolla in också finsk skönlitteratur där, det går att skaffa ett lånekort även om man inte studerar. Upplever att köerna vid stadsbiblioteket ofta är långa och är på plats 218 för att få Katja Kettus Yöperhonen. Som tydligen också ÅAB har nu. Bäst att sätta in en reservering och hamna på plats tre vid ÅAB istället. 

Däremot har jag två färska Augustprisvinnare hemma och en färsk Finlandiavinnare i mina händer vilken dag som helst i decemebr eller januari. Alla mina förhandsfavoriter vann i år och det känns som om jag har så många bra romaner som bara väntar på mig nu. 

 

Publicerad 28.11.2015 kl. 18:30

Det svåraste med att vara feminist

 
 
Det finns en aspekt av att vara feminist som jag inte behövt uppleva på länge, nämligen fyllesamtal om feminism. På gott och ont är mina studiefestdagar förbi. Det hände att många bekanta i ett visst skede av sin fylla kom och frågade varför jag hatar män. Hur de kommit till den slutsatsen efter att trots allt ha känt mig i bästa fall fem år vet jag inte. Själv tycker jag att män, som de flesta andra människor, oftast är riktigt trevliga. 
 
Det svåraste är kanske att förhålla sig till den förutfattade meningen av feminism som verkar florera på 4chan och Flashback, samt de antifeministiska profilerna som ger sig ut för att vara feminister här i webben. Dessutom så är ju alla feminister inte av samma åsikt angående alla saker, precis som i vilken som helst stor gruppering av människor. 
 
För att inte snacka om de kvällar när jag försiktigt frågat om våldtäktsskämten verkligen är roliga i ett sammanhang som sitzar, där någon av de 120 närvarande de facto kan ha råkat ut för övergrepp i sitt liv. Kanske det är tillräckligt otäckt att överhuvudtaget gå på evenemang av rädsla att våldtäktsmannen också sitter där, behöver vi verkligen ännu snapsvisor och pausunderhållning om det? Jag kan inte förbjuda dylika skämt, men efterlyser istället lite sinne för lämplig tidpunkt. 
 
Ibland har diskussionerna såklart varit roliga och konstruktiva och gett mig mer insyn i hur könsnormer hämmar också män. Vi har diskuterat hur utseendefixering och kroppsideal känns, hur det är jobbigt att ständigt tvingas leva enligt kategorin stark eller svag. Jag har också lärt mig mycket och high fiveat efter diskussioner om intersektionalitet med de mest oväntade personerna. 
 
Svårast är kanske insikten att allmänheten verkar vara mer upprörd över någon som pekar ut könsnormer i en leksakskatalog än över de döds- och våldtäktshot som speciellt kvinnor utstår på nätet. Eller mer upprörda på den som frågar om våldtäkt verkligen är ett lustigt ämne att skämta till det med under fester, än att det faktiskt sker våldtäkter. 
 
Publicerad 24.11.2015 kl. 20:39

Augustpriset

 

För en gångs skull har jag redan en Augustprisvinnare hemma och får söka den andra från biblioteket imorgon. Årets tippningar var När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri å min sida. 

Fast just nu viker jag undan lite tid för Chimamanda Ngozi Adichie. I väntan på att hon vinner Nobelpriset i litteratur. 

 

Publicerad 23.11.2015 kl. 21:48

Lära känna-listan

 

 

1. Hur gammal är du?
25,59 år idag. 
 
2. Hur gammal känner du dig?
Oftast äldre än jag är. Kanske 28 eller 30 år, i alla fall tycker jag att 30 verkar som en skön ålder. Ge mig stickor och ingredienserna till en bulldeg så är jag 60 år i själen. 
 
3. Var bor du?
På olika håll i Åbo. Har en egen lägenhet i östra centrum som jag knappt tillbringat tid i de senaste månaderna eftersom det är badrumsrenovering på gång. 
 
4. Vad har du gjort i dag?
Skickat in en halv gradu till handledaren, läst en text om datamodellering till min biblioteksbehörighet, skrivit lite mer gradu och gått på kvällstur. 
 
5. Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför? 
Tidig sommar och tidig höst. När det är varmt nog att gå ut i ballerinaskor men inte så varmt att jag bara mår illa. 
 
6. Är du beroende av någonting?
Av ord. Att få läsa, skriva, höra och yttra dem. 
 
7. Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig?
Jag har varit Tupperwarekonsulent i några månader så jag har skåpen så fulla att jag aldrig behöver inhandla köksattiraljer igen. När jag var liten sa rådgivaren att jag skulle bli 164 cm lång, men jag är 175 cm lång nu. När jag var sju år ville jag bli präst, sen gick jag på min farmors begravning när jag var åtta och tänkte att vad ska det bli av mitt prästskap om jag gråter lika hejdlöst varje gång jag ska begrava någon. 
 
8. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Jag är väldigt nöjd här var jag är. Även om jag gärna reser finns det ingenting som vinner över känslan av att få komma hem igen. 
 
9. Vad är du på för humör just nu?
Riktigt gott och lite sömnigt. Har ätit pepparkaksdeg  efter jobbet och ser på skräp på TV. Dessutom händer det en massa kul i mitt liv just nu. 
 
10. Vilket är ditt favoritgodis?
När jag var yngre kunde jag äta choklad i kolossala mängder. Längre har jag ingen go to favorit, men köper oftast Tupla när sötsuget smyger runt hörnet. 
 
11. Vilken är din favoritaffär?
Bokaffärer! Ingen specifik precis, men besöker alltid Lilla Söderbokhandeln och Rönnells antikvariat när jag är i Stockholm. 
 
12. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Kväll, alla gånger kväll! Älskar att sova om morgnarna och tycker det är skönt med arbetsplatser som också har kvällsturer. Jag har för all del övergått från att vara nattdjur till att vara kvällsmänniska, så kommer nog upp ur sängen på morgonen då det kniper. 
 

13. Har du blivit sydd någon gång?
Aldrig. Har inte ens brutit ett ben i mitt liv trots alla år i stallet. 

14. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Tillbringar stora delar av min tid hos min bättre hälft som ständigt är omtänksam och piggar upp vardagen. Att det bara är skönt utan några krusiduller, det om något är extra speciellt för mig.

15. Är du blyg?
Jag har märkt att introverta personer ser mig som extrovert och extroverta ser mig som introvert. Jag ligger väl lite där mitt emellan, kan gå riktigt i lås och känner mig awkward 99 % av tiden, men klarar ändå av att ta en mikrofon och ställa mig framför en publik. Det går att öva bort blyghet. 

16. Vad heter du i andra namn?
Helena. 

17. Vill du gifta dig?
Jag hör inte till kvinnorna som drömt om sin bröllopsdag hela sitt liv. Jag har ingen board på Pinterest och känner lite obehag av att tänka på klänningar. Men jag har tänkt att jag inte vill ha stenar på en framtida ring, så jag antar att jag nog vill gifta mig. Men mer för livet efter än festen.

18. Har du något smeknamn?
Jag kallades för Loppan när jag var liten, men tror mitt namn är för kort för att det ska vara värt att komma på smeknamn. Jag är nöjd så här. 

 

Publicerad 16.11.2015 kl. 21:41

De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist

 

 

Vi är redan jämställda. 

Bara för att regeringen säger att vi är det, betyder det inte att det är sant. Jag är fortfarande en större risk för mina arbetsgivare än min pojkvän på grund av samhälleliga strukturer och en livmoder. I en jämställd värld skulle vi inte behöva alla kvinnohem, kvinnorna skulle få bättre positioner på arbetsplatserna som en följd av att vi utbildar oss högt och kämpar, endometrios skulle tas på allvar. Kanske vi skulle kunna slippa leva i en kultur som lär kvinnor att växa upp och bli rädda för allting, och sedan låta dem ta skulden om någonting trots allt skulle hända. För att inte snacka om att männen heller inte alltid har det så bra just nu. 

 

Jag är för jämställdhet, men emot feminism.

Jag kallar mig feminist eftersom det i grund och botten handlar om att kämpa mot nedvärdering av feminina egenskaper. Lösningen till jämställdhetsproblemen är inte att kvinnor blir män, vi måste istället sluta klanka ner på feminitet och feminina sysselsättningar. Jag drömmer om en värld där flicka inte är ett skällsord, kvinnliga kvinnor inte beskrivs som svaga och där transkvinnor inte ska behöva vara rädda för mord. Män som misshandlas hemma ska heller inte behöva höra "otatsä pataan muijalta" när de ringer efter hjälp. Ett samhälle där alla oberoende av kön, genus och sexualitet får känna sig välkomna och uppskattade, också heterosexuella cis-män. 

 

Du har bara inte fått tillräckligt med ...

Vi alla vet hur den meningen slutar. Det överlägset populäraste motargumentet, antifeministens vassaste vapen, ironiskt nog ett illustrerande exempel på varför feminism behövs och ett bombsäkert tecken på att debatten är över. 

 

Publicerad 08.11.2015 kl. 11:00

15-Årsdag med Ce-Linn

 

 

"I stallet får flickorna öva på alla livets stora känslor", sa den kända Sigge-författaren Lin Hallberg på sitt senaste Åbobesök. Jag har övat, och jag har känt. 

Jag har varit rädd. Jag har känt rädsla för att sitta upp, för att falla. Den där skräcken i ögonblicket då jag insett att det inte går att klamra sig runt ponnyhalsen och komma upp tillbaka till sadeln. Att det bara återstår att trilla. Ce-Linn är en gudabegåvad rodeohäst, men jag har lärt mig att alltid sitta upp igen. 

Jag har varit ledsen. Över rörelsen som vi inte lärt oss fort nog, kanske varit rentav arg över den bättre utrustningen jag inte kunnat ge henne, de bättre möjligheterna att träna i, ens en ridplan. Men vi red upp ett fyrkantsspår eller en volt i snön på åkern, och fortsatte. 

Jag har gråtit. Över mobbning och svåra tonårskönslor. Bara stått där och petat bort hästhår från plastborsten, snörvlat, och med ett drag till hårat ner hela borsten igen. Jag har mockat och lipat och sedan tagit mig i nacken. I högstadiet viskades det om ridande flickor och jag tänkte att jag aldrig ska befatta mig pojkar. 

Jag har känt sorg. Jag har gråtit ögonen ur mig på veterinärkliniker och tänkt att det är sista besöket. Det är slut nu. Sörjt allt det jag inte hann och kunde få med henne, och känt den där lättnadsblandade skammen över att få vara glad för sin egen ponnys skull, när det är någon annan som sitter där i väntrummet med bara grimman kvar, med ett nygrävt femhundrakilos hål i hjärtat. Jag har tänkt att det kunde ha varit jag och länge känt den där avgrunden begynna. 

Men jag har också känt glädje. Varit så oerhört stolt och bara skrattat i en bokserie över höståkern. Skrattat över att få ha en så talangfull och rolig ponny. Jag har känt pokalen i min hand på ärevarvet, men bäst är ändå känslan när en ny rörelse vi övat på länge har lyckats. Att efter alla dessa år sitta upp och ännu tala samma språk, med benen så naturligt intill den ponnymage de vuxit runt. 

Jag har älskat. Allt från de lurviga små öronen som riktas fram av minsta lovande prassel till svansen som viftar vilt när det är dags för ett rodeopass. Mest av allt den luriga blicken. 

För femton år sedan idag galopperade denna skönhet in i mitt liv. Ce-Linn Horzewski. Jag älskade henne direkt på ett sätt som bara ett barn förälskar sig i någon: i ett ögonblick, för resten av livet. 

 

Publicerad 06.11.2015 kl. 09:02

Onda boken

 

 

Onda boken (2015) av Kaj Korkea-aho utspelar sig bland annat vid den för mig väldigt bekanta litteraturvetenskapliga institutionen. Vi får följa läraren Mickel Backman och studenten Calle Hollender. Calle tampas med sin vän Pasi som är självdestruktiv och Mickel förfäras över att en student börjar ställa frågor om den modernistiska poeten Leander Granlund. Mycket som Mickel länge försökt dölja och glömma kommer honom plötsligt ikapp. 

Jag tror inte det finns någon bättre tidpunkt att läsa romanen än just nu sent på hösten. Onda boken är en nattsvart roman som målar upp Åbo som det kända öknamnet Gråbo; en kall och mörk stad som tillsynes ruvar på någonting. Det är kanske inte den bästa boken för den som redan känner sig nere, men bjuder för övriga läsare på spänning, även om den inte är en bladvändare i samma mån som Gräset är mörkare på andra sidan (2013) är. 

Jag fastnar för och ler åt flera insiderskämt om Hanken och en diger mängd litteraturhänvisningar, men även för dem som inte är bekanta med ÅA, eller har läst den också i boken omtalade kursen i litteraturhistoria, ska man inte misströsta. Det finns mycket att ta tag på i boken. Korkea-aho lägger fingret på - och tillspetsar - flera stora teman som manlighet i form av gubbar och sexualitet, men också studenters vardag i form av brev från FPA. I boken gestaltas framtidsoro och känslor av hopplöshet som jag tror varje student i någon mån lidit av. 

Onda boken finns samma berättartekniska elegans som finns i de två tidigare romanerna, samtidigt som den ibland tar ut svängarna rejält i dialogen. Rekommenderar den varmt, dessa dunkla höstdagar. 

 

Kaj Korkea-aho uppträder på Åbo Författarserie tillsammans med Sabine Forsblom, onsdagen den 11.11 klockan 18:30 på Gamla Rådhuset. Evenemanget är gratis. 

 

Publicerad 04.11.2015 kl. 22:37

Kerjäläinen ja jänis

 

 

Månadens bokcirkelbok är Tuomas Kyrös Kerjäläinen ja jänis (2011). Kyrö är mest känd för sin Mielensäpahoittaja-serie, men valde att istället dyka in i denna som också givits ut på svenska (Tiggaren och haren). En finsk hiss, men en svensk diss, skulle jag beskriva mottagandet, efter att till en början ha läst recensioner och bokbloggar.  

Den romska tiggaren Vatanescu kommer till Finland med hjälp av en människosmugglare och mafiakille som håller i trådarna för organiserat tiggande. Mera vatten på kvarnen, tänkte jag. I berättelsens början säljs Vatanescus syster underförstått till en bordell. Å ena sidan kände jag att romanen kunde komma att späda på uppfattningar om tiggare, å andra sidan hoppades jag att den trots allt skulle bli mer mångfacetterad. Så här i efterhand är jag bara konfunderad. 

Vatanescu räddar en citykanin och tvingas fly från Helsingfors med den ryske mafiakillen Jegor i sina hälar. Så småning om jagas Vatanescu av såväl polis som en fanclub. På sin resa träffar han otaliga finländare som har sin syn på vårt land och dess befolkning. 

Stilen i Kyrös värld är som en kombination av humoristisk Erlend Loe, Juha Vuorinen och klassisk finsk moll. Jag blir lätt uttråkad i takt med att absurditetsnivån mot slutet stiger. Jag förstår mycket väl varför den här romanen inte blev en höjdare i Sverige, eftersom den innehåller så många finska insiderskämt så som politikern Simo Pahvi som späder på sina huvudlösa metaforer. Stundvis lyckas romanen vara varm och rolig, men den faller ofta platt. Väntar med spänning på en diskussion om vad det är som den gemene finländaren kan tänkas fastna för i romanen, eller om någon i cirkeln tyckt den varit så rolig den försökte vara. Och på tankar om kaninens funktion, så klart. 

 

Publicerad 01.11.2015 kl. 20:51

The Grudge + BTVS

 

 

Kompisarna tyckte vi skulle se Hollywood-versionen av The Grudge med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen igår. Jag vet inte vad som traumatiserade mig mer. Själva filmen i sig eftersom jag inte är skräckfantast, eller att jag hela tiden väntade på en happy ending eftersom Buffy såklart skulle rädda dagen. 

Nu skulle jag bara vilja repa mig med en Buffymarathon, men nöjer mig kanske istället med att kolla några Spike-tunga avsnitt ikväll på grund av tidsbrist. 

 

Publicerad 01.11.2015 kl. 14:21

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka