Bokmässoprat

 

För den som missde bokmässans Ratata-programpunkt finns lördagens bloggprat också i poddformat. Jag, Nanó, Julia och Malin pratar blogg och fiktivt skrivande. 

Podden hittas här. Jag berättade bland annat om Ronja Salmis Ystäväni hevonen-bloggbok, en roman som skrevs i samråd med bloggläsarna. Insåg till min glädje att också den finns vid ÅAs bibliotek. Kom ihåg att kolla in också finsk skönlitteratur där, det går att skaffa ett lånekort även om man inte studerar. Upplever att köerna vid stadsbiblioteket ofta är långa och är på plats 218 för att få Katja Kettus Yöperhonen. Som tydligen också ÅAB har nu. Bäst att sätta in en reservering och hamna på plats tre vid ÅAB istället. 

Däremot har jag två färska Augustprisvinnare hemma och en färsk Finlandiavinnare i mina händer vilken dag som helst i decemebr eller januari. Alla mina förhandsfavoriter vann i år och det känns som om jag har så många bra romaner som bara väntar på mig nu. 

 

Publicerad 28.11.2015 kl. 18:30

Det svåraste med att vara feminist

 
 
Det finns en aspekt av att vara feminist som jag inte behövt uppleva på länge, nämligen fyllesamtal om feminism. På gott och ont är mina studiefestdagar förbi. Det hände att många bekanta i ett visst skede av sin fylla kom och frågade varför jag hatar män. Hur de kommit till den slutsatsen efter att trots allt ha känt mig i bästa fall fem år vet jag inte. Själv tycker jag att män, som de flesta andra människor, oftast är riktigt trevliga. 
 
Det svåraste är kanske att förhålla sig till den förutfattade meningen av feminism som verkar florera på 4chan och Flashback, samt de antifeministiska profilerna som ger sig ut för att vara feminister här i webben. Dessutom så är ju alla feminister inte av samma åsikt angående alla saker, precis som i vilken som helst stor gruppering av människor. 
 
För att inte snacka om de kvällar när jag försiktigt frågat om våldtäktsskämten verkligen är roliga i ett sammanhang som sitzar, där någon av de 120 närvarande de facto kan ha råkat ut för övergrepp i sitt liv. Kanske det är tillräckligt otäckt att överhuvudtaget gå på evenemang av rädsla att våldtäktsmannen också sitter där, behöver vi verkligen ännu snapsvisor och pausunderhållning om det? Jag kan inte förbjuda dylika skämt, men efterlyser istället lite sinne för lämplig tidpunkt. 
 
Ibland har diskussionerna såklart varit roliga och konstruktiva och gett mig mer insyn i hur könsnormer hämmar också män. Vi har diskuterat hur utseendefixering och kroppsideal känns, hur det är jobbigt att ständigt tvingas leva enligt kategorin stark eller svag. Jag har också lärt mig mycket och high fiveat efter diskussioner om intersektionalitet med de mest oväntade personerna. 
 
Svårast är kanske insikten att allmänheten verkar vara mer upprörd över någon som pekar ut könsnormer i en leksakskatalog än över de döds- och våldtäktshot som speciellt kvinnor utstår på nätet. Eller mer upprörda på den som frågar om våldtäkt verkligen är ett lustigt ämne att skämta till det med under fester, än att det faktiskt sker våldtäkter. 
 
Publicerad 24.11.2015 kl. 20:39

Augustpriset

 

För en gångs skull har jag redan en Augustprisvinnare hemma och får söka den andra från biblioteket imorgon. Årets tippningar var När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri å min sida. 

Fast just nu viker jag undan lite tid för Chimamanda Ngozi Adichie. I väntan på att hon vinner Nobelpriset i litteratur. 

 

Publicerad 23.11.2015 kl. 21:48

Lära känna-listan

 

 

1. Hur gammal är du?
25,59 år idag. 
 
2. Hur gammal känner du dig?
Oftast äldre än jag är. Kanske 28 eller 30 år, i alla fall tycker jag att 30 verkar som en skön ålder. Ge mig stickor och ingredienserna till en bulldeg så är jag 60 år i själen. 
 
3. Var bor du?
På olika håll i Åbo. Har en egen lägenhet i östra centrum som jag knappt tillbringat tid i de senaste månaderna eftersom det är badrumsrenovering på gång. 
 
4. Vad har du gjort i dag?
Skickat in en halv gradu till handledaren, läst en text om datamodellering till min biblioteksbehörighet, skrivit lite mer gradu och gått på kvällstur. 
 
5. Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför? 
Tidig sommar och tidig höst. När det är varmt nog att gå ut i ballerinaskor men inte så varmt att jag bara mår illa. 
 
6. Är du beroende av någonting?
Av ord. Att få läsa, skriva, höra och yttra dem. 
 
7. Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig?
Jag har varit Tupperwarekonsulent i några månader så jag har skåpen så fulla att jag aldrig behöver inhandla köksattiraljer igen. När jag var liten sa rådgivaren att jag skulle bli 164 cm lång, men jag är 175 cm lång nu. När jag var sju år ville jag bli präst, sen gick jag på min farmors begravning när jag var åtta och tänkte att vad ska det bli av mitt prästskap om jag gråter lika hejdlöst varje gång jag ska begrava någon. 
 
8. Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Jag är väldigt nöjd här var jag är. Även om jag gärna reser finns det ingenting som vinner över känslan av att få komma hem igen. 
 
9. Vad är du på för humör just nu?
Riktigt gott och lite sömnigt. Har ätit pepparkaksdeg  efter jobbet och ser på skräp på TV. Dessutom händer det en massa kul i mitt liv just nu. 
 
10. Vilket är ditt favoritgodis?
När jag var yngre kunde jag äta choklad i kolossala mängder. Längre har jag ingen go to favorit, men köper oftast Tupla när sötsuget smyger runt hörnet. 
 
11. Vilken är din favoritaffär?
Bokaffärer! Ingen specifik precis, men besöker alltid Lilla Söderbokhandeln och Rönnells antikvariat när jag är i Stockholm. 
 
12. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Kväll, alla gånger kväll! Älskar att sova om morgnarna och tycker det är skönt med arbetsplatser som också har kvällsturer. Jag har för all del övergått från att vara nattdjur till att vara kvällsmänniska, så kommer nog upp ur sängen på morgonen då det kniper. 
 

13. Har du blivit sydd någon gång?
Aldrig. Har inte ens brutit ett ben i mitt liv trots alla år i stallet. 

14. Vem gjorde senast något extra speciellt för dig?
Tillbringar stora delar av min tid hos min bättre hälft som ständigt är omtänksam och piggar upp vardagen. Att det bara är skönt utan några krusiduller, det om något är extra speciellt för mig.

15. Är du blyg?
Jag har märkt att introverta personer ser mig som extrovert och extroverta ser mig som introvert. Jag ligger väl lite där mitt emellan, kan gå riktigt i lås och känner mig awkward 99 % av tiden, men klarar ändå av att ta en mikrofon och ställa mig framför en publik. Det går att öva bort blyghet. 

16. Vad heter du i andra namn?
Helena. 

17. Vill du gifta dig?
Jag hör inte till kvinnorna som drömt om sin bröllopsdag hela sitt liv. Jag har ingen board på Pinterest och känner lite obehag av att tänka på klänningar. Men jag har tänkt att jag inte vill ha stenar på en framtida ring, så jag antar att jag nog vill gifta mig. Men mer för livet efter än festen.

18. Har du något smeknamn?
Jag kallades för Loppan när jag var liten, men tror mitt namn är för kort för att det ska vara värt att komma på smeknamn. Jag är nöjd så här. 

 

Publicerad 16.11.2015 kl. 21:41

De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist

 

 

Vi är redan jämställda. 

Bara för att regeringen säger att vi är det, betyder det inte att det är sant. Jag är fortfarande en större risk för mina arbetsgivare än min pojkvän på grund av samhälleliga strukturer och en livmoder. I en jämställd värld skulle vi inte behöva alla kvinnohem, kvinnorna skulle få bättre positioner på arbetsplatserna som en följd av att vi utbildar oss högt och kämpar, endometrios skulle tas på allvar. Kanske vi skulle kunna slippa leva i en kultur som lär kvinnor att växa upp och bli rädda för allting, och sedan låta dem ta skulden om någonting trots allt skulle hända. För att inte snacka om att männen heller inte alltid har det så bra just nu. 

 

Jag är för jämställdhet, men emot feminism.

Jag kallar mig feminist eftersom det i grund och botten handlar om att kämpa mot nedvärdering av feminina egenskaper. Lösningen till jämställdhetsproblemen är inte att kvinnor blir män, vi måste istället sluta klanka ner på feminitet och feminina sysselsättningar. Jag drömmer om en värld där flicka inte är ett skällsord, kvinnliga kvinnor inte beskrivs som svaga och där transkvinnor inte ska behöva vara rädda för mord. Män som misshandlas hemma ska heller inte behöva höra "otatsä pataan muijalta" när de ringer efter hjälp. Ett samhälle där alla oberoende av kön, genus och sexualitet får känna sig välkomna och uppskattade, också heterosexuella cis-män. 

 

Du har bara inte fått tillräckligt med ...

Vi alla vet hur den meningen slutar. Det överlägset populäraste motargumentet, antifeministens vassaste vapen, ironiskt nog ett illustrerande exempel på varför feminism behövs och ett bombsäkert tecken på att debatten är över. 

 

Publicerad 08.11.2015 kl. 11:00

15-Årsdag med Ce-Linn

 

 

"I stallet får flickorna öva på alla livets stora känslor", sa den kända Sigge-författaren Lin Hallberg på sitt senaste Åbobesök. Jag har övat, och jag har känt. 

Jag har varit rädd. Jag har känt rädsla för att sitta upp, för att falla. Den där skräcken i ögonblicket då jag insett att det inte går att klamra sig runt ponnyhalsen och komma upp tillbaka till sadeln. Att det bara återstår att trilla. Ce-Linn är en gudabegåvad rodeohäst, men jag har lärt mig att alltid sitta upp igen. 

Jag har varit ledsen. Över rörelsen som vi inte lärt oss fort nog, kanske varit rentav arg över den bättre utrustningen jag inte kunnat ge henne, de bättre möjligheterna att träna i, ens en ridplan. Men vi red upp ett fyrkantsspår eller en volt i snön på åkern, och fortsatte. 

Jag har gråtit. Över mobbning och svåra tonårskönslor. Bara stått där och petat bort hästhår från plastborsten, snörvlat, och med ett drag till hårat ner hela borsten igen. Jag har mockat och lipat och sedan tagit mig i nacken. I högstadiet viskades det om ridande flickor och jag tänkte att jag aldrig ska befatta mig pojkar. 

Jag har känt sorg. Jag har gråtit ögonen ur mig på veterinärkliniker och tänkt att det är sista besöket. Det är slut nu. Sörjt allt det jag inte hann och kunde få med henne, och känt den där lättnadsblandade skammen över att få vara glad för sin egen ponnys skull, när det är någon annan som sitter där i väntrummet med bara grimman kvar, med ett nygrävt femhundrakilos hål i hjärtat. Jag har tänkt att det kunde ha varit jag och länge känt den där avgrunden begynna. 

Men jag har också känt glädje. Varit så oerhört stolt och bara skrattat i en bokserie över höståkern. Skrattat över att få ha en så talangfull och rolig ponny. Jag har känt pokalen i min hand på ärevarvet, men bäst är ändå känslan när en ny rörelse vi övat på länge har lyckats. Att efter alla dessa år sitta upp och ännu tala samma språk, med benen så naturligt intill den ponnymage de vuxit runt. 

Jag har älskat. Allt från de lurviga små öronen som riktas fram av minsta lovande prassel till svansen som viftar vilt när det är dags för ett rodeopass. Mest av allt den luriga blicken. 

För femton år sedan idag galopperade denna skönhet in i mitt liv. Ce-Linn Horzewski. Jag älskade henne direkt på ett sätt som bara ett barn förälskar sig i någon: i ett ögonblick, för resten av livet. 

 

Publicerad 06.11.2015 kl. 09:02

Onda boken

 

 

Onda boken (2015) av Kaj Korkea-aho utspelar sig bland annat vid den för mig väldigt bekanta litteraturvetenskapliga institutionen. Vi får följa läraren Mickel Backman och studenten Calle Hollender. Calle tampas med sin vän Pasi som är självdestruktiv och Mickel förfäras över att en student börjar ställa frågor om den modernistiska poeten Leander Granlund. Mycket som Mickel länge försökt dölja och glömma kommer honom plötsligt ikapp. 

Jag tror inte det finns någon bättre tidpunkt att läsa romanen än just nu sent på hösten. Onda boken är en nattsvart roman som målar upp Åbo som det kända öknamnet Gråbo; en kall och mörk stad som tillsynes ruvar på någonting. Det är kanske inte den bästa boken för den som redan känner sig nere, men bjuder för övriga läsare på spänning, även om den inte är en bladvändare i samma mån som Gräset är mörkare på andra sidan (2013) är. 

Jag fastnar för och ler åt flera insiderskämt om Hanken och en diger mängd litteraturhänvisningar, men även för dem som inte är bekanta med ÅA, eller har läst den också i boken omtalade kursen i litteraturhistoria, ska man inte misströsta. Det finns mycket att ta tag på i boken. Korkea-aho lägger fingret på - och tillspetsar - flera stora teman som manlighet i form av gubbar och sexualitet, men också studenters vardag i form av brev från FPA. I boken gestaltas framtidsoro och känslor av hopplöshet som jag tror varje student i någon mån lidit av. 

Onda boken finns samma berättartekniska elegans som finns i de två tidigare romanerna, samtidigt som den ibland tar ut svängarna rejält i dialogen. Rekommenderar den varmt, dessa dunkla höstdagar. 

 

Kaj Korkea-aho uppträder på Åbo Författarserie tillsammans med Sabine Forsblom, onsdagen den 11.11 klockan 18:30 på Gamla Rådhuset. Evenemanget är gratis. 

 

Publicerad 04.11.2015 kl. 22:37

Kerjäläinen ja jänis

 

 

Månadens bokcirkelbok är Tuomas Kyrös Kerjäläinen ja jänis (2011). Kyrö är mest känd för sin Mielensäpahoittaja-serie, men valde att istället dyka in i denna som också givits ut på svenska (Tiggaren och haren). En finsk hiss, men en svensk diss, skulle jag beskriva mottagandet, efter att till en början ha läst recensioner och bokbloggar.  

Den romska tiggaren Vatanescu kommer till Finland med hjälp av en människosmugglare och mafiakille som håller i trådarna för organiserat tiggande. Mera vatten på kvarnen, tänkte jag. I berättelsens början säljs Vatanescus syster underförstått till en bordell. Å ena sidan kände jag att romanen kunde komma att späda på uppfattningar om tiggare, å andra sidan hoppades jag att den trots allt skulle bli mer mångfacetterad. Så här i efterhand är jag bara konfunderad. 

Vatanescu räddar en citykanin och tvingas fly från Helsingfors med den ryske mafiakillen Jegor i sina hälar. Så småning om jagas Vatanescu av såväl polis som en fanclub. På sin resa träffar han otaliga finländare som har sin syn på vårt land och dess befolkning. 

Stilen i Kyrös värld är som en kombination av humoristisk Erlend Loe, Juha Vuorinen och klassisk finsk moll. Jag blir lätt uttråkad i takt med att absurditetsnivån mot slutet stiger. Jag förstår mycket väl varför den här romanen inte blev en höjdare i Sverige, eftersom den innehåller så många finska insiderskämt så som politikern Simo Pahvi som späder på sina huvudlösa metaforer. Stundvis lyckas romanen vara varm och rolig, men den faller ofta platt. Väntar med spänning på en diskussion om vad det är som den gemene finländaren kan tänkas fastna för i romanen, eller om någon i cirkeln tyckt den varit så rolig den försökte vara. Och på tankar om kaninens funktion, så klart. 

 

Publicerad 01.11.2015 kl. 20:51

The Grudge + BTVS

 

 

Kompisarna tyckte vi skulle se Hollywood-versionen av The Grudge med Sarah Michelle Gellar i huvudrollen igår. Jag vet inte vad som traumatiserade mig mer. Själva filmen i sig eftersom jag inte är skräckfantast, eller att jag hela tiden väntade på en happy ending eftersom Buffy såklart skulle rädda dagen. 

Nu skulle jag bara vilja repa mig med en Buffymarathon, men nöjer mig kanske istället med att kolla några Spike-tunga avsnitt ikväll på grund av tidsbrist. 

 

Publicerad 01.11.2015 kl. 14:21

En students tankar om sparkrav vid universitetsbiblioteken

 

Nedskärningarna åskådliggjordes rätt brutalt i början av mina studier vid den litteraturvetenskapliga institutionen, främst i form av en indragen lektorattjänst, men också i belysning som inte gick att utnyttja fullt ut under kvällar och helger. Endast varannan taklampa tändes efter fem på vardagarna. Där satt vi med Dostojevskij, Kafka och uppslagsverk i mörkret, tills en student hämtade sin egen läslampa till institutionen så vi alla kunde utnyttja allt större delar av dygnet. På sidan om institutionerna ligger universitetets kärna också i biblioteken. Åbo Akademis bibliotek har med sin personal varit en ovärderlig resurs i mina studier.

Genom fortsätta skära drastiskt i stödet till universiteten belastar regeringen en redan hårt utsatt grupp. Studenterna är i dagsläge den enda samhällsgruppen som förväntas leva på lån, vilket i samband med arbetsmarknadens krav på erfarenhet får allt flera av oss att arbeta på sidan om studierna. I många fall betyder detta att vi tvingas tänja på dygnet för att klara av att bekosta och klara av våra studier. Studierna bedrivs sällan enbart under kontorstid, vilket hittills underlättats av att universitetet har erbjudit viss service också om kvällarna, så som kvälls- och lördagsöppet på biblioteken.

Dessvärre framgår det i Åbo Akademis biblioteks budget för 2016, enligt senaste ledningsgruppens mötesprotokoll, att kvälls- och lördagsöppethållningen riskerar att dras in. I egenskap av såväl graduskribent och kvällsbiträde vid huvudbiblioteket har jag fått följa med livet i salarna efter kontorstiden. I huvudbiblioteket finns en läsesal med skrivbord för avhandlingsskribenter, arbetsplatser och mötesrum för övriga studenter och ett tidskriftsrum. Om kvällarna besöks utrymmena flitigt också av allmänheten. Delar av bibliotekets resurser lånas dessutom endast ut som läsesalsexemplar, vilket betyder att de måste läsas på plats under öppethållningstiderna. Populärast är ändå läsesalsplatserna, strax innan stängningsdags sitter ännu flera studenter vid sina skrivbord.

Biblioteken är en essentiell tjänst för universiteten, för att inte tala om hur populära också universitetsbiblioteken är bland allmänheten. Det är viktigt att det finns tillräckligt stora upplagor av kurslitteratur och aktuell forskning för att studenter ska kunna producera de innovationer som efterlyses mitt i sparkraven, men också att vi har tillgång till biblioteken. Allt mer av ansvaret läggs på studenterna också då det kommer till universitetens bidrag. Förbättrar bibliotekens förkortade öppethållningstider våra möjligheter att under läsåret nå de magiska 55 studiepoängen som garanterar våra institutioner finansiering?

Det går att bära in en lampa till en dunkel institution, men det finns en gräns på hur mycket studenter klarar av att göra i talkoanda. Hur ska genomströmningen öka om våra möjligheter att studera effektivt tas ifrån oss? Vad ska vi göra sen, när inte ens varannan taklampa lyser?

 

Publicerad 30.10.2015 kl. 10:24

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

 

 

Glamourfeminister är feminister som är intresserade av smink och mode, läste jag i FRIDA-tidningen för lite över tio år sedan. Kanske det där är jag, tänkte jag mot slutet av mina tonår. För jag tycker verkligen om smink. Jag har sminkat i över tio år nu. 

Populärkulturen hade under alla mina tonår framställt feminister som osminkade, bittra lesbiska kvinnor. Utseendet var något som länge fick mig att tro att jag inte var feminist egentligen. Hur skulle jag ha kunnat vara en feminist när jag varje dag maskerar bort mina blonda ögonfransar och rosa hud för att passa in? Och jo, det finns provrumsselfies på mig också. 

När jag var tjugo flöt jag omkring i staden i klackskor och klänningar, men min klädstil har förändrats. Det är jeans, kostymbyxor och ylletröjor nuförtiden. Den sista gången jag använde klänning och kände mig bekväm, var innan jag blev catcalled av män på stan och innan jag fick läsa i mina bloggkommentarer hur kurvig och fin jag varit på campus tidigare på dagen. Du var så somrigt utmanande idag, kunde det stå en annan dag. 

Kanske de som lärde känna mig då tänker att min klädstil har förändrats eftersom jag insåg att jag är en feminist, men egentligen är det vårt kära patriarkat som ligger bakom. Det är lättare att inte vara ett objekt i kostymbyxor än i minikjol. Jag har också fått höra av icke-feminister att jag är alldeles för snygg och feminin för att vara en feminist, att jag också skulle vara sötare om jag sminkade lite mindre och var mer naturlig. Det finns många tankar om hur kvinnor ska se ut, och ofta smälls de rakt i ansiktet. Vi lever i ett samhälle där naturlig och osminkad inte är synonyma.

Däremot har ingen feminist någonsin kommenterat min kropp eller mitt utseende. För det är min kropp, och feminismen kämpar för att vi ska få göra vad vi vill med dem. Jag äger fortfarande klacksor, det finns klänningar i skåpet. För jag älskade verkligen allt det där kvinnliga, tills omvärlden tog den känslan ifrån mig. Det finns feminister som inte sminkar och det är inte något konstigare än att det finns av dem som gör det. Vi är en brokig skara, det behövs inget förled så som glamour. Vår yta säger ingenting om vårt djup. 

 

Publicerad 28.10.2015 kl. 21:31

Den litterära helgen

 

Det riktigt bubblar i magen. Vilken underbar bokmässohelg, alltså! Jättekul att få träffa så många bloggare och för första gången ha en text till salu där i och med antologin Där ljuset faller som vackrast, och att dessutom få prata om skrivandet och bloggar på scen med så smarta medbloggare. Och så var jag helt starstruck över Märta Tikkanens feminismprat med Astra, förstås. 

Som bäst sitter jag och väntar på att skrivseminariet med Monika Fagerholm och årets andra skrivtävlingsvinnare ska börja. Bänkade ner mig i ett café och värmde upp genom att skriva några sidor på det nya projektet. Tror jag ska börja testa skriva på andra ställen än hemma, eftersom det inte riktigt vill bli av nu när jag inte bor ensam längre och så många platser förknippas med gradu i mitt huvud. Och efter seminariet idag borde väl NaNoWriMo komma igång med en riktig smäll i helgen. 

 

Publicerad 26.10.2015 kl. 11:28

Jag började kalla mig feminist när jag var…

 

 

Åh, precis här börjar mitt själslivs kärlekshistoria. Det är hösten 2010, jag stiger osäkert in i en värld av litteratur. Orkar jag någonsin läsa allt som krävs? Jag är 20 år, det är min första höst på den litteraturvetenskapliga institutionen. Det är mycket som händer, plötsligt är världen inte så straight och inspirerande föreläsare talar om hur stark verklighetskoppling litteraturvetenskapen har. Plötsligt vecklar världen ut sig. Min mentor säger under en föreläsning om kolonialism:  Litteraturvetenskapen har ett etiskt ansvar. Just här och nu faller jag pladask.

Efter en halvdan tanke om att kanske bli moddalärare för att nu ha någon riktning, ta litteratur som biämne till svenskan, landade jag där. Mitt i ett hav av feminister som redan brann. Det var inte som att det ur ett feministiskt perspektiv skedde en helvändning för min del. Men det som tidigare varit diffusa artiklar i en FRIDA-tidning blev väldigt konkret och avmystifierat. Jag insåg att en feminist inte behöver se ut eller vara på ett visst sätt. Att jag redan varit feminist väldigt länge egentligen, och att det inte är på Flaschback man ska fråga vad feminism är. Fråga istället feminister, och inte bara några.

Den hösten slutade med att jag avslutade alla kurser i svenska och följande vår sökte in till litteraturvetenskapen. I dagsläge är det en självklarhet att Astra dimper ner genom brevinkastet, att intersektionalitetsbegreppet och maktkamp smugit in i gradun. Jag har läst genusvetenskap för att få verktyg för en mer jämställd värd, om de så handlade om etnicitet, kön, sexualitet eller klass. För tro mig, det är inte så lätt som att alla män är precis lika privilegierade och alla kvinnor lika förtryckta. 

Jag tror det hade hänt förr eller senare även om jag inte hamnat in på litteraturvetenskapen av ren framtidsångest. Men det har varit ett otroligt privilegium att få komma in i feminismen och litteraturvärlden i sällskap av så välartikulerade och smarta personer som jag träffat på litteraturvetenskapen. Hade jag hoppats att det hänt tidgare? Ja. Men i en verklighet utan internet och likasinnade hade det varit en omöjlighet. Det fanns bara den där diffusa FRIDA-artikeln. Och feminsiter, det är väl bara sådana som inte rakar sig. Tji fick jag.

 

Publicerad 20.10.2015 kl. 22:58

Det här är feminism inte för mig

 


Manshat är ett ord som slängs omkring om och av en del feminister. Själv tycker jag inte alls om ordet. Överlag går all argumentation på att påvisa att män de facto inte är några slöfuntade djur, tvärt om. Jag blir mest upprörd över diskussioner där mäns beteende förklaras med biologiska drifter. Ja men män har ju behov. Hur skulle det vara om vi ger männen lite mer respekt och slutade tro på ett narrativ som samhället matar åt oss? För jag tror att så gott som alla män är smarta och såpass socialt kompetenta att de inte sticker en hand i skrevet på kvinnor på till exempel dansgolv. För att inte tala om våldtäkt.

Jag tror problemen uppstår när vi försöker föra en diskussion på ett strukturellt plan. När vi talar om män som en grupp och inte på individplan. Som exemplet med att kvinnor tvingas tänka det värsta om alla män eftersom vi rimligtvis inte kan veta vem som vill åt oss. Eller när vi talar om att det är fler män som heter Juha som är VD än kvinnor som är VD. Jag tror inte att en enskild Juha aktivt sitter och planerar hur vi ska hålla börsbolagen mansdominerade. Problemet ligger i att det inte är så många som aktivt tänker på varför vår värld ser ut som den gör. Vi behöver strukturperspektivet för att se helheten.

En av de kommentarer som oftast kommer fram är att män är utsatta i vårdnadstvister och jag håller med. Vårt samhälle skapar föreställningar om föräldraskap på basen av kön. Medan en kvinna som inte vill ha barn är det onaturligaste som finns lever föreställningarna om mäns oduglighet som föräldrar kvar. Det här leder till förväntningar på vem som stannar hemma med barnen på föräldraledighet och sjukdagar, vilket i sin tur inte förbättrar oddsen vid vårdnadstvister. Det finns en lustig jargong om mammor och pappor, men i grunden ligger inte bra föräldraskap i förälderns kön, utan i hurudan förälder man överlag är. Det tar ju inte slut här, det finns många maskulinitetsnormer som är rent av skadliga och obehagliga. Att bög och kärring är de värsta skällsorden en man kan få, säger rätt mycket om vad vårt samhälle tycker om män, kvinnor och homosexualitet.

Så nej. Väldigt få feminister förespråkar hatretoriken. Hatar jag att världen ser ut så här? Ja. Det är klart det finns män jag ogillar, av fullt personliga skäl. Det är klart jag alltid är på min vakt framför allt då det gäller män, i situationer som kan vara obehagliga. Om det sen än handlade om att gå hem i mörkret, gå på nattklubb eller att åka kollektivtrafik. För att inte tala om att dejta. Försiktighet och kritik av strukturer är inte det samma som manshat, och kanske det är dags att vi en gång för alla begraver myten om den svaga mannen som av köttsliga skäl inte kan rå för sina handlingar. Höjer ribban, slutar dalta trakasserande män. För som feminist anser jag att män som grupp förtjänar mer respekt än att bli jämförda med djur som styrs av sin lust.

 

Publicerad 17.10.2015 kl. 16:49

Laivakansa

 

Varje gång jag stiger på en båt hoppas jag att det blir en lugn kryssning med pensionärer. Ett dygn då maten bärs till bordet, lakanen i sängen är krispiga och bartendern inte är helt paff när jag ber om alkoholfria alternativ (som inte är juice eller limsa). Att komma hem avslappnad och utvilad med en godispåse i ena handen och kosmetika i andra. 

Ibland går man ombord för att möta en t-shirt med texten voittaja och några serietecknade spermier på. Den gången tänkte jag vända om och bara stanna i Stockholm. Vad är det med båtar och dessa hemska plagg? För övrigt har båtfolket sin egen, hm, estetik.

En timme innan ankomst till hamnen idag var flera passagerare fortfarande runda om fötterna, skrek "homo" i kör i puben och när vi skulle stiga av hade en man slocknat i trapporna. Jag funderar hur personalen orkar över lillajulssäsongen. Eller året om för den delen. Jag tror de flesta passagerarna är lugna och trevliga, men det behövs inte många partyglada för att överta en båt. 

Det är sjukt hur båten blir Finlands Las Vegas där allting är mer eller mindre tillåtet. Jag tänker på hur trist det måste vara för barnfamiljer också, tyckte själv stupfulla vuxna var otäcka då jag var liten. Det är de fortfarande. Nu under höstlovet var kontrasten enorm, å ena sidan hade vi Mumin, å andra sidan vuxna som gallskrek svordomar. Målet verkar vara att bli möjligast full, tassa till det möjligast mycket och sedan vara lite stolt. Kanske demolera hytten lite. Gärna i valfri kiitos-skjorta för att göra det lite extra värdigt. (Är det bara jag som tycker det är underligt att reducera veteraner och stupade till en t-shirt?) 

Fast rätt avslappnad är jag ju trots allt, väl hemma med kosmetikapåsen. Men det slutar aldrig förvåna mig, det här med kryssningsfolket. För referens kan ni ju kolla ett avsnitt Sinkkulaiva. 

 

Publicerad 16.10.2015 kl. 21:26

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka