Nöden

 

 

Jag måste kissa. Nu. Blåsinnehållet skvalpar allt mer krävande för varje steg hästen tar. Jag måste sitta av.
    Nej. Jag vill inte sitta av. Vill inte sitta av och kissa mitt i skogen med tyglarna i den ena handen när den andra försöker hålla ridbyxorna från att bli nerkissade. Och vad om hästen blir skraj? Sen sitter jag där med byxorna i hasorna, snubblar i ett pinsamt försök att kuta efter kusen, rakt ner i kisset.
    Det är att bita ihop nu. Bara bita ihop. Kan hästen panta på sitt piss hela dagen i hagen för att låta det skvala i boxen klarar jag av en terrängritt.
    Nej, inte tänka på skvalande hästpiss. Inte bäckar. Ingenting.
    Fast rörelsen i sadeln får det att skvalpa över snart. Jävla vägvinnande skritt.
    Bara hem, så fort som möjligt. Men det går inte.
    Jag håller in hästen och kniper ihop bäckenet. Fötterna loss från stigbyglarna. Högra benet över. Ner på marken, upp med ridbyxorna, men jag kan inte dra dem ner till hasorna. Stövlarna är i vägen.
    Jag går ju i hästpiss med mina stövlar, är mitt eget egentligen värre? Jag låter det rinna som i Sjundby fors.
    Och det är då han står där. På stigen tio meter längre fram. Jag hade aldrig trott att vargar verkligen är så där stora.

 

Skrivuppgift på VNF-skrivkurs 16.6.2017. Bild från midsommarritt. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 27.06.2017 kl. 19:17

Varubristen

 

"Jag kom in", säger Elina när det inte finns kunder vid kassorna.
   "Ja men, grattis", säger jag.
   "Jag hoppas att du skulle kunna vara glad för min skull ens", säger hon och Lennart stegar in mot hennes kassa. Hon ler mot honom och hälsar. Han köper öl igen. Elina ler nästan genuint, den där inövade kundservicevänligheten. Men jag vet att det leendet inte kommer att vara länge nog för att hon ska se med det mot mig nu.
    "Det är väl klart jag är glad", säger jag, men ser det i sättet hon ser på mig. Att det inte är trovärdigt. Och jag vänder blicken mot fönstret. Stirrar ut ovanför de upptejpade äpplena där. Upp mot det som en gång var banken, upp mot mitt hem. Typ kanten av hela världen.
   "Riktigt jävla glad alltså", säger hon. "Jag ser det."

   Hon ser ännu mot mig. Jag kan inte skaka av mig det.
    "Vad vill du att jag ska säga?" frågar jag. Som om jag bara kunde leverera på beställning, på löpande kassaband. Säga rätt sak så ingen blir ledsen.
    "Vad är det jag ska säga? Tack för att du lämnar mig, eller?" viskar jag till slut över tomrummet mellan våra kassaband när ingen kund är nära. Jag vill inte ta det här samtalet nu men Elina har redan beslutit.
   "Det är väl inte mitt fel att du inte ens sökte", säger hon.
    "Lönar sig inte att söka om man inte vet vart. Lönar sig inte att söka bara av pragmatiska skäl", säger jag.
   "Lite jävla ambition kan man väl ändå ha, eller har du tänkt stanna här?" säger hon och lyfter händerna som för att markera att vi sitter just här. I Sjujävlaå. I den sjujävla Varubristen. Kommunens navel. Främst fylld av navelludd. Dammtussar bakom varorna.
   Elina tittar ner mot kassabandet. På den glada veckoslutshälsningen som rullar runt på det svarta. Har blivit nött i kanterna, den vita tuschen utsuddad. Ingen frågade av oss om vi vill korrekturläsa svenskan innan den skrevs.
    Hyvää viikonloppua.
    Glad väck slut.
    Inte ens jag är så grym att jag frågar henne hur hon ska göra med Himmeli. Elinas blick möter nästa kund igen och Lindströms kommer med bågnande matvagnar till min kassa. 

 

Missar hela livet just nu. Missar arbetet, skrivkurser, ridlektioner. Energi. Har ännu inte stigit som en blåmes ur askkoppen, men kanske snart. Tills dess sover jag tupplurer och hostar jag. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 14.02.2017 kl. 19:12

Sjujävlaå

 

 

 

Sjundeå, Sjunderbarå, Sjujävlaå.
Du kan inte bestämma dig.

 

 

Känner att det var ett bra val att hoppa på kreativ skrivning igen. Fast jag tror också att jag behövde en paus. Post-littskap kunde jag känna att ribban var rätt högt uppe, men nu kan jag igen njuta av skrivkurssammanhang. Det jag tycker mest om är kanske det att jag tvingas tänka på så oväntade saker med mitt projekt. Ställs frågor jag inte själv kommit på att ställa. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 26.01.2017 kl. 21:14

Kemisten

 

 

Det är klart det finns nätter som du inte tänker någonting. Inget speciellt, bara låter saker hända och du springer in i den där söta guliskemisten som är alldeles för full och du är alldeles för full men inte riktigt tillräckligt för att inte vara nervös. Men tillräckligt för att slippa bry dig om att andra ser. Du ser dem inte. Du ser kemisten. Halaren som ännu är klart ljusgrön, alldeles ny. Och på ett dansgolv i en nattklubb med glödande röda väggar kysser du honom. Din första kyss. Hur skulle du beskriva sekunden innan? Du vet inte. Du vet bara att det är långt kvar för att komma ikapp alla andra. När du nyktrar till vågar du inte se honom i ögonen på campus. Och fyfan som du skäms.

 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 24.01.2017 kl. 23:01

Allt som finns är stålpersienner

 

Du tar två trappsteg i taget och svär över att det inte finns en hiss i huset, men är glad att höghusen inte är mer än fem våningar låga i Sjundeå. Hallen är trång, lampan har brunnit ut och du ställer dina tossor som har ett begynnande leende i skarven vid skosulan på trasmattan. På väggarna hänger några skolfotografier på dig, mitt bland alla hål i väggarna efter den förra ägarens tavlor. Dina och din mammas böcker väller över i bokhyllan och växer i travar längs väggarna bland alla möbler som fortfarande är alldeles malplacerade. De är för många, för stora.
    Efter båda de här åren står det några flyttlådor i hörnet, mammas bäddsoffa, utdragen varje dag med lakanen huller om buller. Men det finns också mycket sådant som inte finns, så som mammas och pappas säng. Den finns på en flyktingförläggning i Evitskog nu.
    Pappa finns inte.
    Inga katter, inga trädgårdar. Endast dammråttor som ingen jagar.
   Allt som finns är stålpersienner som döljer Bernt som blottar sig i fönstret utanför er. Gull-rankan som växer längs med väggarna i ett desperat försök att komma ut, det gråa plastgolvet. Men främst är lägenheten full av det som inte längre finns.

 

Jag har börjat gå på kreativ skrivning på Arbis igen. Det känns bra. Idag skapade jag Bernt som säkert borde få lite fler egenskaper i framtiden och en lägenhet blev skarpare i konturerna. Men kanske bäst av allt: jag kom hem och skrev mer. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 17.01.2017 kl. 22:08

Fönstertvätt

 

När jag gick på Littskap för några år sedan fick jag min första novell publicerad vid Scriptum i kursens gemensamma antologi. Förlaget gav grönt ljus för att få lägga ut texten på nätet, så här kommer min novell i e-form. En bit av recensionen i ÅU går att läsa här. Läs gärna hela samlingen Där ljuset faller som vackrast (2015), lovar att ni kommer att få läsa flera fina novellsamlingar och romaner av mina kurskamrater i framtiden. 

 

*

 

Imma breder ut sig på glaset när jag blåser på det. Egentligen räcker det att jag andas mot det, går riktigt nära och bara tittar på natten och bilarna som flyter förbi. Baklyktorna och korsningarna lyser röda. Hon tänder en pappersvit cigarett, gläntar på en av glasrutorna som avgränsar vår lägenhet från natten, försöker stänga in musiken som ändå rinner ut mot staden. När jag andas mot rutorna börjar alla texter som skrivits tidigare, ta form på glaset.
    ”Du klottrar så mycket”, säger hon.
    ”Och du röker så mycket.” Jag ritar på de gamla bokstäverna. De nya orden har skarpa konturer på den suddiga skrivytan, det går att se stadsnatt och grannlägenheter i dem, men de försvinner sedan sakta. Blir en del av allt det som skrevs för länge sedan.
    Borta, bara sådär, tills någon nästa gång är där och andas eller glömmer balkongdörren öppen när det är kallt ute. Senseptembernätter påminner om snön och mörkret som är på väg in.
     ”Det är rätt i sista minuten om vi vill tvätta fönstren”, säger hon och öppnar en ny lonkero. ”Vi hinner ännu, någon varm, men molnig oktoberdag.”
    Jag drar några ord med fingret på glaset.
    ”Det blir bäst om det är molnigt”, fortsätter hon och drar ett bloss till. Stirrar en stund på mitt finger som sakta rör sig över glaset och blåser sedan ut röken mot den öppna glasrutan. Hon lutar sig bakåt i loppissoffan.
    Kanske hon tröttnat på klottret.
    ”Vet du, vi skiter i det, tar det nästa sommar”, säger hon. ”Om vi inte hittar några långa och stiliga snart, flyttar ut.”
    Hon är på väg att tända en till, men jag tar cigaretten ur hennes hand.
    ”Du kommer ändå att röka halva asken ikväll”, säger jag och petar tillbaka cigaretten under silverpapperet. ”Slutrökt för nu.”
    Hon protesterar inte, rycker på axlarna och ser på glasrutorna.
    ”Jag vet inte ens vad jag vill ha på mig”, säger hon och räcker sin hand mot mig. Jag tar tag i den och hjälper henne upp.
    ”Jag tänker mig klackar”, säger hon.
    ”Du tänker dig alltid klackar.”
    Hon tar ner tre par från hatthyllan, stiger in i ett par knallrosa stiletter och räcker över ett par svarta åt mig. Klacken är lång och smal, under trampdynan finns platå. Förmodligen fjorton centimeter, jag ställer dem framför mig på golvet. Stiger in i den ena, tar tag i väggen och stiger in i den andra.
     Det är svårt att gå i hennes skor. Jag ser på mig själv i spegeln, kroppen klyvs i sprickan som löper snett genom den. Alldeles i mitten.
     ”Det räknas inte som sju års olycka om den inte faller i bitar”, säger hon. ”Prova den här.”
     Klänningen kommer farande mot mig. Jag vecklar ut den. Hon ser åt ett annat håll då jag tar av mig jeansen och den svarta tröjan jag har till vardags. Klär mig i det skrikande tygstycket.
    ”Rosa är farligt.” Hon ler. Jag tycker om hur hennes ena mungipa alltid ler lite mer än den andra.
     ”Det är bara inte min grej”, säger jag och sträcker mig efter jeansen och hon ser igen ut genom fönstret. Jag stiger ut ur skorna, ut ur klänningen och in i jeansen. Drar toppen över huvudet och stiger in i skorna igen. Så länge jag står still är klacken inte ett problem.
     ”Men om du känner dig bekvämast i jeansen så ta dem bara”, säger hon när hon vänder sig mot mig igen. ”De är ju rätt snygga med kavajen.”
    ”Jag kanske lär mig att gå i de här.” Jag tar ett par vingliga steg.
    ”Snart kan du dansa bugg i dem också.” Hon skrattar, virvlar några varv i ett par knallrosa. Hon får det att se så jävla lätt ut.
    ”Hur gör du det där?”
    ”Det är inte svårt.” Hon virvlar några varv runt mig för att sedan dra med mig.
    ”Du vet att klockan är över midnatt och grannarna under oss älskar oss just nu?”
    Klick klack. Klick klack.
    ”Det är klart de älskar oss”, säger hon och rättar till mitt hår.
    Hon vänder mig mot spegeln. Våra kroppar saknar mittparti.
    ”Du är lätt vrickad, vet du?” säger jag.
    ”På ett väldigt älskvärt sätt”, säger hon och myser innanför sin lillasvarta festblåsa. Hon rufsar till mitt hår. ”Är vi klara nu?”
    ”Bara jag får jeansen på mig”, säger jag och kliver ur skorna. Hon är en skyskrapa i sina stiletter bredvid mig. Jag drar på mig mina basketskor. ”Jag tar de här ikväll för att inte trilla och bryta ben.”
    ”Jag skulle rädda dig om du faller”, säger hon och hennes ena mungipa är igen lite högre än den andra.
    ”Du vet att jag alltid tror på raka motsatsen när du ler så där?”
     ”Det är vad varje person med självbevarelsedrift gör.”

 

Jag ställer mig efter henne i kön i gränden mellan två små shoppingcenter.
    ”Håll i dem här, tack”, säger hon och sträcker över stilettklackarna mot mig. Hon böjer sig ner för att snöra upp sina basketskor och jag räcker över festskorna åt henne. När hon igen stiger upp är hon halva huvudet längre än jag.
    ”Långben”, säger jag.
     Hon skrattar, rättar till kjolfållen som igen glidit uppåt.
    ”Det är sådant här förmånliga kläder gör för en”, säger hon och ser på kjolen. ”När man knappt har råd med makaroner eller morötter.”
    ”Papereita?”
    Poken ser frågande på oss, han tar ett steg mot dörröppningen. Jag tar fram mitt pass och hon visar sitt körkort.
    ”Är det inte deprimerande att vi är gamla nog för att bli lättade att de frågar?” säger hon i trappnedgången och tar av sig sin jacka. Jag öppnar mitt blixtlås och låter jackan rinna över en axel i taget.
     Vid narikkan byter jag ut jackan mot en narikkalapp som jag lägger i plånboken. Hon lägger sin i bh:n innan hon tar min hand och släpar mig mot bardisken. Ljudnivån är så hög att det är onödigt att försöka säga något åt henne längre.
     Hon skjuter fram en shot mot mig och skålar.
     Innan jag hunnit få ner glaset på bardisken har hon redan tag om min hand igen och drar mig genom folkmassorna mot dansgolvet. Dansgolvet är ett hav av kroppar att drunkna i, det är så jag upplever det här stället, som att drunkna. Jag har hört att det är skönt att drunkna efter att vi undermedvetet har förstått att det händer. Det är bara en stund som det är obehagligt med alla kroppar mot min egen.
     Trycket i bröstkorgen förvandlas till förtjusta vibrationer.
    Hon har slutit ögonen. Strobeljuset får hela lokalen att blinka, och hennes rörelser är ryckiga framför mig, som ett nytt fotogra av henne i varje ljusimpuls. Varje mörkerimpuls som ett försvinnande.
    Hon ler mot mig.
    Svänger med håret.
    Skrattar.
    Kommer närmare mig.
    ”Slappna av älskling”, säger hon riktigt intill mig. Sedan tar sig en blond kille mellan oss.
    Hon kysser honom.
    Jag försöker låta bli att titta.
    Ser i golvet.
    Lyfter blicken.
    Hon ser manande mot mig.
    Hon ser mot den blondas kompis.
    Jag ler mot den mörka.
    Han ställer sig också mellan mig och henne.
    Jag för mina armar om hans hals.
    Hans händer, överallt.
    Försöker sluta tänka i ord för allt låter bara klyschigt.
    Men orden inuti mig försvinner aldrig.
    Inte ens när han kysser mig.
    Det förvånar mig alltid hur fort jag brukar blir kysst. Hur enkelt det är för andra och att det inte ens är lätt för mig att bara haka på.
    Det är inte det att han inte skulle dofta gott. Verka schysst.
    Det blir ändå aldrig åt det hållet att det är jag som kysser honom, men jag låter honom kyssa mig. Vi kom så sent idag att klockan redan närmar sig ett på nattklubben, och vid ett förändras alla regler. Tiden innan första kyssen är mycket kortare.
    Nattklubbskyssar händer ofta genast, bara sådär.
    Någon gång brukade nattliga eskapader kännas bra.
    Jag svänger mitt ansikte mot hans axel, det är på en bra höjd, hans kind är sträv mot min. När han vänder sig i takt med musiken ser jag henne i flimret. Hennes kille säger något åt henne och i nästa ljusimpuls skrattar hon. Smilgroparna är glada skuggor i hennes ansikte, hon sluter ögonen.
    De är jämnlånga då hon har sina skor på sig, kanske hon tänker på honom som den långa och stiliga. Han säger något igen.
     Min killes skjorta är rutig. Jag tror alla killar har rutiga skjortor nuförtiden.
     Jag vet inte hur länge vi dansar, men i något skede lyfter hon upp pek- och lång nger mot mig, för dem mot sina läppar.
     ”Sori”, säger jag åt rutskjortakillen, och försvinner innan jag hunnit se honom i ögonen.
     ”Vi tar jackorna”, säger hon.
    Jag ser frågande på henne.
   ”Douche”, säger hon. ”Bara dålig magkänsla, inte stör det väl dig om vi går?” Hon vänder sig, ser på killen i rutskjortan som pratar med hennes kille.
    ”Nej, inte alls.”
    Hon petar fram narikkalappen ur sin behå och vi försvinner i trappan, ut i natten.
     ”Några meningar och du kan avgöra om han är douche?”
     Hennes panna rynkar sig när jag ser roat på henne.
    ”Man ska gå på känsla.” Munnen dras alltid ihop då hon är irriterad, jag skrattar.
    ”Ain’t nobody got time for that”, säger hon när vi går runt hörnet till vår egen gata.
     ”För stöddiga killar?”
    ”För något alls, egentligen.” Kassen med klackarna svänger i hennes hand, gubbarna lyser gröna åt oss vid korsningen.

 

Jag böjer mig ner för att snöra upp mina skor. Hon prasslar med cigarrettasken i sin jacka, plasten som hon brukar låta sitta kvar runt askens botten.
    ”Du vet att jag röker bara när vi festat?” säger hon. ”Jag har inte en chans att röka den här stackars lilla ensamma imorgon.”
    Hon ser vädjande på mig, skramlar med asken med den ensamma cigaretten.
    ”Men bara en då”, säger jag och hon tar inte av sig skorna innan hon går genom lägenheten, ställer bara tygkassen med skyskraporna i tamburen.
     Jag leder ut henne på balkongen för att röka kvällens sista. Vi är varma nog för att orden omkring oss ska växa fram direkt. Bland allt det som skrivits växer gamla suddiga hjärtan också fram. Allt det där som skrivits och tecknats under åren.
     Hon petar ut den sista sockervita cigaretten och tar bort plasten som omger asken, petar in den i den tomma asken. Hon för cigaretten mellan sina läppar, sitter tyst en stund och petar sedan fram tändaren ur sin ficka. Tar cigaretten mellan sina fingrar och ser på hur mitt finger följer gamla konturer av gamla ord.
    ”Hur skulle det kännas om någon av oss”, säger hon, ”du vet?”
    Hon ser allvarligt på mig, petar inte längre på asken, låter cigaretten vila mellan fingrarna. Hon är mörk om ögonen, vi är högt över gatlyktornas skimmer.
    ”Men nu är vi inte”, säger jag och skriver nya ord i imman.
     Bokstäverna immar igen, men det betyder egentligen inte att texten försvinner innan glaset är tvättat. Vi har aldrig tvättat fönstren i vår lägenhet. Förmodligen kommer vi att tvätta dem först när det är dags att ytta isär, om ens då. Kanske om vi yttar isär en sommardag.
    ”Hur ska vi ens minnas vem som har köpt vad sen någon gång?”, säger hon.
     ”Jag är inte ens säker på att jag vet vem som betalade för den här asfula soffan.”
    ”Hur ska vi ens bli av med den?” ler hon, och petar på ett spår efter en brinnande cigarett hon åstadkommit sofftyget.
     ”Eftersom din förmåga att mpa i tid är dålig tycker jag att det är ditt problem.” Jag ser på hålet med den svarta kanten i det varmbeigea mockatyget. Jag slår mig ner bredvid henne, drar ett streck på glaset med strumpfötterna, försöker sudda ut några gamla plattityder. Alla de där tankarna som kändes stora för några år sedan.
    Jag drar ett streck till trots att jag vet att texterna inte försvinner.
     Hon för cigaretten mot sina läppar igen och tittar på natthimlen genom strecken på rutorna, kupar sina händer runt munnen och sedan knäpper tändaren. Knäpper, knäpper. Hon kupar sina händer lite till, som om det skulle framkalla en låga. Det knäpper till igen.
    Knäpp.
    Knäpp.
    ”Satan”, säger hon.
    Knäpp.
    ”Det är ett tecken”, säger jag, räcker fram handen för att ta asken av henne.
    Tändaren knäpper till igen.
    ”När inget fan någonsin tänds”, säger hon och trycker in kanterna på asken, skruttar. Hennes lätta kropp sjunker in i soffan, det mörka håret faller i hennes ansikte. Hon lutar sig mot mig och blundar.
    ”Dags att tvätta ansiktet. Om fem, eller tio timmar är det en ny dag”, säger jag.
     Hon stiger upp, går tillbaka till tamburen och när hon börjar snöra upp sina skor stänger jag toalettdörren om mig. Sköljer ännu en dag från ansiktet, sköljer bort ännu ett ansikte.
     Hon vill aldrig sova ensam efter krognätter, men ibland har hon bara mig, så jag sätter mig på hennes säng och hon vinglar in med sitt nakna ansikte, klädd i en stor t-shirt. Hon kryper in under täcket, jag efter. För sedan sin arm om mig.

 

Dörrklockan avbryter alla drömmar.
    ”Helvete”, säger hon. Det känns som ett tomrum under täcket då hon stiger upp och går mot dörren. Lakanen känns lika tunga som mitt huvud, jag tycker hon hade kunnat skita i att stiga upp. Är det gårdskarlen kommer han in med egen nyckel.
     ”Har du en liten stund över till Gud?”
    Vi har besök av all slags religiösa fundamentalister efter den gången som hon släppte in några på kaffe, apade efter deras jargong till den grad att jag kiknade av skratt i köket. Vi blev överösta med religiösa tidskrifter och jag uppmanade henne att inte spilla sin ironi i öknen.
    Jag tänker mig att det tänds något i hennes ögon just nu. Någonting som den gemene gudfruktiga personen borde förstå som en signal att kapitulera. Kanske det är något med hennes bakgrund som duktig flicka som döljer att smilgroparna sjunker för djupt.
    Vi har pratat om det länge, så jag överger duntäcket som doftar en blandning av våra parfymer, med en viss underton av hennes tobak. Mina tår känns fortfarande kalla från igår då de träffar golvet, en dammtuss smyger förbi dem. Vi behöver verkligen dammsuga idag, men jag vill inte tänka på dammtussmassakern som komma skall, istället fastnar min blick vid hennes teckningar. Alla dessa ansikten och de ser ner på mig. Som om de alla hela tiden visste. Minst fem av ansiktena är jag. Det är förskräckligt hur de kan torna upp sig över mig då jag är i hennes säng, se retsamt på mig. Som om hon genom sina händer och alla dessa ögon nu såg på mig.
    Jag skakar blyertsblickarna av mig.
    ”Vi skulle vilja läsa ur Bibeln för dig”, säger mannen vid dörren.
     ”Vi hade önskat att ni skulle delta i mässan nästa söndag”, säger han precis då jag smyger mot tamburen.
    Jag ställer mig bakom henne, hennes hår luktar lätt av cigaretter.
     ”Får jag ta en vän med mig?” frågar hon, tar min hand.
    Jag har absolut ingen aning vad mannen vid tröskeln säger längre.
    Vi hade hört många teorier om hur man blir av med religiösa fundamentalister, gick igenom en efter en men vi kände inte för att öppna dörren nakna eller att tillkalla djävulen. Hon sa att satanism känns lamt och uppenbart.
    ”Det här är min sambo”, säger hon och vänder sig. Ser på mig med snöflingor i sina ögon. Smilgroparna grävs allt djupare in i hennes kinder. Det skulle bara bli en snabb kyss på munnen. Bara på låtsas, hade hon sagt, det räcker för att skrämma vilken fundamentalist som helst.
    Hon stryker bort mitt långa blonda från pannan och fingrarna vandrar över min haka. Dörrmattan känns skäggstubbsträv, mina tår badar i kolsyra. Hennes händer stryker målmedvetet bort en slinga till, mina fingrar söker hennes käkben. Hennes leende mellan mina handflator. Hon måste känna pulsen mot sina kinder. Sedan drar hon mig till sig, jag tar ett steg mot henne.
    Hon ler genom hela kyssen, jag känner hennes mungipor dras upp, hennes ena kind nudda min.
    Leendet efteråt. Brett.
    ”Det kommer säkert damer på söndagens mässa också?” frågar hon. Mannen i kostym ser förfärad ut på andra sidan av tröskeln. Hon håller sina armar stadigt om min midja, ser honom i ögonen.
    Vår dörr stängs framför oss.
    ”Jag hade förväntat mig en moralpredikan”, säger hon besviket.
   När hon stänger dörren slutar luften vara statisk, hennes smilgropar återfår normala proportioner.
    ”Nu vill jag ha kaffe”, säger hon och jag kan känna kolsyran från fotsulorna ända upp i magen trots att jag inte längre står på den sträva mattan. Jag går över det bara golvet, över garnmattan och in i köket där en plastig matta malplacerats på golvet. På diskbordet står koppar, på varannan ett läppavtryck i varierande rosa nyanser.
     Hon ser på mig med sina pandaögon, rester av kajalen som runnit efter en lång jakt. Det som fastnat mellan fransarna trots tvätt. Jag ser på köksfönstret, smutsigt det också trots att jag inte ritat på det. På det står det inga ord, inga gamla bekännelser som hon aldrig läste. Skitigt trots allt.
     Det är nu jag ska säga det.

Satu Laukkanen
Publicerad 09.01.2017 kl. 13:12

I Sjundeå finns mest mörker, främst av sparskäl

 

Rakastatsä sitä, frågar han en natt i Toyotan. Gatlyktorna har slutat flimra utanför bilfönstret, i Sjundeå finns mest mörker, främst av sparskäl, och du skrattar kanske till lite för sent och säger att nej. Att inte liksom på det sättet. Och hur ska du ens kunna känna någonting när allting bara glider ifrån dig. Han frågar om han bara är nåt slags substitut. Nej, säger du. Tillräckligt snabbt den här gången, och han säger att nästa låt på radion är bra. Hans hand sträcker sig mot volymknappen. Börja du sjunga, så stämmer jag in sen, säger han.

 

Men jag ser också någon ny. Någon som väntar på tågen som aldrig kommer. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 06.01.2017 kl. 15:15

Toyotan och träsket

 

Och nätterna i Mikos Toyota tar aldrig slut. Ni sitter och pratar, kör mellan simstrand och simstrand, promenerar till Karskog träsk. Ligger på bryggan och petar på vattenytan, du föreställer dig hur det kommer att kännas när frosten lägger sig som en tunn hinna. Var gränsen mellan flytande och fast går. Hur tjock isen är som tjockast, om något ljus kommer igenom.

 

Satu Laukkanen
Publicerad 01.12.2016 kl. 11:00

Flödesskrivning

 

En natt när Toyotan glider över Kynnarvägen frågar du av honom vad han vill göra med sitt liv. Mä en tiedä, svarar han och du vet hur det är. Att inte veta om det går att stanna, att inte ha någonstans att gå. Han skrattar och säger att det inte precis är revolutionerande att flytta till Kyrkslätt precis som alla andra. Du frågar om tanken om att vara precis som alla andra stör honom. Kun mä en vaan tiedä, svarar han, rycker på axlarna och slår om till halvljus när lyktor lyser bakom nästa krök. 

 

Den här hösten har jag kunnit sätta mig ner och flödesskriva, ibland i min egen soffa, men oftast på caféer. Bort från alla måsten hemma. Har lyckats komma lite mer tillbaka till det kravlösa som krävs för att jag ska komma igång. Känner lite av hur det en gång brann och pulserade om nätterna när jag satt och skrev 2012. Har börjat höra röster igen, men det är inte lika farligt som det låter. Tvärtom.  

Idag hjälpte det säkert också att jag höll en skrivworkshop för högstadieelever i Korpo. Det var så otroligt roligt att se hur fantasifulla och hämningslösa ungdomarna var idag! Började riktigt sakna skrivkurssammanhangen och redan beslutet att äntligen börja planera in tid för mitt eget skrivande satt igång någonting. Säkert hjälper det att gradun också är inlämnad. Hoppas på att kunna kila in mig på en kurs eller i något annat sammanhang efter årsskiftet. 

Flödesskriver en hel del nuförtiden, har en massa trådar att peta i senare. Just nu låter jag det bara komma i du-form och sedan befattar mig med formalian senare. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 03.11.2016 kl. 19:56

"Du har alldeles för bråttom att se dig om för att se dig för"

 

 

Gick på en ordkonstkurs som hette Författarens liv och inspirationskällor den här helgen. Insåg att jag nog saknat skrivkurser, även om jag lite känt av ribban för mycket. Men det var skönt att skriva text som inte behöver bli färdig, för första gången på länge. Efter fredagen flödesskrev jag flera sidor på ett café i Helsingfors. Korta stycken bara. Och kanske det är något jag måste jobba på, skriva oklara saker och tänka att det är okej bara jag fortsätter skriva istället för att sluta helt för att nästa delmål är lamslående. För det är okej att saker inte alltid är helt färdigfinslipade. Genast i alla fall. Därför bjuder jag glatt på en av skrivuppgifterna vi fick. Jag promenerade i Pestparken för inspiration och skrev en miljöbeskrivning i cirka femton minuter: 

 

Miko leder dig längre ut ur kärncentrum än du någonsin har varit. Du vågar inte säga åt honom att du knappt hittar från Kampen till Forum och att tanken på alla tunnlar, vart de leder och om de någonsin tar slut, ger dig svindel.
    Glassplittret rasslar mot den skrovliga trottoaren när du av misstag trampar i det. Du har alldeles för bråttom att se dig om för att se dig för var du trampar. Husen tornar sig över dig och bilarna verkar ila lika fort förbi dig som IC-tågen förbi Sjundeå. Allt går så fort och du är som slow motion bakom Miko som i rask takt travar framför dig, med höstvinden i sin halsduk och säkerhet i sina steg. Du aktar dig för varje människa, varje trottoarkant.
     Miko säger att han behöver pissa och kliver in i ett toalettbås i ett parkhörn. Det är som om vart tredje kvarter är ett grönområde. Malplacerade naturplättar som ändå är satta hit med eftertanke. Trädens ordning, de raka stigarna. Du går över gräset där det är tillåtet, löven rasslar släpande under dig.
    Du tänker dig ett nätverk av tunnlar under dig när du styr mot en parkbänk, klottrad den också. Den känns kall mot dina lår och det är först i efterhand som du inser att du inte kollade om den alls var ren. Du sitter kvar i varje fall, bland suset av de fallande löven som täcker motorljuden från gatorna. Hela tiden glider de förbi.  
    Varje gata kröker sig, det är som om du sitter omringad av husen. När ni fortsätter röra er med Miko noterar du att majoriteten av de guldiga löven hålls kvar i parken. Endast några få glider malplacerat ut över trottoarkanten på gatan.

 

Satu Laukkanen
Publicerad 09.10.2016 kl. 21:41

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka