Vildsvin

 

 

Jag ville verkligen bli stormförtjust i Vildsvin av Hannah Lutz och därför har jag planerat att läsa om den igen någon gång. För det finns mycket jag tycker om i den, trots att det blev väldigt korthugget och jag nu hade svårt att se ett sammanhang mellan de tre berättarna, framför allt ekotolkningen känns påklistrad. Men det finns mycket jag tycker om. Själv tycker jag det intressanta och vackra finns annanstans, i stämningen till exempel. Förgängligheten och flyktigheten. Istiden som kan svepa in när som helst. Ett minne av en lärare i en byskola. Vildsvinen som bökar runt i trädgårdarna om nätterna. 

Men jag ska läsa den en gång till någon dag, kanske det är stormförtjusning i luften då. 

 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 26.04.2017 kl. 10:54

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

 

 

Länge tänkte jag att mitt trötta huvud inte klarar av höglitterära böcker just nu, men så fick jag tag på Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar på bibban. Den har så klart redan många reservationer, så jag hade lite större press att läsa den. 

Anyuru spinner upp en berättelse i tre tidsnivåer och inleder med av svindlande scen ur Christian Hondo, en serietecknignsaffär i Göteborg, där tecknaren Göran Loberg berättar om sina nidbilder av muslimer. Charlie Hebdo- och Lars Vilk-parallellerna är uppenbara. Två unga män och en kvinna slinker in på träffen. Kvinnan Nour i bombvästen vet att hon har sett det här innan, på film, många gånger, men vet inte vem hon är. Men hon är övertygad om att hon finns i fel kropp och att Sverige dödar muslimer. 

Efter dådet blir hon intagen på anstalt och hon kontaktar en författare som längs med boken reflekterar kring hur otrygg han som muslim börjat känna sig i Sverige. Han får läsa Nours brev, där hon beskriver sitt liv i ett framtida Sverige där muslimer tvingas skriva på kontrakt för att bevisa att de är Sverigevänliga, bo i egna områden och alltid tvingas bära pass på sig. Gatorna övervakas av otäcka Lejonhjärtan och så finns Kaningården, ett bostadsområde där det endast serveras griskött och därifrån ingen tycks återvända. 

Stundvis var det väldigt svårt att hänga med på grund av hopp i handlingen, men efter att ha läst några recensioner flöt läsningen på rätt bra ändå. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en insiktsfull betraktelse av rädsla, och hur långt vi människor är villiga att gå när vi är rädda. En otroligt vacker läsupplevelse som är svår att släppa. Allt från sorg till förtvivlan bubblar upp hos läsaren. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 24.04.2017 kl. 15:18

Kaninjägaren

 

Jag är inne i en period där jag inte lyckas ta till mig litteratur som kräver mycket av läsaren, och det är okej. Till exempel In transit av Hannele Mikaela Taivassalo ligger och väntar på lediga sommardagar. Däremellan läser jag spänning och skräck, senast Kaninjägaren av Lars Kepler. Jag vet inte helt vad jag ska säga. Jag sögs igenom boken, ville alltid ha ett kapitel till. Att läsa Kepler är som att käka på Hesburger; efteråt lämnas man med en platt och intetsägande känsla. Frossan är över när man slukat sig igenom och det är lätt att tänka att kanske jag kunde ha ätit nåt bättre. 

Kaninjägaren var extra rå, vilket också ledde till en lite äcklad mättnad efter de två första morden. Utöver detta talar Joona Linna fortfarande precis lika "bra" finska som google translate. Slarv är så avtändande. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 02.03.2017 kl. 20:21

Vonne och Marie

 

 

Sjukledigheten går förbi som i en dimma. Ibland lyckas jag läsa några kapitel för att sedan sova innan jag läser mer. Fick i alla fall Christel Sundqvists Vonne och Marie färdigläst efter många om och men, som inte beror på boken. Boken var en fin läsupplevelse.

Jag är förmodligen partisk eftersom jag fått följa med Marie redan under littskaptiden. Under flera år har jag väntat på att få veta vem den mystiska Charlotte i Maries förflutna är. Det är jättefint att se Christels bok klar nu. Det blev en kompakt roman som smidigt rör sig över olika tidsplan och tar sig an teman som att sorg går i arv, alkoholism, självdestruktivitet och inte minst utbrändhet. Men också vänskap. Vonne och Marie går in där det gör ont och skildrar sköra liv på ett respektfullt sätt. 

Det är hjärtskärande att följa med Marie som ska doktorera, kämpar med sitt förflutna, sina döttrar som heller inte mår bra och sin bästa vän Vonnes cancer. Trots all mörker finns en stor dos av igenkänning för många läsare: det att vi aldrig kan inse att vi inte behöver vara perfekta kan ta livet av oss. Samtidigt är det en roman om att allt går vidare, trots allt. Fastän jag grät i slutet. 

 

Har du läst Vonne och Marie och har vägarna förbi stadsbiblioteket i Åbo 2 mars? Vi kommer att diskutera boken i den svenskspråkiga bokcirkeln klockan 18 i Idérummet. E-posta mig för anmälan eller för att fråga mer, du hinner läsa boken också. 

 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 16.02.2017 kl. 14:18

Valenciana

 

 

Inleder bokcirkelåret 2017 vid Åbo stadsbibliotek med Zinaida Lindéns Valenciana. Själv är jag lite ambivalent inställd till novellsamlingen. Har ingen direkt kritik men känner att den kanske inte är riktigt min stil. Novellerna är stilistiskt välskrivna, Lindén har ett bra språk, men det är något som inte faller mig helt i smaken. Kanske det är att ångesten i flera av berättelserna i kombination med januarimörker är så oläglig. Fast det blir mer hopp mot slutet.

Jag tror trots allt att boken kommer att uppskattas mycket i bokcirkeln, och att den kommer att väcka mycket diskussion om hur människor ur olika kulturer länkas ihop, om globaliserinen och framför allt det bärande temat: karaktärernas förhållande till olika slags katastrofer och kriser. 

Valenciana passar en läsare som känner för en bok som går i moll. Trots det korta formatet hinner Lindén måla upp intrikata förhållanden mellan desperata människor. Tänker mig också att det ligger en berömlig mängd researcharbete bakom den här novellsamlingen. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 15.01.2017 kl. 20:49

Färjan

 

 

Mats Strandbergs Färjan tar avstamp i en båt, inte allt för olik Silja Galaxy, och dess avgång mot Åbo från Stockholm. En brokig skara resenärer och arbetare stiger ombord, bland dem kusinerna Abbe och Lo, partydrottningen Madde och Calle som tänker fria till Vincent. För att inte tala om den bortglömda stjärnan Dan Appelgren som numera jobbar i karaokebaren. 

Karaktärerna tvingas att begrunda sina liv mitt i det avbrott från vardagen som Finlandsfärjan skapar. Redan innan själva skräcken börjar skapar Strandberg spänningar och spår som lockar mig att läsa mer. Framför allt Abbes familjs dynamik lämnar spår. 

En perfekt nollställningsbok. Läsupplevelsen påminner till formatet om det jag tycker om med till exempel Kepler: kort och med cliff hangers. Till skillnad från Kepler bjuder Strandberg såväl på spänning som kvalitet. Karaktärerna är välgestaltade, det är lätt att skilja på dem även om de är svindlande många. Också spänningen bibehålls ända till slutet och ännu några veckor efter känns favoritkaraktärerna skarpa i konturerna. Strandberg har dessutom anammat uppmaningen kill your darlings. Läs, och känn skräcken med dina favoritkaraktärer. Du vet aldrig hur länge de kommer att leva.

 

Satu Laukkanen
Publicerad 28.12.2016 kl. 14:51

Om du vill

 

 

Jag vet inte om jag kände mig särskilt berörd av Helle Helles Om du vill. En man och en kvinna i medelåldern träffas för första gången när de tappar bort sig i skogen och tvingas söka skydd för natten i ett vindskydd. Jag har svårt att få grepp om mannen som till en början berättar i första person, och tycker mycket mer om tredjepersonsperspektivet när kvinnans ungdom beskrivs. Hennes berättelse berör, den gör att gamla känslor som jag haft gör sig påminda. Tillbakablicken var lysande, men jag fastnar inte för ramberättelsen i skogen. Mannen förblir också suddig i konturerna när jag läst klart. 

Överlag tycker jag inte att boken var tillräckligt absurd för att verkligen väcka mitt intresse och motsvara mina förväntningar. I sig är det här en riktigt ömsint och fin bok, men den skakade inte helt om mig. Fast pärmen, den älskar jag. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 30.09.2016 kl. 20:40

Den lilla svarta

 

 

Sanna Tahvanainens nyaste roman är en riktig pärla. Det är något med litterära fantasier om verkliga personer, det är förtjusande att få följa med Coco Chanel och hennes skapande. Allt inpackat i ett poetiskt språk med inslag av symboliska mardrömmar. Med andra ord rätt samma element som förförde i också Bär den som en krona. Väntar med spänning på Tahvanainens nästa roman, jag är så nyfiken på vem som blir huvudperson! Precis som Sara Stridsberg och Jessica Kolterjahn lyckas hon skapa runda karaktärer av verkliga personer, men ändå handskas med den verkliga personen bakom med respekt. 

 

 

Dessutom är pärmen alldeles underbar, i precis den designanda som också Chanel förespråkade. Enkelt, stilrent och elegant. Platsar ypperligt på mitt nyfyndade nattygsbord. Den hittade jag på tori.fi efter att ha klickat in mig där tre till fem gånger om dagen i minst ett halvt år. Jag fick den superförmånligt, så det känns som en win-win på alla sätt. Dessutom rymmer den många böcker, det blir gott om valmöjligheter vid läggdags. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 21.09.2016 kl. 18:31

Fitness för ryttare

 

 

Jag erkänner. Som ryttare är man petnoga med att hästen har allt i sin ordning. Det räknas foderstater, planeras pass, stretching, lämplig utrustning och görs långsiktiga planer på utveckling. När dagen är slut är det som ryttare lätt att glömma bort sig själv, men trenden vänder. För att klara av prestationer behöver ryttare satsa på träning också när vi inte sitter i sadeln eller mockar. 

Sofia Nordgrens och Jessica Holms Fitness för ryttare är en utmärkt bok för dem som vill förbättra sin ridprestation genom att motionera mera och mer varierat. Boken innehåller allting från intervjuer till instruktioner med bilder och tips på kost för tävlingsdagen. Här är det ryttarens foderstat, träningspass, stretching och långsiktiga planer som står i fokus, inte hästens. Jag tycker speciellt mycket om den genomgående diskussionen av dressyrryttarens och hoppryttarens muskulaturskillnader. Hoppryttare sägs vara mer flexibla, medan dresyrryttare sägs ha starkare bålmuskler. 

 

 

Just nu kan jag inte testa det här i praktiken, men minns det väl från gymnasiet. Ett år innan en större tävling bestämde jag mig för att satsa allt jag hade, och förbättrade mitt gymnastikvitsord från en sjua till en nia. Jag tänkte att allt jag gjorde skulle göra mig till en bättre ryttare. Även om jag sparkade bollen i fel mål skulle jag i alla fall ha kutat efter den över hela fotbollsplanen. Ett år senare hade jag avancerat en nivå i dressyr och red silver i den stora tävlingen. Men det bästa av allt var nog den fullständiga upplevelsen av kroppskontroll jag hade fått. Bilden ovan är från den prisutdelningen, den är fotograferad av Marjo Uimi 2008. 

Visst mår man bra av att ta hand om sig själv, till exempel kan jag för första gången på sju år igen bli glad av att se färska ridbilder av mig själv. Den känslan är något jag saknat från när jag red dagligen. Jag mår igen bra i min kropp och planerar, i brist av ridmöjligheter, att börja gymma. Fitness för ryttare är en kul push för motivationen, den tar i beaktande både ryttarens fysik och psyke. Hoppas ha chans att testa lärdomarna i ett dagligt ridliv någon gång i framtiden igen. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 18.07.2016 kl. 12:00

Missdåd

 

 

Karin Erlandssons Missdåd (2016) blev sommarens första sträckläsningsroman. En kvinna har blivit mördad i en österbottnisk stad och den unga journalisten Saras nyfikenhet väcks. Hon är ny i staden och känner endast sin pojkvän, Robert, som har ett travstall i byn. Läsaren får också följa med tidningsredaktionens liv, samt flera andra bybors. Deckaren svevar rätt mycket kring relationerna snarare än brottet, men precis som i Minkriket har Erlandsson lyckats med personskildringarna och jag är fort på kroken. Jag måste medge att jag oftast suckar när det blir många karaktärer i en bok, men här hade jag lätt att skilja på dem redan från start. 

Läsningen gick av rena farten; jag påbörjade och avslutade boken idag. För den som gillar pusseldeckare passar den här utmärkt till en dag på stranden eller en helg på stugan. Den är inte särskilt rå i jämförelse med andra deckare jag läst, men är heller inte en riktigt oskuldsfull på grund av våld i ett parförhållande. För övrigt finns det en hel del värme i boken. Precis sådana här böcker tycker jag om att läsa när jag vill koppla av, njuta och bara vända blad. 

 

Satu Laukkanen
Publicerad 30.05.2016 kl. 20:46

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka

 

Senaste kommentarer

17.07, 10:27Nöden av Fredrik
03.05, 09:24Vildsvin av minna
30.04, 23:13Vildsvin av Minna
24.04, 13:40Imposter syndrome av Julie