Bloggposter

Nöden

 

 

Jag måste kissa. Nu. Blåsinnehållet skvalpar allt mer krävande för varje steg hästen tar. Jag måste sitta av.
    Nej. Jag vill inte sitta av. Vill inte sitta av och kissa mitt i skogen med tyglarna i den ena handen när den andra försöker hålla ridbyxorna från att bli nerkissade. Och vad om hästen blir skraj? Sen sitter jag där med byxorna i hasorna, snubblar i ett pinsamt försök att kuta efter kusen, rakt ner i kisset.
    Det är att bita ihop nu. Bara bita ihop. Kan hästen panta på sitt piss hela dagen i hagen för att låta det skvala i boxen klarar jag av en terrängritt.
    Nej, inte tänka på skvalande hästpiss. Inte bäckar. Ingenting.
    Fast rörelsen i sadeln får det att skvalpa över snart. Jävla vägvinnande skritt.
    Bara hem, så fort som möjligt. Men det går inte.
    Jag håller in hästen och kniper ihop bäckenet. Fötterna loss från stigbyglarna. Högra benet över. Ner på marken, upp med ridbyxorna, men jag kan inte dra dem ner till hasorna. Stövlarna är i vägen.
    Jag går ju i hästpiss med mina stövlar, är mitt eget egentligen värre? Jag låter det rinna som i Sjundby fors.
    Och det är då han står där. På stigen tio meter längre fram. Jag hade aldrig trott att vargar verkligen är så där stora.

 

Skrivuppgift på VNF-skrivkurs 16.6.2017. Bild från midsommarritt. 

 

Publicerad 27.06.2017 kl. 19:17

Ridlycka

 

 

Känns som om jag skriver samma inlägg hela tiden men det känns så skönt att känna kroppen återfå gamla konturer. När jag började rida lektion vid årsskiftet hade den långa pausen medfört såväl dålig hållning som ett svängt bäcken. Nu sitter jag på rumpan istället för skrevet igen och tygeltaget glappar inte lika illa som för någon månad sedan. 

Det är otroligt hur det går att försumma sin kropp under åtta år. Nu tänker jag mer på vad kroppen klarar av än hur den ser ut, också lite hur nacken kan sjunka till en smarttelefonpuckla och hållningen försvinna, men främst kraftlösheten. Nästa vecka firar jag att jag har mina sista freelance-gigs för maj (en kvar i juni) och bokar in en privatlektion. Det har hunnit gå en rätt lång stund sedan jag var med om sådan lyx. 

 

Publicerad 14.05.2017 kl. 21:57

Stallet

 

 

Det slutar aldrig förvåna mig att några timmar i stallet kan få allting att kännas så mycket bättre. Allting. 

 

Publicerad 09.04.2017 kl. 20:56

Flaxande skänklar

 

Direkt efter att jag kom hem från arbetet kände jag mig så sjukt sliten och tänkte usch jag skulle inte alls orka rida idag. Flunssan har tagit rätt hårt på kroppen och jag var rädd att jag inte skulle orka, men när jag väl kom till stallet och kände doften var det som om huvudet genast gick på paus från all stress.

Lektionen gick väldigt bra dessutom, jag smålog hela tiden eftersom mina skänklar (smalben) inte flaxade alls. Det är plågsamt att ha varit duktig nog förut för att inse hur kass kroppen har blivit under pausen. Men idag fick jag lite hopp. Att det ordnar sig nog, först skänklarna, till näst kommer hållningen. Sjävlförtroendet är på god väg. Och den där känslan av att trava volter med en lösgjord häst och bara känna av samarbetet. Jag kan inte beskriva den, du måste liksom ha upplevt det. Jag vet bara att när någon väl fastanställer mig är jag typ livegen för att kunna satsa på hästarna igen. Det här är mitt knark, och jag har aldrig tänkt växa ur det här. Det här får bli min terapi resten av livet. 

 

Publicerad 23.02.2017 kl. 19:09

Negativitet avlöser negativitet

 

Bild: Jenna Loimijoki 2009

 

Har haft en sunkig dag idag. Försökte mig på att köra bil i centrum igen men kände mig mest värdelös, kom hem, förstörde en ostkaka som jag skulle bjuda på på lördag. Såg gelatinklumparna flyta omkring i smeten. Och sedan vällde allting, hur oduglig jag är med mina jobb, hur jag aldrig kommer att bli en självsäker chaufför, hur jag inte kan skriva för fem penni. 

Kände mig dessutom som en dålig ryttare under gårdagens ridlektion när plåtmanegen smällde i stormen. Red på en hyperpigg häst som kändes så väl en meter högre som längre än min egen, och där flängde vi runt i manegen med lite väl för mycket fart. Det är en ilska som bubblar i mig. Att varför lät jag allt det jag kunde bara försvinna så där. Idag skulle jag rida igen, och i boxen stod en ny bekantskap med öronen bakåtdragna.

Men efter dagens ridlektion på en segare häst känns det mer okej. Att jag liksom bara måste förlåta mig och istället njuta av den här korta tiden jag kan unna mig att rida nu. Har förmodligen inte råd efter våren. Och efter en timme på Liva kändes allt mycket bättre. Att i alla fall var jag inte hård alls med handen idag. Efter timmen höll Liva sina öron framåt och var lite sällskapssjuk. Och det känns som att kanske det löser sig med körandet. Att kanske jag är onödigt hård mot mig själv angående mina prestationer. Att jag nog får min fina ryttarsits tillbaka. Att det går ju att göra en ny ostkaka. 

Jag kan väl rimligtvis inte vara den enda som har regelbundna pessimistdagar?

 

Publicerad 12.01.2017 kl. 21:01

Lektionsryttarn

 

 

Kände kallsvetten bara rinna idag när jag tog på mig ridbyxor och förberedde mig för att gå på min första ridlektion sedan jag var tretton. Efter det tränade jag endast med privatundervisning på egen häst, och har inte ens gjort det sedan 2009. Sedan jag flyttade till Åbo har jag känt såväl ryttarkroppen, konditionen och ryttarsjälvförtroendet raseras. 

Men idag. Idag satte jag mig upp på Alli som har manken högre upp än mitt huvud. Hennes huvud på cirka två meters höjd. Hon bar mig snällt genom travöppnor och galoppvolter, trots mina flaxande skänklar och skakande händer. Lite annat än att rida en liten ponny med lätt steg. 

Men det kommer att bli skönt när den här nervositeten börjar gå om. Jag planerar att börja rida regelbundet igen så rutinen kommer tillbaka, måntro inte fysiken och psyket följer efter. Det svider i plånboken men jag tröstar mig att det i alla fall är förmånligare än psykologbesök. Och jag vet ju hur gott det här gör åt själen. 

Äntligen får jag börja om. 

 

 

Publicerad 29.12.2016 kl. 16:25

Såg henne ta form i spegeln

 

 

Har kämpat med en magisternivåkurs den här veckan. Satte nyss punkt för en femtonsidig uppsats om hälsoinformation (det är mer spännande än det låter som, jag lovar!) och har dessutom varit till frisören idag. Såg någon jag kände för länge sedan fönas fram bit för bit efter färborttagningen och den nya hårfärgen. 

Och det är okej att hon är tillbaka. Fast med lite snyggare kall ton i håret. Det tog nästan fem timmar att skölja fram henne i frisörstolen. När jag gick omkring sminkaffären i väntan på min tid imorse var jag rädd, men det känns som ett helt okej återseende. Medan hon växte fram i spegeln drömde jag om skrivkursen jag är anmäld till och övervägde vilka skolor och träningsstall jag ska gå och provrida hos. 

Lämnade frisörsalongen som en blond hästtjej igen. Det känns inte illa att titta i spegeln, för det är ju inte samma blonda kvinna som tittar tillbaka. Fast det ser ut så. Och till den blonda hästflickan som jag lämnade bakom mig: det är okej, du är förlåten redan. 

 

Publicerad 17.12.2016 kl. 19:00

Deltids- och visstidsdjungeln

 

 

Idag har jag haft svårt att tänka på annat än hur min närmaste framtid kommer att se ut. Kalendern är tillsvidare fylld fram till maj, även om den har en tendens att fyllas på kontinuerligt så skaver oron dagligen. Jag funderar på hur länge jag vill att livet rullar runt på deltid, visstid och enstaka erbjudanden. Jag funderar om jag verkligen önskar att det någon dag blir heltid, ur ett ekonomiskt prespektiv är det ett solklart ja. Ur hästperspektivet är det också ett definitivt ja. Men allt det andra?
 
Så vad händer efter maj? Jag vet inte. Kanske det blir förlängda kontrakt, kanske nya erbjudanden. Samtidigt försöker jag tänka att jag borde göra det jag senare kommer att ångra att jag aldrig gjorde. Skriva ett manus. Kanske bara se att jag kan slutföra ett skrivprojekt, kanske något mer. Ha något att skicka till en lektör eller prova vingarna med. Bevisa åt mig själv att det går, främst. Just nu är det svårt att höra några röster alls i en kakafoni av arbetsplatser, otaliga bussresor och framtidsoro. Men jag har svårt att tro att det inte skulle finnas några röster kvar. Det finns ju så mycket att skriva om. 
 
 
Publicerad 28.10.2016 kl. 22:01

Bonny

 

 

Om några timmar har jag levt mina två första dygn någonsin som Bonny inte finns. Jag fick ha henne i över 26,5 år. Mina föräldrar i 28,5. Bonny var på de flesta sätt en glad och snäll ponny, men saknade broms och var duktig på att bocka. Jag har inte fallit, och kommer knappast att falla, lika många gånger av en häst som jag fallit av henne. Två gånger flög jag av på vår första hopptävling, men vi kom till slut över mållinjen. Jag lärde mig att borsta av mig, sitta upp igen och slutföra det jag påbörjade. Bonnys fokus låg väl mest på att ha kul hela tiden, och det betydde rallyväxel. Som tur var det inte långt till marken.  

Mamma meddelade sent på tisdagkväll att Bonny har svår kolik, att veterinären är på väg. Sedan hörde jag ingenting på en timme, fick inget svar. Och då visste jag nog redan. Tarmvred. Det fanns ingenting att göra. 

Mitt i slutförandet av gradun skulle jag helst vara lättad och glad att den processen är slut. Men det känns lite svårt. Dels för att jag är sörjer, men också för att inget riktigt känns verkligt. Varken gradun som ligger i tre ex framför mig eller faktumet att Bonny inte finns längre. Kanske det blir verkligt sen, när jag åker till Sjundeå och hon inte är där. Promenerandes emot oss, i väntan på eftermiddagshö. 

 

Publicerad 20.10.2016 kl. 19:04

"You can't be afraid of the power, you need to use it."

 

 

På snabbvisit hos Ce-Linn idag. När jag gjorde henne i ordning för en ridtur märkte jag tyvärr att en sko slitits loss idag, så istället för stubbåker blev det en snabblektion i hur man drar ut en hästsko. Det går ungefär till så att jag håller i och pappa lirkar. Även om jag tittat noggrant när hovslagaren tagit bort sådana så blev det lite panik idag, eftersom sömmen hunnit dras in i hoven. Kunde alltså inte öppna dem med tång. Jag tror ändå att situationen löstes så bra den kunde, med tanke på utgångsläget.

Så istället för fina höstridbilder tog vi några porträttfoton på stallgården. De flesta ser ganska grymma ut eftersom vi var ur synk; varje gång Ce-Linn såg snygg ut blinkade jag. Men den här tyckte jag om. 

Förresten så börjar vi gå på vårt sjuttonde gemensamma år nu i oktober. Min älskade busiga ponny, jag hade aldrig kunnat drömma om bättre lärdomar om att man inte behöver en elithäst för att bli en duktig ryttare. Och citatet av Charlotte Dujardin i rubriken. Precis det brukade min tränare också säga. 

Älä pelkää kun se lähtee käsistä, vaan mieti miten sä voit hyödyntää sen voiman. 

Så mycket du lärt mig om livet och mig själv, min kära häst. 

 

Publicerad 01.10.2016 kl. 21:46

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka