Ridlycka

 

 

Känns som om jag skriver samma inlägg hela tiden men det känns så skönt att känna kroppen återfå gamla konturer. När jag började rida lektion vid årsskiftet hade den långa pausen medfört såväl dålig hållning som ett svängt bäcken. Nu sitter jag på rumpan istället för skrevet igen och tygeltaget glappar inte lika illa som för någon månad sedan. 

Det är otroligt hur det går att försumma sin kropp under åtta år. Nu tänker jag mer på vad kroppen klarar av än hur den ser ut, också lite hur nacken kan sjunka till en smarttelefonpuckla och hållningen försvinna, men främst kraftlösheten. Nästa vecka firar jag att jag har mina sista freelance-gigs för maj (en kvar i juni) och bokar in en privatlektion. Det har hunnit gå en rätt lång stund sedan jag var med om sådan lyx. 

 

Publicerad 14.05.2017 kl. 21:57

Stallet

 

 

Det slutar aldrig förvåna mig att några timmar i stallet kan få allting att kännas så mycket bättre. Allting. 

 

Publicerad 09.04.2017 kl. 20:56

Flaxande skänklar

 

Direkt efter att jag kom hem från arbetet kände jag mig så sjukt sliten och tänkte usch jag skulle inte alls orka rida idag. Flunssan har tagit rätt hårt på kroppen och jag var rädd att jag inte skulle orka, men när jag väl kom till stallet och kände doften var det som om huvudet genast gick på paus från all stress.

Lektionen gick väldigt bra dessutom, jag smålog hela tiden eftersom mina skänklar (smalben) inte flaxade alls. Det är plågsamt att ha varit duktig nog förut för att inse hur kass kroppen har blivit under pausen. Men idag fick jag lite hopp. Att det ordnar sig nog, först skänklarna, till näst kommer hållningen. Sjävlförtroendet är på god väg. Och den där känslan av att trava volter med en lösgjord häst och bara känna av samarbetet. Jag kan inte beskriva den, du måste liksom ha upplevt det. Jag vet bara att när någon väl fastanställer mig är jag typ livegen för att kunna satsa på hästarna igen. Det här är mitt knark, och jag har aldrig tänkt växa ur det här. Det här får bli min terapi resten av livet. 

 

Publicerad 23.02.2017 kl. 19:09

Negativitet avlöser negativitet

 

Bild: Jenna Loimijoki 2009

 

Har haft en sunkig dag idag. Försökte mig på att köra bil i centrum igen men kände mig mest värdelös, kom hem, förstörde en ostkaka som jag skulle bjuda på på lördag. Såg gelatinklumparna flyta omkring i smeten. Och sedan vällde allting, hur oduglig jag är med mina jobb, hur jag aldrig kommer att bli en självsäker chaufför, hur jag inte kan skriva för fem penni. 

Kände mig dessutom som en dålig ryttare under gårdagens ridlektion när plåtmanegen smällde i stormen. Red på en hyperpigg häst som kändes så väl en meter högre som längre än min egen, och där flängde vi runt i manegen med lite väl för mycket fart. Det är en ilska som bubblar i mig. Att varför lät jag allt det jag kunde bara försvinna så där. Idag skulle jag rida igen, och i boxen stod en ny bekantskap med öronen bakåtdragna.

Men efter dagens ridlektion på en segare häst känns det mer okej. Att jag liksom bara måste förlåta mig och istället njuta av den här korta tiden jag kan unna mig att rida nu. Har förmodligen inte råd efter våren. Och efter en timme på Liva kändes allt mycket bättre. Att i alla fall var jag inte hård alls med handen idag. Efter timmen höll Liva sina öron framåt och var lite sällskapssjuk. Och det känns som att kanske det löser sig med körandet. Att kanske jag är onödigt hård mot mig själv angående mina prestationer. Att jag nog får min fina ryttarsits tillbaka. Att det går ju att göra en ny ostkaka. 

Jag kan väl rimligtvis inte vara den enda som har regelbundna pessimistdagar?

 

Publicerad 12.01.2017 kl. 21:01

Lektionsryttarn

 

 

Kände kallsvetten bara rinna idag när jag tog på mig ridbyxor och förberedde mig för att gå på min första ridlektion sedan jag var tretton. Efter det tränade jag endast med privatundervisning på egen häst, och har inte ens gjort det sedan 2009. Sedan jag flyttade till Åbo har jag känt såväl ryttarkroppen, konditionen och ryttarsjälvförtroendet raseras. 

Men idag. Idag satte jag mig upp på Alli som har manken högre upp än mitt huvud. Hennes huvud på cirka två meters höjd. Hon bar mig snällt genom travöppnor och galoppvolter, trots mina flaxande skänklar och skakande händer. Lite annat än att rida en liten ponny med lätt steg. 

Men det kommer att bli skönt när den här nervositeten börjar gå om. Jag planerar att börja rida regelbundet igen så rutinen kommer tillbaka, måntro inte fysiken och psyket följer efter. Det svider i plånboken men jag tröstar mig att det i alla fall är förmånligare än psykologbesök. Och jag vet ju hur gott det här gör åt själen. 

Äntligen får jag börja om. 

 

 

Publicerad 29.12.2016 kl. 16:25

Såg henne ta form i spegeln

 

 

Har kämpat med en magisternivåkurs den här veckan. Satte nyss punkt för en femtonsidig uppsats om hälsoinformation (det är mer spännande än det låter som, jag lovar!) och har dessutom varit till frisören idag. Såg någon jag kände för länge sedan fönas fram bit för bit efter färborttagningen och den nya hårfärgen. 

Och det är okej att hon är tillbaka. Fast med lite snyggare kall ton i håret. Det tog nästan fem timmar att skölja fram henne i frisörstolen. När jag gick omkring sminkaffären i väntan på min tid imorse var jag rädd, men det känns som ett helt okej återseende. Medan hon växte fram i spegeln drömde jag om skrivkursen jag är anmäld till och övervägde vilka skolor och träningsstall jag ska gå och provrida hos. 

Lämnade frisörsalongen som en blond hästtjej igen. Det känns inte illa att titta i spegeln, för det är ju inte samma blonda kvinna som tittar tillbaka. Fast det ser ut så. Och till den blonda hästflickan som jag lämnade bakom mig: det är okej, du är förlåten redan. 

 

Publicerad 17.12.2016 kl. 19:00

Deltids- och visstidsdjungeln

 

 

Idag har jag haft svårt att tänka på annat än hur min närmaste framtid kommer att se ut. Kalendern är tillsvidare fylld fram till maj, även om den har en tendens att fyllas på kontinuerligt så skaver oron dagligen. Jag funderar på hur länge jag vill att livet rullar runt på deltid, visstid och enstaka erbjudanden. Jag funderar om jag verkligen önskar att det någon dag blir heltid, ur ett ekonomiskt prespektiv är det ett solklart ja. Ur hästperspektivet är det också ett definitivt ja. Men allt det andra?
 
Så vad händer efter maj? Jag vet inte. Kanske det blir förlängda kontrakt, kanske nya erbjudanden. Samtidigt försöker jag tänka att jag borde göra det jag senare kommer att ångra att jag aldrig gjorde. Skriva ett manus. Kanske bara se att jag kan slutföra ett skrivprojekt, kanske något mer. Ha något att skicka till en lektör eller prova vingarna med. Bevisa åt mig själv att det går, främst. Just nu är det svårt att höra några röster alls i en kakafoni av arbetsplatser, otaliga bussresor och framtidsoro. Men jag har svårt att tro att det inte skulle finnas några röster kvar. Det finns ju så mycket att skriva om. 
 
 
Publicerad 28.10.2016 kl. 22:01

Bonny

 

 

Om några timmar har jag levt mina två första dygn någonsin som Bonny inte finns. Jag fick ha henne i över 26,5 år. Mina föräldrar i 28,5. Bonny var på de flesta sätt en glad och snäll ponny, men saknade broms och var duktig på att bocka. Jag har inte fallit, och kommer knappast att falla, lika många gånger av en häst som jag fallit av henne. Två gånger flög jag av på vår första hopptävling, men vi kom till slut över mållinjen. Jag lärde mig att borsta av mig, sitta upp igen och slutföra det jag påbörjade. Bonnys fokus låg väl mest på att ha kul hela tiden, och det betydde rallyväxel. Som tur var det inte långt till marken.  

Mamma meddelade sent på tisdagkväll att Bonny har svår kolik, att veterinären är på väg. Sedan hörde jag ingenting på en timme, fick inget svar. Och då visste jag nog redan. Tarmvred. Det fanns ingenting att göra. 

Mitt i slutförandet av gradun skulle jag helst vara lättad och glad att den processen är slut. Men det känns lite svårt. Dels för att jag är sörjer, men också för att inget riktigt känns verkligt. Varken gradun som ligger i tre ex framför mig eller faktumet att Bonny inte finns längre. Kanske det blir verkligt sen, när jag åker till Sjundeå och hon inte är där. Promenerandes emot oss, i väntan på eftermiddagshö. 

 

Publicerad 20.10.2016 kl. 19:04

"You can't be afraid of the power, you need to use it."

 

 

På snabbvisit hos Ce-Linn idag. När jag gjorde henne i ordning för en ridtur märkte jag tyvärr att en sko slitits loss idag, så istället för stubbåker blev det en snabblektion i hur man drar ut en hästsko. Det går ungefär till så att jag håller i och pappa lirkar. Även om jag tittat noggrant när hovslagaren tagit bort sådana så blev det lite panik idag, eftersom sömmen hunnit dras in i hoven. Kunde alltså inte öppna dem med tång. Jag tror ändå att situationen löstes så bra den kunde, med tanke på utgångsläget.

Så istället för fina höstridbilder tog vi några porträttfoton på stallgården. De flesta ser ganska grymma ut eftersom vi var ur synk; varje gång Ce-Linn såg snygg ut blinkade jag. Men den här tyckte jag om. 

Förresten så börjar vi gå på vårt sjuttonde gemensamma år nu i oktober. Min älskade busiga ponny, jag hade aldrig kunnat drömma om bättre lärdomar om att man inte behöver en elithäst för att bli en duktig ryttare. Och citatet av Charlotte Dujardin i rubriken. Precis det brukade min tränare också säga. 

Älä pelkää kun se lähtee käsistä, vaan mieti miten sä voit hyödyntää sen voiman. 

Så mycket du lärt mig om livet och mig själv, min kära häst. 

 

Publicerad 01.10.2016 kl. 21:46

Bultande ponnyhjärta

 

 

Hade ursprungligen planerat att åka till Karleby för Venetsiaden, men det är rätt tungt att åka upp på fredag och ner på söndag, så det fick bli Sjundeå istället. För några veckor sedan tänkte jag optimistiskt att det blir en bra slutkläm på sommaren, men hösten hann komma innan. På lördag traskade vi iväg på en två timmars terrängritt med hovfotografen (sambon) och på söndag red vi krumelurer i grannbyns manege.

 

 

Att ha någon som står bakom kameran har sina för och nackdelar. Bland annat har jag fått snygga bilder på Ce-Linn, men har också allting från rumpan-i-vädret-bilder ifrån när jag sätter på transportskydd på Ce-Linn till hemska papparazibilder så fort jag lite vänder på huvudet. Men det är kanske bra att  jag vänjer mig vid att bli fotograferad, blir stel av blotta åsynen av en kamera. 


 

Under terrängritten varnade mamma att vi skulle se efter byns travkung så vi inte krockar. Några minuter senare så svepte Köppinen såklart förbi. Ni ska veta att vårkänslor är underskattade, varje hästtjej vet att det är på hösten det gäller. Jag kunde känna det bultande ponnyhjärtat, kroppen som stannar och blicken som höjs. Att gnägga eller inte gnägga? Resten av hemvägen var stirrig och pirrig, för vad skulle en helg med Ce-Linn utan lite rodeo vara. 

 

Publicerad 29.08.2016 kl. 20:28

Fitness för ryttare

 

 

Jag erkänner. Som ryttare är man petnoga med att hästen har allt i sin ordning. Det räknas foderstater, planeras pass, stretching, lämplig utrustning och görs långsiktiga planer på utveckling. När dagen är slut är det som ryttare lätt att glömma bort sig själv, men trenden vänder. För att klara av prestationer behöver ryttare satsa på träning också när vi inte sitter i sadeln eller mockar. 

Sofia Nordgrens och Jessica Holms Fitness för ryttare är en utmärkt bok för dem som vill förbättra sin ridprestation genom att motionera mera och mer varierat. Boken innehåller allting från intervjuer till instruktioner med bilder och tips på kost för tävlingsdagen. Här är det ryttarens foderstat, träningspass, stretching och långsiktiga planer som står i fokus, inte hästens. Jag tycker speciellt mycket om den genomgående diskussionen av dressyrryttarens och hoppryttarens muskulaturskillnader. Hoppryttare sägs vara mer flexibla, medan dresyrryttare sägs ha starkare bålmuskler. 

 

 

Just nu kan jag inte testa det här i praktiken, men minns det väl från gymnasiet. Ett år innan en större tävling bestämde jag mig för att satsa allt jag hade, och förbättrade mitt gymnastikvitsord från en sjua till en nia. Jag tänkte att allt jag gjorde skulle göra mig till en bättre ryttare. Även om jag sparkade bollen i fel mål skulle jag i alla fall ha kutat efter den över hela fotbollsplanen. Ett år senare hade jag avancerat en nivå i dressyr och red silver i den stora tävlingen. Men det bästa av allt var nog den fullständiga upplevelsen av kroppskontroll jag hade fått. Bilden ovan är från den prisutdelningen, den är fotograferad av Marjo Uimi 2008. 

Visst mår man bra av att ta hand om sig själv, till exempel kan jag för första gången på sju år igen bli glad av att se färska ridbilder av mig själv. Den känslan är något jag saknat från när jag red dagligen. Jag mår igen bra i min kropp och planerar, i brist av ridmöjligheter, att börja gymma. Fitness för ryttare är en kul push för motivationen, den tar i beaktande både ryttarens fysik och psyke. Hoppas ha chans att testa lärdomarna i ett dagligt ridliv någon gång i framtiden igen. 

 

Publicerad 18.07.2016 kl. 12:00

Där det börjar

 

Svalorna sveper längs trädgrenarna ovanför stallbron. Det är här vi brukar sitta med lädret som behöver tvättas, oftast träns och stövlar efter träningar. En svindlande höjd mellan sluttningen och hövinden, ovanför allt jävla drama om vem som stökar till sadelkammaren och vem som aldrig plockar skiten efter sig på ridplanen. Här slipper vi tänka på att det oftast finns andra än vi här. Bara låta allting rinna av oss som om vi var stuprör på insidan.
   Det kommer att regna i natt. Det går att känna i luften, tyngden som lägger sig som ett täcke över redan svettiga hudar. Broräcket under oss har blivit mindre med åren, smygande har höfterna breddats ut över den. De skodda ridbyxorna nötts ännu mer efter timmar i sadeln.
    Jag väter svampen i den lilla hinken och svänger den sedan några varv i sadeltvålsburken, med ett lätt men stadigt tryck, tills löddret tränger fram mellan mina fingrar, småbubbligt kletigt.
   Elina petar på sitt träns, öppnar inte spännena. Sedan stannar handen och hon vänder blicken ifrån mig.
    En svala landar på räcket en bit ifrån.
   Svampen rör sig ryckigt fram och tillbaka på nackstycket, löddret går från vitt till grått. Skapar åskmoln i de pyttesmå såpbubblorna i takt med att nackstycket når sitt slut. Jag vänder, undersidan av remmen är sträv.
    De flesta har redan hunnit gå från stallet.
    "Minns du när vi kom hit första gången?"
    Elina öppnar några spännen. Hänger sedan tränset på stallsbron och ser ut över stallplanen. På den trädkantade gården, ingången till stallet till vänster under oss. Dörren står öppen och svalor flyger in och ut. Snappar flugor men skiter ner allting.
     Jag putsar pannbandet, smutsen som samlas intill hästpannan.
     "Varför började jag bara inte med handboll?" säger Elina slutligen.
     "För att handboll suger."
  Elina skrattar till, men sväljer sedan. Jag har nästan hunnit putsa också sidstyckena och nosremmen. Håller ännu pannbandet i min hand, svänger lite på det.
    "Jag putsar inte det här idag. Vad har det för skillnad längre", säger hon och hänger tränset över axeln.

 

Publicerad 11.05.2016 kl. 23:38

"Det är som om ni har någon diskussion på gång, du pratar och hon gnäggar."

 

 

Befinner mig i ett slags kaos just nu, men som tur varar det endast i maj. Nya jobb, en hel del frilansuppdrag och såklart de sista graduseminarierna som stundar. På tisdag får jag min avhandling opponerad och det är svårt att förstå att det verkligen är slut snart. Det blir examen och farhågor om avgrunder men också hopp om att få hitta en del av mig själv som jag inte haft på länge. Hittar tillbaka till min sport och till min kropp. Hittar självförtroendet igen där jag den första gången formade fram det. 

 

Publicerad 08.05.2016 kl. 18:11

Om längtan efter att känna muskeltrådarna fästas i hästkroppen

 

 

Utöver att ha haft en effektiv gradudag med tre nyskrivna sidor (vilket är min kvot per vecka för att hinna få min examen i juni) idag, har jag tänkt rätt mycket på det där med hästar och hur jobbigt det känns att sluta med något som alltid varit så självklart. För min del är det ridning och jag ältar min hästlösa vardag i all oändlighet. 

Det här kanske främst eftersom att jag har ett hästprojekt i tankarna då det kommer till skrivning. Jag har många gånger tänkt hur annorlunda mitt liv kunde ha sett ut om jag följt tanken att bli ridinstruktör istället för att söka in till universitetet. Med ett halvt facit i hand är jag säker på att jag valde rätt. Men det det där parallelluniversumet lever liksom kvar varje dag, där jag kan känna mina muskeltrådar fästa i hästkroppen. Just nu finns den där längtan ständigt, men inget för trådarna att fästa i. 

Det kan triggas av vad som helst, av basen i en låt eller av eller retningar i form av hur jag hade ställt, böjt och rakställt hästkroppen när jag själv svänger. I hörnet står splitternya löpskor, men det är aldrig tillräckligt. Hur den egna kroppen skulle vilja så mycket kraftig rörelse men aldrig räcker till i sig själv. 

Kanske det inte finns någon bättre sinnesstämning att skriva i, än längtan?

 

Publicerad 29.01.2016 kl. 21:54

Ystäväni hevonen

 

 

Årets andra bok Ystäväni hevonen av Ronja Salmi, som leder YLEs hästprogram med samma namn, är en berättelse om åttondeklassisten Milenka som rider på ridskola. Boken skrevs i samråd med följarna på instagramkontot @ystavanihevonen och kom sedan ut i hårda pärmar senare ifjol. 

Sociala medier och nätmobbning spelar en stor roll i boken, men på många plan är det här en rätt vanlig bok om hästflickor. Rivalerna i stallet, klasskillnader, duktighet. Ridsport är inte en självklar hobby för alla eftersom en ridlektion i de flesta ridskolorna är dyr. Problemen som behandlas är realistiska och Milenka är en huvudperson som jag tror många kan känna igen sig i. 

 

Publicerad 05.01.2016 kl. 15:34

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka