Vildsvin

 

 

Jag ville verkligen bli stormförtjust i Vildsvin av Hannah Lutz och därför har jag planerat att läsa om den igen någon gång. För det finns mycket jag tycker om i den, trots att det blev väldigt korthugget och jag nu hade svårt att se ett sammanhang mellan de tre berättarna, framför allt ekotolkningen känns påklistrad. Men det finns mycket jag tycker om. Själv tycker jag det intressanta och vackra finns annanstans, i stämningen till exempel. Förgängligheten och flyktigheten. Istiden som kan svepa in när som helst. Ett minne av en lärare i en byskola. Vildsvinen som bökar runt i trädgårdarna om nätterna. 

Men jag ska läsa den en gång till någon dag, kanske det är stormförtjusning i luften då. 

 

 

Publicerad 26.04.2017 kl. 10:54

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

 

 

Länge tänkte jag att mitt trötta huvud inte klarar av höglitterära böcker just nu, men så fick jag tag på Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar på bibban. Den har så klart redan många reservationer, så jag hade lite större press att läsa den. 

Anyuru spinner upp en berättelse i tre tidsnivåer och inleder med av svindlande scen ur Christian Hondo, en serietecknignsaffär i Göteborg, där tecknaren Göran Loberg berättar om sina nidbilder av muslimer. Charlie Hebdo- och Lars Vilk-parallellerna är uppenbara. Två unga män och en kvinna slinker in på träffen. Kvinnan Nour i bombvästen vet att hon har sett det här innan, på film, många gånger, men vet inte vem hon är. Men hon är övertygad om att hon finns i fel kropp och att Sverige dödar muslimer. 

Efter dådet blir hon intagen på anstalt och hon kontaktar en författare som längs med boken reflekterar kring hur otrygg han som muslim börjat känna sig i Sverige. Han får läsa Nours brev, där hon beskriver sitt liv i ett framtida Sverige där muslimer tvingas skriva på kontrakt för att bevisa att de är Sverigevänliga, bo i egna områden och alltid tvingas bära pass på sig. Gatorna övervakas av otäcka Lejonhjärtan och så finns Kaningården, ett bostadsområde där det endast serveras griskött och därifrån ingen tycks återvända. 

Stundvis var det väldigt svårt att hänga med på grund av hopp i handlingen, men efter att ha läst några recensioner flöt läsningen på rätt bra ändå. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en insiktsfull betraktelse av rädsla, och hur långt vi människor är villiga att gå när vi är rädda. En otroligt vacker läsupplevelse som är svår att släppa. Allt från sorg till förtvivlan bubblar upp hos läsaren. 

 

Publicerad 24.04.2017 kl. 15:18

Kaninjägaren

 

Jag är inne i en period där jag inte lyckas ta till mig litteratur som kräver mycket av läsaren, och det är okej. Till exempel In transit av Hannele Mikaela Taivassalo ligger och väntar på lediga sommardagar. Däremellan läser jag spänning och skräck, senast Kaninjägaren av Lars Kepler. Jag vet inte helt vad jag ska säga. Jag sögs igenom boken, ville alltid ha ett kapitel till. Att läsa Kepler är som att käka på Hesburger; efteråt lämnas man med en platt och intetsägande känsla. Frossan är över när man slukat sig igenom och det är lätt att tänka att kanske jag kunde ha ätit nåt bättre. 

Kaninjägaren var extra rå, vilket också ledde till en lite äcklad mättnad efter de två första morden. Utöver detta talar Joona Linna fortfarande precis lika "bra" finska som google translate. Slarv är så avtändande. 

 

Publicerad 02.03.2017 kl. 20:21

Vonne och Marie

 

 

Sjukledigheten går förbi som i en dimma. Ibland lyckas jag läsa några kapitel för att sedan sova innan jag läser mer. Fick i alla fall Christel Sundqvists Vonne och Marie färdigläst efter många om och men, som inte beror på boken. Boken var en fin läsupplevelse.

Jag är förmodligen partisk eftersom jag fått följa med Marie redan under littskaptiden. Under flera år har jag väntat på att få veta vem den mystiska Charlotte i Maries förflutna är. Det är jättefint att se Christels bok klar nu. Det blev en kompakt roman som smidigt rör sig över olika tidsplan och tar sig an teman som att sorg går i arv, alkoholism, självdestruktivitet och inte minst utbrändhet. Men också vänskap. Vonne och Marie går in där det gör ont och skildrar sköra liv på ett respektfullt sätt. 

Det är hjärtskärande att följa med Marie som ska doktorera, kämpar med sitt förflutna, sina döttrar som heller inte mår bra och sin bästa vän Vonnes cancer. Trots all mörker finns en stor dos av igenkänning för många läsare: det att vi aldrig kan inse att vi inte behöver vara perfekta kan ta livet av oss. Samtidigt är det en roman om att allt går vidare, trots allt. Fastän jag grät i slutet. 

 

Har du läst Vonne och Marie och har vägarna förbi stadsbiblioteket i Åbo 2 mars? Vi kommer att diskutera boken i den svenskspråkiga bokcirkeln klockan 18 i Idérummet. E-posta mig för anmälan eller för att fråga mer, du hinner läsa boken också. 

 

 

Publicerad 16.02.2017 kl. 14:18

Valenciana

 

 

Inleder bokcirkelåret 2017 vid Åbo stadsbibliotek med Zinaida Lindéns Valenciana. Själv är jag lite ambivalent inställd till novellsamlingen. Har ingen direkt kritik men känner att den kanske inte är riktigt min stil. Novellerna är stilistiskt välskrivna, Lindén har ett bra språk, men det är något som inte faller mig helt i smaken. Kanske det är att ångesten i flera av berättelserna i kombination med januarimörker är så oläglig. Fast det blir mer hopp mot slutet.

Jag tror trots allt att boken kommer att uppskattas mycket i bokcirkeln, och att den kommer att väcka mycket diskussion om hur människor ur olika kulturer länkas ihop, om globaliserinen och framför allt det bärande temat: karaktärernas förhållande till olika slags katastrofer och kriser. 

Valenciana passar en läsare som känner för en bok som går i moll. Trots det korta formatet hinner Lindén måla upp intrikata förhållanden mellan desperata människor. Tänker mig också att det ligger en berömlig mängd researcharbete bakom den här novellsamlingen. 

 

Publicerad 15.01.2017 kl. 20:49

Det som inte dödar oss

 

 

Jag förälskade mig i Lisbeth Salander i Millennium-trilogin, och det var kanske därför jag slutligen tog upp den fjärde boken i serien av David Lagercrantz, som fortsätter där Stieg Larsson slutade. De tre första böckerna läste jag under mitt första år vid uni, och de var de första deckarna jag gillade. 

En hel del har hänt med mig som läsare sedan dess. Till att börja med har jag tröttnat på konspirationsteorier och ALLT HÄNGER IHOP-tänkandet. Jag har tröttnat på att läsa genomgående sexualiserande blickar, även om det är på grund av fokalisation (berättaren ser saker så som karaktären ser). Att komma igång med Det som inte dödar oss var lite av en plåga, men Lisbeths story får fortsättning. Och det är den biten som är tilldragande, även om boken som deckare gärna hade fått vara mer rapp i svängarna. Men den lämnar en cliffhanger i slutet och jag misstänker att jag kommer att läsa nästa bok också, för jag måste få veta vad som händer med Lisbeth och hennes planer. 

 

Publicerad 08.01.2017 kl. 22:17

Färjan

 

 

Mats Strandbergs Färjan tar avstamp i en båt, inte allt för olik Silja Galaxy, och dess avgång mot Åbo från Stockholm. En brokig skara resenärer och arbetare stiger ombord, bland dem kusinerna Abbe och Lo, partydrottningen Madde och Calle som tänker fria till Vincent. För att inte tala om den bortglömda stjärnan Dan Appelgren som numera jobbar i karaokebaren. 

Karaktärerna tvingas att begrunda sina liv mitt i det avbrott från vardagen som Finlandsfärjan skapar. Redan innan själva skräcken börjar skapar Strandberg spänningar och spår som lockar mig att läsa mer. Framför allt Abbes familjs dynamik lämnar spår. 

En perfekt nollställningsbok. Läsupplevelsen påminner till formatet om det jag tycker om med till exempel Kepler: kort och med cliff hangers. Till skillnad från Kepler bjuder Strandberg såväl på spänning som kvalitet. Karaktärerna är välgestaltade, det är lätt att skilja på dem även om de är svindlande många. Också spänningen bibehålls ända till slutet och ännu några veckor efter känns favoritkaraktärerna skarpa i konturerna. Strandberg har dessutom anammat uppmaningen kill your darlings. Läs, och känn skräcken med dina favoritkaraktärer. Du vet aldrig hur länge de kommer att leva.

 

Publicerad 28.12.2016 kl. 14:51

Om jag var din tjej

 

 

Ribban för HBTQ-ungdomsböcker ligger högt efter Anna Ahlunds Du, bara. Även om Meredith Russos Om jag var din tjej handlar de rätt osynliggjorda transpersonerna så är läsupplevelsen litterärt inte så svindlande. Stilen är övertydlig och jag saknar mer undertext, men kan förstå författarens vilja att få just den här berättelsen berättad tydligt. Romanen baserar sig delvis på Russos egna erfarenheter: hatet från omvärlden, depressionen och könskorrigeringen. I ett efterord motiverar hon varför Amandas upplevelser som transpersoner är förenklade, men jag hade önskat att det gärna fått vara brutalt ärligt. 

Hur som helst är jag jätteglad att få se en transtjej som huvudperson. Alldeles för många berättelser går oberättade på grund av våld med dödlig utgång eller självmord. Om jag var din tjej är ingen genomgående feelgood-roman, men det finns glimtar av hopp för Amanda som flyttat till en ny stad där ingen känner till hennes förflutna. Hon får vänner, träffar en kille och är lycklig. Men skräcken att bli upptäckt är hela tiden där, vem kan hon lita på? En helt läsvärd bok, jag hoppas det inte tar länge innan nästa transperson får bli huvudperson. 

 

Publicerad 18.10.2016 kl. 19:03

Du, bara

 

 

Vilken fräsch debutroman! Anna Ahlunds Du, bara (2016) börjar med ett vackert språk som suger in läsaren i en berättelse om John, hans syster Caroline och deras triangeldrama kring Frank. Utöver kärlekstrubblet väntar John på antagningsresultaten från fotbollsgymnasiet och har en livskris rörande just fotbollen: hans knä är nämligen inte i skick. Det handlar också om att vara olyckligt förälskad och euforisk om vart annat, så klart. Det fräschaste med Ahlunds debut är att huvudmotivet, kärleken mellan två pojkar, aldrig är en livskris. Homosexualiteten görs aldrig till en grej. 

Ahlunds stil är vibrerande, men samtidigt väldigt avskalad och lättillgänglig. Lite filmatisk också. Bjuder på mycket pirr, jag tycker den här romanen om den 16-åriga dökära John känns mycket trovärdig. Rekomenderar den starkt till dig som tycker om HBTQ-litteratur och gärna läser lite mer feel good än Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det här är en roman för dig som vill ha homokärleksdrama utan en minsta skymt av skåpet. 

 

 

Publicerad 04.10.2016 kl. 20:15

Om du vill

 

 

Jag vet inte om jag kände mig särskilt berörd av Helle Helles Om du vill. En man och en kvinna i medelåldern träffas för första gången när de tappar bort sig i skogen och tvingas söka skydd för natten i ett vindskydd. Jag har svårt att få grepp om mannen som till en början berättar i första person, och tycker mycket mer om tredjepersonsperspektivet när kvinnans ungdom beskrivs. Hennes berättelse berör, den gör att gamla känslor som jag haft gör sig påminda. Tillbakablicken var lysande, men jag fastnar inte för ramberättelsen i skogen. Mannen förblir också suddig i konturerna när jag läst klart. 

Överlag tycker jag inte att boken var tillräckligt absurd för att verkligen väcka mitt intresse och motsvara mina förväntningar. I sig är det här en riktigt ömsint och fin bok, men den skakade inte helt om mig. Fast pärmen, den älskar jag. 

 

Publicerad 30.09.2016 kl. 20:40

Den lilla svarta

 

 

Sanna Tahvanainens nyaste roman är en riktig pärla. Det är något med litterära fantasier om verkliga personer, det är förtjusande att få följa med Coco Chanel och hennes skapande. Allt inpackat i ett poetiskt språk med inslag av symboliska mardrömmar. Med andra ord rätt samma element som förförde i också Bär den som en krona. Väntar med spänning på Tahvanainens nästa roman, jag är så nyfiken på vem som blir huvudperson! Precis som Sara Stridsberg och Jessica Kolterjahn lyckas hon skapa runda karaktärer av verkliga personer, men ändå handskas med den verkliga personen bakom med respekt. 

 

 

Dessutom är pärmen alldeles underbar, i precis den designanda som också Chanel förespråkade. Enkelt, stilrent och elegant. Platsar ypperligt på mitt nyfyndade nattygsbord. Den hittade jag på tori.fi efter att ha klickat in mig där tre till fem gånger om dagen i minst ett halvt år. Jag fick den superförmånligt, så det känns som en win-win på alla sätt. Dessutom rymmer den många böcker, det blir gott om valmöjligheter vid läggdags. 

 

Publicerad 21.09.2016 kl. 18:31

KonMari

 

 

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa KonMari, som jag uppfattat som en bok om städning. Men sedan såg jag hur den lånades och köades på i biblioteket och så en dag fick jag ett ex i handen som jag kunde låna hem och tänkte att jag kan ju testa. 

Jag trodde heller inte att jag skulle tycka om att läsa den, men tydligen har jag börjat med metoden redan innan boken och är taggad att rensa ännu mer. Idén är alltså att organisera sitt liv och lära sig att släppa taget om det materiella. Man börjar organiseringen från lättare saker så som kläder, och rör sig sedan mot böcker och t.ex. köksprylar, för att till sist gå igenom känsloladdade föremål så som foton. Finns en massa bra videon på YouTube för den intresserade.

För varje år som går har jag märkt att jag får mer och mer ångest av att äga många prylar. Förut tänkte jag till exempel att det lite hör till att äga en massa böcker om man är litteraturvetare, men efter att ha jobbat på olika bibliotek i ett år har jag märkt att jag köper färre böcker. Jag köper en ungefär lika många nya som förut (vill stöda bokbranschen och favoritförfattarna), men färre pocketar. Men framför allt: jag läser de böcker jag köper. Ekotori har redan fått fem Ikea-kassar av mig och jag drömmer om en bokhylla där varje bok antingen är asviktig eller får det att vibrera på insidan. 

Nog för att hela grejen med råddfria lägenheter som KonMari också förespråkar lockar. Att bo två personer på 37 kvadratmeter lämnar inte allt för mycket förvaringsutrymme. 

 

Publicerad 30.08.2016 kl. 21:00

Fitness för ryttare

 

 

Jag erkänner. Som ryttare är man petnoga med att hästen har allt i sin ordning. Det räknas foderstater, planeras pass, stretching, lämplig utrustning och görs långsiktiga planer på utveckling. När dagen är slut är det som ryttare lätt att glömma bort sig själv, men trenden vänder. För att klara av prestationer behöver ryttare satsa på träning också när vi inte sitter i sadeln eller mockar. 

Sofia Nordgrens och Jessica Holms Fitness för ryttare är en utmärkt bok för dem som vill förbättra sin ridprestation genom att motionera mera och mer varierat. Boken innehåller allting från intervjuer till instruktioner med bilder och tips på kost för tävlingsdagen. Här är det ryttarens foderstat, träningspass, stretching och långsiktiga planer som står i fokus, inte hästens. Jag tycker speciellt mycket om den genomgående diskussionen av dressyrryttarens och hoppryttarens muskulaturskillnader. Hoppryttare sägs vara mer flexibla, medan dresyrryttare sägs ha starkare bålmuskler. 

 

 

Just nu kan jag inte testa det här i praktiken, men minns det väl från gymnasiet. Ett år innan en större tävling bestämde jag mig för att satsa allt jag hade, och förbättrade mitt gymnastikvitsord från en sjua till en nia. Jag tänkte att allt jag gjorde skulle göra mig till en bättre ryttare. Även om jag sparkade bollen i fel mål skulle jag i alla fall ha kutat efter den över hela fotbollsplanen. Ett år senare hade jag avancerat en nivå i dressyr och red silver i den stora tävlingen. Men det bästa av allt var nog den fullständiga upplevelsen av kroppskontroll jag hade fått. Bilden ovan är från den prisutdelningen, den är fotograferad av Marjo Uimi 2008. 

Visst mår man bra av att ta hand om sig själv, till exempel kan jag för första gången på sju år igen bli glad av att se färska ridbilder av mig själv. Den känslan är något jag saknat från när jag red dagligen. Jag mår igen bra i min kropp och planerar, i brist av ridmöjligheter, att börja gymma. Fitness för ryttare är en kul push för motivationen, den tar i beaktande både ryttarens fysik och psyke. Hoppas ha chans att testa lärdomarna i ett dagligt ridliv någon gång i framtiden igen. 

 

Publicerad 18.07.2016 kl. 12:00

Bilderboksnyheter 07/2016

 

 

Tack vare praktikplatsen har jag lyxen att direkt hinna nappa åt mig flesta av de nya böcker som kommer in. Här kommer tankar om nya bilderböcker som jag senast släpat hem. Jag börjar med favoriterna: Musse av Eva Lindström, Valdemars nappar av Maria Jönsson och Flykten av Fransesca Sanna. 

I Musse möter vi en flicka som går ut med hunden Musse på promenad. Istället för handling ligger bokens kärna i vänskapen mellan ett barn och ett djur. Härlig bok! I Valdemars nappar tampas vargen Valdemar med sin pappa. Valdemar kommer på all världens lösningar när pappa far iväg med tutten. En rolig och fyndig bok med underbara illustrationer. 

Flykten lämpar sig bättre för lite större barn. Det är oftast bilderboken som är först med att ta upp aktuella ämnen då det kommer till litteratur, vilket säkert beror på att det går snabbare att göra en bilderbok än skriva en roman. Bilderboken som samhällskommentar ska ändå inte underskattas. I Flykten ser läsaren flyktingkrisen ur en flyende familjs perspektiv. Det är obehagligt, men också kärleks- och hoppfullt. Lämpar sig väl för att förklara världsläget för barn, som knappast heller kan undvika att se bilderna i nyheter eller höra vuxna prata. 

 

 

Till favoriterna hör också lite mer skrämmande böcker: Lena Frölander-Ulfs Jag, Fidel och skogen samt De bortglömda benens hämnd av Rikard Ask och Jutta Falkengren. I Fidel, Jag och skogen behöver huvudpersonen gå ut i skogen för att kissa. Ett scneraio som jag minns med fasa från min egen barndom. Men tillsammans med hunden vågar hen sig ändå ut i skogen, även om det blir lite läskigt slutar allt bra trots allt. Barnet i mig skulle förmodligen ändå inte våga gå ut och kissa efter att ha läst den här boken heller. Illustrationstekniken är bekant från Mörkerboken, men den här boken har mer färg. Jag tycker om Frölander-Ulfs sätt att jobba lite omvänt, med det svarta som botten istället för vitt. 

De bortglömda benens hämnd kan låta makaber, men jag fastnade fort för versen och den melankoliska berättelsen. Spökhunden Solveig och katten Tusse vaknar ur det döda och funderar varför deras ägare har glömt bort dem efter alla de år de varit döda. Tillsammans går de ut till staden för att leta reda på Tusses husse. Hade säkert barit livrädd för den här boken som liten (Mera monster Alfons gav mig mardrömmar, kan ännu komma ihåg det där blodsdrickande monstret i gummistövlar), men för det mer morbidt lagda eller mindre lättskrämda barnet kan det här vara en rolig bok. Jag är imponerad över hur otroligt smidig och fräsch vers Rikard Ask har skrivit. Och det slutar tröstande och vackert, jag lovar! Men läs kanske den för er själva innan ni läser med barnet.

 

 

De två sista böckerna gillade jag inte. I Astrid Desbordes och Pauline Martins Min älskling är varje uppslag en yttring av moderskärlek: "Jag älskar dig när du tänker på mig, och när du helt glömmer bort" ackompanjerade med bilder. De flesta meningar känns klumpigt översatta, måhända är det smidigare på originalspråket franska. Jag fastnar heller inte för illustrationerna, men den kan passa fint för familjens minsta. 

I Pojken och havet av Sofia Hedman och Emelie Gårdeler känns det som om jag möter en kompakt textvägg även om textmassan i sig inte är så stor. Boken handlar om en pojkes tankar om havet och diskussioner om havet med pappa. Det känns som om det gjorts en ansats till poetisk text, men det blir inte njutningsfullt. Ifall det inte finns en uppriktig handling önskar jag i alla fall ett vackert och sjungande språk. Pojken och havet håller mig inte i sitt grepp till slutet av boken, jag lyckas aldrig riktigt dyka in.

 

Publicerad 17.07.2016 kl. 19:19

Ishavspirater

 

 

Frida Nilssons barnbok Ishavspirater (2015) är en episk berättelse om flickan Siri som ska rädda sin lillasyster Miki. Det ryktas om ett skepp, Snökorpen, vars piratbesättning kidnappar barn i ösamhället. Enligt berättelsen tvingas barnen sedan arbeta i en gruva, och när Snökorpen tar någon, då kan man räkna med att hen aldrig kommer hem. När Miki en dag försvinner och Siri ser skeppet med sina egna ögon, börjar ett spännande äventyr som är lagom läskigt. Siri är en handlingskkraftig protagonist, trovärdig men stark. 

Jag är lite förvånad över att boken är riktad till 6-9 åringar (i alla fall enligt Adlibris). Det här är trots allt en rätt tjock bok på nästan 400 sidor och den kan vara lite skrämmande. Fast kanske det inte är ett problem eftersom yngre barn förmodligen får den högläst, så en vuxen är med. Passar hur som helst också lite äldre barn, men också till högläsning eftersom den med sin handling orkar hålla också vuxna på kroken. Det är något lite Astrid Lindgrenskt över Ishavspirater

 

Publicerad 07.06.2016 kl. 18:00

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka