Kulturlistan

 

 

Vad läser du helst?

Jag älskar poetiska böcker, allt ifrån dem med vacker meningsuppbyggnad till de som är på gränsen till pretto. Det ska kännas i kroppen när man läser en text, det ska vibrera när den läses högt. Lästips för att uppnå denna effekt: Sara Stridsberg, Matilda Södergran, Jessica Kolterjahn, Sanna Tahvanainen, Katja Kettu. Jag menar olen kaikukoppa sinun kieltesi soida. Blir det härligare än så?


Vilken tv-serie kan du se om och om igen?

Jag tror jag har sett säsong fyra av Orange is the New Black fyra gånger sedan den släpptes i juni, men Simpsons har jag älskat sedan jag var liten.


Vad såg du senast på teater?

Sånger vid randen av ett grått hav. 


Vilken skiva var den första du köpte/fick?

Spice Girls. Ackompanjerat av en hel del Spice Girl-trikåoutfits. 


Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?

Ibland tror jag det är skönt att ha en viss distans till de författare man ser upp till. Och det är ju rätt uppenbart att det är författare jag skulle vilja träffa. Men det är kul att leka med tanken att träffa Sara Stridsberg någon dag. Katja Kettu kanske. Och Liv Strömqvist, henne skulle jag gärna träffa. 


Har du någon favoritfilm?

Ingen speciell, men Never Let Me Go och Känn ingen sorg har små speciella platser i hjärtat.


Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?

Jag går inte på spelningar. Tanken av publikhavet gör mig lite illamående. Men jag skulle kunna tänka mig att se Veronica Maggio, Kent eller Florence and the Machine. 

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?

För fem år sedan hade jag gärna besökt 1910-talets exentriska finlandssvenska poeter, men just nu känner jag att beatpoesins guldera kunde vara en häftig upplevelse. Visste ni att Allen Ginsberg finns på Spotify?


Har du något skamnöje inom kultur?

Tja, jag läser inte den bästa kvalitetens deckare. Kepler har jag läst nästan alla av hittills, men tycker det inte är skammigt nog att jag skulle gömma de pocketarna i bokhyllan. Det är skönt med lätta thrillers ibland som avkoppling. Lågt tuggmotstånd, hög puls. 

 

Publicerad 23.08.2016 kl. 19:58

Bokcirkel i Åbo på hösten

 

 

Hej Åboratataiter och alla andra åbobor, det blir bokcirkel på hösten på Åbo stadsbibliotek! Vi läser unga nordiska författare, och börjar med inhemska Karin Erlandsson och hennes deckardebut Missdåd torsdagen den 8.9 klockan 18-19.30. Vi träffas sedan tordagarna 6.10, 3.11 och 1.12 med böckerna Pojkarna av Jessica Schiefauer, Om du vill av Helle Helle och Josefine Klougarts Om mörker. Under första träffen besluter vi om vilken ordning vi läser böckerna i. 

Närmare info får ni om ni skickar e-post åt mig: satu.helena.laukkanen(a)gmail.com. Det är gratis att delta, så välkommen med, ensam eller med en kompis! 

 

Publicerad 21.08.2016 kl. 20:15

KVG - Kunskapens Vänner Garantiförening

 

 

Marknadsförde ordkonstgrupperna med Sydkusten idag på Konstens natt. Vi körde med hippietema i sann aktivistisk anda och delade ut grupperingar som besökarna kunde tänkas gå med i. Jag fick KVG. Jag får alltid hjärtsnörp när jag på kort tid behöver trolla fram en maskeraddräkt, men tycker sambons t-shirt som blev en klänning funkade rätt bra till slut. Kanske jag också borde plocka in retroglasögon i min vardagliga outfit. 

Ord ger styrka står det på plakatet jag viftade med. Så är det. Vi behöver kunna bruka dem, men också njuta av att få använda dem. Önskar det hade funnits ordkonstgrupper när jag var liten, kanske skrivambitionerna hade sträckt sig längre än att få en tia i fria uppsatsen när jag var i skolåldern. För en skapande gemenskap i kombination med orden, det om något är allting från en fristad till något riktigt starkt. Tänk vad lyxigt att få vara med om något sådant redan som lågstadiebarn. 

 

Publicerad 18.08.2016 kl. 22:34

Bara du

 

Och det är under joggingturerna i parkerna det är som värst. Hur det riktigt hugger tag om kroppen, den där saknaden. Saknaden efter att känna galoppen, känna stegen. Känna hur du själv passar in där. Spänsten i låren, hur du tvingas ligga starkt på inifrån för att Himmeli skyggar för spökhörnet av ridplanen, hur hon ändå fortsätter när du manar på henne. I varje krök, på varje raka kan du känna det. Hur Himmeli hade burit dig över allt. Men det finns ingen tretakt, inget skenande och inget ekande skratt över stubbåkrarna. Bara motionsspåret. Bara joggingskorna. Bara du.

 

Jag har bloggat om att jag saknar att känna att jag lever för att jag skriver. Det är mycket jag saknar. Jag har inte skrivit på månader. Jag har inte ridit på månader. Så jag skriver om den. Saknaden. Går in där det känns.

 

Publicerad 16.08.2016 kl. 22:15

Läslusthösten

 

 

Jag har läst en del på sommaren. Om Zombiedjur, Slenderman, Mumin, pinsamma tweens och djur bland annat. Även om min blogg spretar en massa annars också känns det lite väl spretigt att blogga om också barnlitteratur i samma veva, så det har inte blivit så många blogginlägg. 

För barnböcker, det blir det mycket av för min del framöver. Är ivrig som en 8-årig Satu inför skolstarten, som inte egentligen är en skolstart i år (om vi glömmer den där nya studieplatsen (för den tänker jag inte tänka på under hösten) och gradun som ska in ASAP). För vet ni vad, jag får jobba som specialbiblioteksfunktionär, läsinspiratör och ordkonstledare från och med september! I praktiken så jobbar jag alltså med barns läsning och mediefostran för tre olika arbetsgivare, men ändå sammanlagt heltid. Känner prestationsångest men mest entusiasm. 

Jag ska försöka vara duktigare på att uppdatera bloggen om allt kul vi ska hitta på på jobben. Bland annat står bokcaféer, skrivworkshopar och biblioteksövernattningar på agendan. 

 

Publicerad 15.08.2016 kl. 20:40

Fitness för ryttare

 

 

Jag erkänner. Som ryttare är man petnoga med att hästen har allt i sin ordning. Det räknas foderstater, planeras pass, stretching, lämplig utrustning och görs långsiktiga planer på utveckling. När dagen är slut är det som ryttare lätt att glömma bort sig själv, men trenden vänder. För att klara av prestationer behöver ryttare satsa på träning också när vi inte sitter i sadeln eller mockar. 

Sofia Nordgrens och Jessica Holms Fitness för ryttare är en utmärkt bok för dem som vill förbättra sin ridprestation genom att motionera mera och mer varierat. Boken innehåller allting från intervjuer till instruktioner med bilder och tips på kost för tävlingsdagen. Här är det ryttarens foderstat, träningspass, stretching och långsiktiga planer som står i fokus, inte hästens. Jag tycker speciellt mycket om den genomgående diskussionen av dressyrryttarens och hoppryttarens muskulaturskillnader. Hoppryttare sägs vara mer flexibla, medan dresyrryttare sägs ha starkare bålmuskler. 

 

 

Just nu kan jag inte testa det här i praktiken, men minns det väl från gymnasiet. Ett år innan en större tävling bestämde jag mig för att satsa allt jag hade, och förbättrade mitt gymnastikvitsord från en sjua till en nia. Jag tänkte att allt jag gjorde skulle göra mig till en bättre ryttare. Även om jag sparkade bollen i fel mål skulle jag i alla fall ha kutat efter den över hela fotbollsplanen. Ett år senare hade jag avancerat en nivå i dressyr och red silver i den stora tävlingen. Men det bästa av allt var nog den fullständiga upplevelsen av kroppskontroll jag hade fått. Bilden ovan är från den prisutdelningen, den är fotograferad av Marjo Uimi 2008. 

Visst mår man bra av att ta hand om sig själv, till exempel kan jag för första gången på sju år igen bli glad av att se färska ridbilder av mig själv. Den känslan är något jag saknat från när jag red dagligen. Jag mår igen bra i min kropp och planerar, i brist av ridmöjligheter, att börja gymma. Fitness för ryttare är en kul push för motivationen, den tar i beaktande både ryttarens fysik och psyke. Hoppas ha chans att testa lärdomarna i ett dagligt ridliv någon gång i framtiden igen. 

 

Publicerad 18.07.2016 kl. 12:00

Bilderboksnyheter 07/2016

 

 

Tack vare praktikplatsen har jag lyxen att direkt hinna nappa åt mig flesta av de nya böcker som kommer in. Här kommer tankar om nya bilderböcker som jag senast släpat hem. Jag börjar med favoriterna: Musse av Eva Lindström, Valdemars nappar av Maria Jönsson och Flykten av Fransesca Sanna. 

I Musse möter vi en flicka som går ut med hunden Musse på promenad. Istället för handling ligger bokens kärna i vänskapen mellan ett barn och ett djur. Härlig bok! I Valdemars nappar tampas vargen Valdemar med sin pappa. Valdemar kommer på all världens lösningar när pappa far iväg med tutten. En rolig och fyndig bok med underbara illustrationer. 

Flykten lämpar sig bättre för lite större barn. Det är oftast bilderboken som är först med att ta upp aktuella ämnen då det kommer till litteratur, vilket säkert beror på att det går snabbare att göra en bilderbok än skriva en roman. Bilderboken som samhällskommentar ska ändå inte underskattas. I Flykten ser läsaren flyktingkrisen ur en flyende familjs perspektiv. Det är obehagligt, men också kärleks- och hoppfullt. Lämpar sig väl för att förklara världsläget för barn, som knappast heller kan undvika att se bilderna i nyheter eller höra vuxna prata. 

 

 

Till favoriterna hör också lite mer skrämmande böcker: Lena Frölander-Ulfs Jag, Fidel och skogen samt De bortglömda benens hämnd av Rikard Ask och Jutta Falkengren. I Fidel, Jag och skogen behöver huvudpersonen gå ut i skogen för att kissa. Ett scneraio som jag minns med fasa från min egen barndom. Men tillsammans med hunden vågar hen sig ändå ut i skogen, även om det blir lite läskigt slutar allt bra trots allt. Barnet i mig skulle förmodligen ändå inte våga gå ut och kissa efter att ha läst den här boken heller. Illustrationstekniken är bekant från Mörkerboken, men den här boken har mer färg. Jag tycker om Frölander-Ulfs sätt att jobba lite omvänt, med det svarta som botten istället för vitt. 

De bortglömda benens hämnd kan låta makaber, men jag fastnade fort för versen och den melankoliska berättelsen. Spökhunden Solveig och katten Tusse vaknar ur det döda och funderar varför deras ägare har glömt bort dem efter alla de år de varit döda. Tillsammans går de ut till staden för att leta reda på Tusses husse. Hade säkert barit livrädd för den här boken som liten (Mera monster Alfons gav mig mardrömmar, kan ännu komma ihåg det där blodsdrickande monstret i gummistövlar), men för det mer morbidt lagda eller mindre lättskrämda barnet kan det här vara en rolig bok. Jag är imponerad över hur otroligt smidig och fräsch vers Rikard Ask har skrivit. Och det slutar tröstande och vackert, jag lovar! Men läs kanske den för er själva innan ni läser med barnet.

 

 

De två sista böckerna gillade jag inte. I Astrid Desbordes och Pauline Martins Min älskling är varje uppslag en yttring av moderskärlek: "Jag älskar dig när du tänker på mig, och när du helt glömmer bort" ackompanjerade med bilder. De flesta meningar känns klumpigt översatta, måhända är det smidigare på originalspråket franska. Jag fastnar heller inte för illustrationerna, men den kan passa fint för familjens minsta. 

I Pojken och havet av Sofia Hedman och Emelie Gårdeler känns det som om jag möter en kompakt textvägg även om textmassan i sig inte är så stor. Boken handlar om en pojkes tankar om havet och diskussioner om havet med pappa. Det känns som om det gjorts en ansats till poetisk text, men det blir inte njutningsfullt. Ifall det inte finns en uppriktig handling önskar jag i alla fall ett vackert och sjungande språk. Pojken och havet håller mig inte i sitt grepp till slutet av boken, jag lyckas aldrig riktigt dyka in.

 

Publicerad 17.07.2016 kl. 19:19

Gradun & gradun

 

 

Tillbringar min tid med praktik och denna söta pratglada dam som jag har till låns av min kusin. Släpar hem bilderböcker från biblioteket och beställer böcker inför hösten från Adlibris. Och hösten ja, jag tog emot studieplatsen. Dels för obehaget att visstidsanställningar är precis vad de är, visstid, dels för att jag har en graduidé som känns både nyttig och intressant. Varannan dag känner jag mig nöjd med mitt förnuftiga beslut (plus att jag är tycker om att lära mig), varannan känns det som om jag är galen eftersom jag utsätter mig för ännu en graduprocess. Nyfikenheten och tvångstanken om att vara ännu flexiblare i yrkeslivet vinner över längtan efter mer frihet.
 
Publicerad 14.07.2016 kl. 21:35

N:te livskrisen

 

Midsommarhelgen började med en e-post om en studieplats som jag inte räknade med att få: jag kom in på magisterlinjen i informationsvetenskap vid ÅA. De första dagarna tänkte jag att jag tar emot den trots allt, men idag har jag velat och tvelat. Har bokat in en hel del jobb till hösten och blir klar med en magisterexamen i september. Har länge sett fram emot att få fördjupa mig i vad jag vill, läsa vad jag vill och vara mer ledig så det går att hoppa in på sista-minuten jobb. 

Å andra sidan gnager oron att det kanske inte finns en mer långvarande arbetsplats på kommande i Åboland för mig, inte under de närmaste åren i alla fall. Jag har gillat att deltidsjobba med allt som bara kommer emot och samtidigt sysselsätta resten av min tid med studier. Har bollat idéer om att fördjupa mig i mediefostran eller informationsbeteende hos barn t.ex, och en tredjedel av studiepoängen för examen har jag redan klarat av. Studier öppnar också en massa dörrar och även om en gradu är tung att skriva är det en lärorik process. 

Men orkar jag skriva en gradu till? Och vill jag hellre vara fri att göra precis vad jag vill? För att inte tala om att skriva skönlitterärt. Vill jag vara en skrivande människa som tar sig tid och ro för att skriva, eller vill jag bara vara en människa som talar om att skriva? Men tänk om det inte finns tillräckligt med jobb, vill jag då inte göra något meningsfullt medan jag fortsätter söka? Innan jag har facit på hand är det svårt att veta hur det går, så jag misstänker att min hjärna kommer att svämma över av det här innan deadline 15 juli. 

 

Publicerad 27.06.2016 kl. 20:22

Pargas bokdagar

 

 

Livet är rätt snorigt just nu, eftersom jag misstänker att jag blev smittad av en av författargästerna på Pargas bokdagar. Några ord om bokdagarna bara: det var superlyxigt! Jag har världens crush på Sirpa Kähkönen, fick höra Kristina Sandberg berätta om Maj-trilogin, Karin Erlandsson berätta om sin skrivprocess och Christian Rönnbacka berätta om sina polisromaner. Har ni chans att gå på det nästa år, gå! Speciellt kul var det för mig som fick vara konferencier. Lite som Åbo författarserie, men längre kvällar.

Livet är väldigt fint utöver flunssan, eftersom jag har en häftig praktikplats där jag får pyssla med allting från bokdagar till vanliga bibbarutiner. På fritiden kan jag släpa hem en massa böcker direkt från arbetsplatsen. Att tvingas sluta med littvet känns inte lika jobbigt när arbetslivet verkar minst lika kul. 

 

 

Publicerad 08.06.2016 kl. 22:18

Ishavspirater

 

 

Frida Nilssons barnbok Ishavspirater (2015) är en episk berättelse om flickan Siri som ska rädda sin lillasyster Miki. Det ryktas om ett skepp, Snökorpen, vars piratbesättning kidnappar barn i ösamhället. Enligt berättelsen tvingas barnen sedan arbeta i en gruva, och när Snökorpen tar någon, då kan man räkna med att hen aldrig kommer hem. När Miki en dag försvinner och Siri ser skeppet med sina egna ögon, börjar ett spännande äventyr som är lagom läskigt. Siri är en handlingskkraftig protagonist, trovärdig men stark. 

Jag är lite förvånad över att boken är riktad till 6-9 åringar (i alla fall enligt Adlibris). Det här är trots allt en rätt tjock bok på nästan 400 sidor och den kan vara lite skrämmande. Fast kanske det inte är ett problem eftersom yngre barn förmodligen får den högläst, så en vuxen är med. Passar hur som helst också lite äldre barn, men också till högläsning eftersom den med sin handling orkar hålla också vuxna på kroken. Det är något lite Astrid Lindgrenskt över Ishavspirater

 

Publicerad 07.06.2016 kl. 18:00

Missdåd

 

 

Karin Erlandssons Missdåd (2016) blev sommarens första sträckläsningsroman. En kvinna har blivit mördad i en österbottnisk stad och den unga journalisten Saras nyfikenhet väcks. Hon är ny i staden och känner endast sin pojkvän, Robert, som har ett travstall i byn. Läsaren får också följa med tidningsredaktionens liv, samt flera andra bybors. Deckaren svevar rätt mycket kring relationerna snarare än brottet, men precis som i Minkriket har Erlandsson lyckats med personskildringarna och jag är fort på kroken. Jag måste medge att jag oftast suckar när det blir många karaktärer i en bok, men här hade jag lätt att skilja på dem redan från start. 

Läsningen gick av rena farten; jag påbörjade och avslutade boken idag. För den som gillar pusseldeckare passar den här utmärkt till en dag på stranden eller en helg på stugan. Den är inte särskilt rå i jämförelse med andra deckare jag läst, men är heller inte en riktigt oskuldsfull på grund av våld i ett parförhållande. För övrigt finns det en hel del värme i boken. Precis sådana här böcker tycker jag om att läsa när jag vill koppla av, njuta och bara vända blad. 

 

Publicerad 30.05.2016 kl. 20:46

Psykologen

 

 

Jag var på mitt sista psykologbesök igår. Min terapi började i januari 2012 när jag mådde riktigt dåligt. Jag tror jag hade kunnat ta mig upp ur träsket själv, men det hade tagit mycket längre tid än nu när jag fick hjälp. Flera år kanske. Jag har skrivit om mina psykologbesök tidigare också. Det harmar mig att jag inte täcktes söka hjälp eller ansåg att jag förtjänade det tidigare. Så här i efterhand är jag så otroligt tacksam för min psykolog som har lyssnat på mig och bollat tankar med mig i tre år. 

Om någon som läser det här går och mår dåligt så vill jag bara säga att det är okej att be om hjälp. Du förtjänar hjälp, du förtjänar att må bra. Vi måste prata mer öppet om det här, tills det är en självklarhet. 

Det känns inte särskilt dramatiskt att terapin tar slut eftersom jag har en rätt lång bra period bakom mig. Jag har fått in en massa fint in i mitt liv tack vare att jag orkat jobba hårt på att tycka om mig själv. Det känns underligt när jag sätter det i ord. 

Jag tycker om mig själv. 

Äntligen. 

 

Publicerad 28.05.2016 kl. 20:00

Molly Moons fantastiska bok om hypnos

 

 

Molly Moons fantastiska bok om hypnos (2002) av Georgia Byng var en av mina favoritböcker när jag var tolv. Jag har länge vägrat läsa om den ifall något av magin i minnet av läsupplevelsen skulle förstöras av mina vuxen- och litteraturvetarglasögon, men nu vågade jag trots allt ta upp den igen.

Molly Moon är bor på ett barnhem i England och livet är gräsligt. Föreståndarinnan och de flesta barnen är elaka mot henne och hennes bästa vän Rocky blir adopterad av ett amerikanskt par. Sin tröst hittar Molly i att tillbringa tid på biblioteket och en dag hittar hon en handbok i hypnos. Efter att ha hypnotiserat sin föreståndarinnas mops tar sig Molly an människor. Det visar sig att hon är riktigt talangfull och snart springer föreståndarinnan med sina underbyxor på huvudet och sina löständer i ett snöre runt halsen. Alla är under Mollys kontroll, och hon besluter sig för att leta reda på Rocky och hypnotisera hans nya föräldrar att adoptera också henne.

Boken är humoristisk och det finns en viss charm i att plötsligt få så mycket makt trots att man är så liten. Den första halvan är rolig, men i den andra halvan får berättelsen element av spänning. En professor får nys om Molly, och vill använda henne för kriminella syften. Bokens enda direkta minus ligger i översättningen, som för all del för det mesta är hyfsad. Irritationen uppstår främst på ordnivå. För en yngre läsare kan flera ord vara knepiga, jag la speciellt märke till "excentrisk". Hur som helst en riktigt rolig läsupplevelse för lite äldre lågstadiebarn. 

 

Publicerad 28.05.2016 kl. 18:38

Alberta Ensten och uppfinnarkungen

 

 

Under sommaren kommer jag att sluka mellanålderslitteratur med höstens arbetsplatser i åtanke. Och framtiden överlag, såklart. Dessutom är ju barnböcker underbara. Jag började med att låna hem en hel hög från Pargas bibliotek där jag kommer att vara på praktik i sommar. Den första boken jag läste heter Alberta Ensten och uppfinnarkungen (2015) och är skriven av min LittSkap-kurskompis Malin Klingenberg. Boken nominerades också för Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris.

Alberta Ensten bor med sin supersmarta men tillbakadragna mamma som ska delta i en uppfinnartävling. Mamma meckar hela tiden på vinden och Alberta får rå över sig själv. Hennes vardag har blivit lite jobbigare i och med en diamantkantad tandställning och stora glasögon, men klasskompisen Tor tycker att hon trots allt är härlig. Idyllen störs av en lömsk uppfinnare som försöker lura till sig vinsten i uppfinnartävlingen, ett kidnappningsdrama utvecklas.

Boken är rätt kort till sitt format och har en luftig layout. De svartvita bilderna förtjänar också att bli nämnda, speciellt faller jag för en spännande textur i dem. Själva berättelsen är kantad av absurditeter och lustigheter som är bekanta från andra texter jag läst av Malin. Boken bjuder på såväl spänning som relationsdrama för läsare i lågstadieåldern.

 

Publicerad 27.05.2016 kl. 00:38

 

 

Satu Laukkanen.

Litteraturvetare,
kulturfrilansare och
blivande bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker i år: 28

 

 

 

Populära inlägg

 

Vi varandra (Mörnenovell)

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka