Bloggposter

Nöden

 

 

Jag måste kissa. Nu. Blåsinnehållet skvalpar allt mer krävande för varje steg hästen tar. Jag måste sitta av.
    Nej. Jag vill inte sitta av. Vill inte sitta av och kissa mitt i skogen med tyglarna i den ena handen när den andra försöker hålla ridbyxorna från att bli nerkissade. Och vad om hästen blir skraj? Sen sitter jag där med byxorna i hasorna, snubblar i ett pinsamt försök att kuta efter kusen, rakt ner i kisset.
    Det är att bita ihop nu. Bara bita ihop. Kan hästen panta på sitt piss hela dagen i hagen för att låta det skvala i boxen klarar jag av en terrängritt.
    Nej, inte tänka på skvalande hästpiss. Inte bäckar. Ingenting.
    Fast rörelsen i sadeln får det att skvalpa över snart. Jävla vägvinnande skritt.
    Bara hem, så fort som möjligt. Men det går inte.
    Jag håller in hästen och kniper ihop bäckenet. Fötterna loss från stigbyglarna. Högra benet över. Ner på marken, upp med ridbyxorna, men jag kan inte dra dem ner till hasorna. Stövlarna är i vägen.
    Jag går ju i hästpiss med mina stövlar, är mitt eget egentligen värre? Jag låter det rinna som i Sjundby fors.
    Och det är då han står där. På stigen tio meter längre fram. Jag hade aldrig trott att vargar verkligen är så där stora.

 

Skrivuppgift på VNF-skrivkurs 16.6.2017. Bild från midsommarritt. 

 

Publicerad 27.06.2017 kl. 19:17

Ridlycka

 

 

Känns som om jag skriver samma inlägg hela tiden men det känns så skönt att känna kroppen återfå gamla konturer. När jag började rida lektion vid årsskiftet hade den långa pausen medfört såväl dålig hållning som ett svängt bäcken. Nu sitter jag på rumpan istället för skrevet igen och tygeltaget glappar inte lika illa som för någon månad sedan. 

Det är otroligt hur det går att försumma sin kropp under åtta år. Nu tänker jag mer på vad kroppen klarar av än hur den ser ut, också lite hur nacken kan sjunka till en smarttelefonpuckla och hållningen försvinna, men främst kraftlösheten. Nästa vecka firar jag att jag har mina sista freelance-gigs för maj (en kvar i juni) och bokar in en privatlektion. Det har hunnit gå en rätt lång stund sedan jag var med om sådan lyx. 

 

Publicerad 14.05.2017 kl. 21:57

Narsissi

 

 

En smått overklig dag idag. Det händer spännande grejer, men jag vågar nog inte avslöja vad innan det har hunnit bli verklighet. 

Så köpte jag en klänning också, från Nanso. Lite för att fira, lite för att jag äntligen tog mig an att shoppa annanstans än i billigkedjor. Jag vill ha en garderob vars kläder bär mig genom årtionden, det är drömmen. Den här klänningen har dessutom spökat sedan jag såg den i ett skyltfönster i Kokkola. Och det är en stund sedan. 

Överlag en snurrig dag med både RimJam och en kvällstur på bibban. I en klännig som jag bara älskar älskar älskar

 

Publicerad 04.05.2017 kl. 21:49

27

 

 

Ja och så level up:ade ju jag för några veckor sedan. Tycker födelsedagar är en rätt bra tid att kika tillbaka på hur året gått, åt vilket håll livet är på väg. 26 medförde en massa nya arbetsmöjligheter, biblioteksbehörighet och magisterexamen. Ibland känns det lite som det tar sig, det här livet. 

För ganska exakt ett år sedan gick jag i terapi sista gången och det har gått jättefint sedan dess. Har nog kanske aldrig mått så här bra. Och när det kommer en dag som jag kanske inte mår så bra försöker jag ta mig till stallet. Det är otroligt hur en ridlektion kan göra en så lycklig, att det går att bli som en ny människa tack vare djuren. 

27 kommer att bli jättefint även om vi närmar oss ett slags brytningsskede. Sambon skriver sitt diplomarbete nästa läsår och efter det får vi inte bo kvar i den här lägenheten så länge. Fast det känns lite okej också. Jag drömmer om arbetsrum och trägolv. Plantor från golv till tak. Kanske en ny stad. En ny start. Tillsammans, den här gången. 

 

Publicerad 02.05.2017 kl. 21:27

Vildsvin

 

 

Jag ville verkligen bli stormförtjust i Vildsvin av Hannah Lutz och därför har jag planerat att läsa om den igen någon gång. För det finns mycket jag tycker om i den, trots att det blev väldigt korthugget och jag nu hade svårt att se ett sammanhang mellan de tre berättarna, framför allt ekotolkningen känns påklistrad. Men det finns mycket jag tycker om. Själv tycker jag det intressanta och vackra finns annanstans, i stämningen till exempel. Förgängligheten och flyktigheten. Istiden som kan svepa in när som helst. Ett minne av en lärare i en byskola. Vildsvinen som bökar runt i trädgårdarna om nätterna. 

Men jag ska läsa den en gång till någon dag, kanske det är stormförtjusning i luften då. 

 

 

Publicerad 26.04.2017 kl. 10:54

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

 

 

Länge tänkte jag att mitt trötta huvud inte klarar av höglitterära böcker just nu, men så fick jag tag på Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar på bibban. Den har så klart redan många reservationer, så jag hade lite större press att läsa den. 

Anyuru spinner upp en berättelse i tre tidsnivåer och inleder med av svindlande scen ur Christian Hondo, en serietecknignsaffär i Göteborg, där tecknaren Göran Loberg berättar om sina nidbilder av muslimer. Charlie Hebdo- och Lars Vilk-parallellerna är uppenbara. Två unga män och en kvinna slinker in på träffen. Kvinnan Nour i bombvästen vet att hon har sett det här innan, på film, många gånger, men vet inte vem hon är. Men hon är övertygad om att hon finns i fel kropp och att Sverige dödar muslimer. 

Efter dådet blir hon intagen på anstalt och hon kontaktar en författare som längs med boken reflekterar kring hur otrygg han som muslim börjat känna sig i Sverige. Han får läsa Nours brev, där hon beskriver sitt liv i ett framtida Sverige där muslimer tvingas skriva på kontrakt för att bevisa att de är Sverigevänliga, bo i egna områden och alltid tvingas bära pass på sig. Gatorna övervakas av otäcka Lejonhjärtan och så finns Kaningården, ett bostadsområde där det endast serveras griskött och därifrån ingen tycks återvända. 

Stundvis var det väldigt svårt att hänga med på grund av hopp i handlingen, men efter att ha läst några recensioner flöt läsningen på rätt bra ändå. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en insiktsfull betraktelse av rädsla, och hur långt vi människor är villiga att gå när vi är rädda. En otroligt vacker läsupplevelse som är svår att släppa. Allt från sorg till förtvivlan bubblar upp hos läsaren. 

 

Publicerad 24.04.2017 kl. 15:18

Senaste listan

 

Senaste inkomna sms?

Utöver spam är det bara postaviseringar som kommer. Så beroende på hur det räknas så är det antingen anmälan om att Bette Box kommit eller texttomma meddelanden från en äldre släkting som inte har koll på telefonens funktioner.

Senaste selfien?

Ingen egentlig selfie tagen sedan min profilbild, men här är ett porträttfoto från i förrgår.

Senaste presenten du fått?

Köte en bkr-flaska åt mig själv i födelsedagspresent. I julas fick jag en fön. 

Senaste smeknamnet?

Monki. Vi har en förhållandelång running gag på gång hemma. 

Senaste musikupptäckten?

En Calvin Harris-remix på denna. 

Senaste personen du sovit bredvid?

Sambon. 

Senaste cravingen?

Bananplättar och all världens bakelser. Hela tiden. 

Senaste sporten du utövat?

Vi hoppade några snäppet större skutt för första gången på flera år igår. Hovslagaren menade att det inte borde vara ett problem och kan lova att vi hade en glad ponny som rusade mot hindret. Hon såg så nöjd och belåten ut i boxen när det var dags för oss att åka hem till Åbo. På grund av fången trodde jag att vi aldrig mer skulle få hoppa, vilket är trist för att Ce-Linn bara flög över metersbanorna på träningar förut. 

Senaste klädinköpet?

Ballerinaskor. Våren alltså! Våren!

Senaste roliga historian?

Måste vara när vi sprängde en flaska äppelsaft i köket

Senaste personen du träffade?

Utöver familjen har jag träffat min barndomskompis och hennes härliga hund på påsken. 

 

Publicerad 18.04.2017 kl. 09:57

Skrivmanifest

 

Skrivövningen på vårens sista skrivkurstillfälle idag var så mitt i prick. Den var precis det jag behövde. Vi skrev skrivmanifest och jag förstår inte varför jag aldrig skrivit ett tidigare, framför allt med tanke på att jag skrivit om litterära manifest i min pro gradu. 

Hur som helst skrev jag lite av en dikt om vad jag vill med mitt skrivande. Om var det bränner till. Om att mamma kommer att vara rädd för familjens rykte innan hon läst boken klart. Om tågen som aldrig kommer. Elstängslena, djupa djurögon. Vargarna som kommer. Fast den här gången väljer jag att inte publicera texten, i alla fall ännu. Och det känns fint att ha en text som känns så intim och privat. För det var verkligen en stund sedan jag skrev något sådant.

Det var jättefint att få höra de andra kursdeltagarnas manifest också. Av dem bär jag med mig att jag ska skriva när det är svårt, också om det som är svårt. Att jag också när jag minst tror på mig själv ska fortsätta skriva. För andra tror ju på mig då också i de stunderna. Sambon, skrivande vänner, handledare och så Kulturfonden, som beviljade mig ett stipendium för det här manuset. Jag kan inte ens beskriva hur lycklig och tacksam jag är för att de möjliggör det för mig att lösgöra mig från mina ströjobb för att få skriva halvtid nu i sommar. 

 

Publicerad 11.04.2017 kl. 23:47

Stallet

 

 

Det slutar aldrig förvåna mig att några timmar i stallet kan få allting att kännas så mycket bättre. Allting. 

 

Publicerad 09.04.2017 kl. 20:56

Imposter syndrome

 

 

Det känns som starkast varje gång jag får en ny arbetsmöjlighet eller ett nytt uppdrag; snart kommer hårstrået som får kamelens rygg att brista. Snart kommer alla att märka att jag inte kan det här, att jag inte förtjänar det här. Snart kommer alla att märka att jag inte är värd arbetet, att jag inte är värd vänskap, att jag inte är värd kärlek. 

Låter det bekant? För mig är dessa hjärnspöken vardag, men jag är långt ifrån den enda som har imposter syndrome. Det betyder att jag väldigt ofta är rädd för att alla snart ska märka att jag inte kan något alls, även om det är en obefogad rädsla. När allting antyder att allting går bra, men det ändå inte slutar kännas som om man luras. Trots att det aldrig kommer dess större bakslag.

Tankarna kan dyka upp när som helst. Innan arbetsintervjuer, innan uppträdanden, när jag sitter på bussen på väg till en alldeles vanlig arbetsdag. När jag skriver kan jag tänka att ingen ändå är intresserad av det jag vill säga. För att inte tala om hur det kändes i början av mitt förhållande när jag gick och väntade på att han skulle se mitt sanna jag. Vad hände sedan? Ingenting hemskt, vi flyttade ihop. 

På något sätt lyckas jag ändå pressa igenom det här, men jag vågade inte i början och gick säkert miste om en massa fina möjligheter. Mitt tips för er som också lider av dylika tvångstankar är att våga försöka ändå, för de jobbiga tankarna är inte sanna. Vi är rätt ofta duktiga på att höra lögner i våra egna huvuden. Det känns inte kul och det går om rätt långsamt, men steg för steg kommer man längre fram om man vågar pressa sig. Idag pysslar jag med saker som jag knappt kunde drömma om för fem år sen. När tankarna kommer tillbaka får jag lov att tänka fan, nu tänker jag orättvisa och fula tankar om mig själv igen

För det är ju klart att jag kan och klarar av allting jag vill ta mig an. Riktigt bra har det ju gått hittills och de självsäkra stunderna blir allt fler. 

 

Publicerad 06.03.2017 kl. 16:52

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
9 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren
Maria Antas: Hår
Johannes AnyuruDe kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Hannah LutzVildsvin

Läser just nu:


Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
Amanda SvenssonAllt det där jag sa till dig var sant
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka