Toyotan och träsket

 

Och nätterna i Mikos Toyota tar aldrig slut. Ni sitter och pratar, kör mellan simstrand och simstrand, promenerar till Karskog träsk. Ligger på bryggan och petar på vattenytan, du föreställer dig hur det kommer att kännas när frosten lägger sig som en tunn hinna. Var gränsen mellan flytande och fast går. Hur tjock isen är som tjockast, om något ljus kommer igenom.

 

Publicerad 01.12.2016 kl. 11:00

Kaamoskänslor

 

 

November har varit som en enda lång natt. Och nätter har inte på flera år varit pulserande och vilda äventyr. November har varit ångest över att inte orka kräla till gymmet, att glömma hälften av allting och ett enda tvångsmässigt kvällsstädande och en självanalys att städigheten hemma är något av de få saker jag just nu har kontrollkänsla över. 

Men allt går vidare. Listor avlöser listor och en titt på bankkontot ger mig äntligen trygghet. Bär hem nya grönväxter. Bokar in allt mer jagtid till december och januari. Skrivkurs. Stickning. Träff med PT. Natten fortsätter men jag tänder lampor. Det kommer en gryning, en vår, efter det här också. 

 

Publicerad 30.11.2016 kl. 21:02

Duktiga flickan och det sista vitsordet

 

Sedan var det där. I e-posten. Efter veckor av tvångsmässigt refreshande av universitetse-posten, ett meddelande med rubriken "gradubedömning". Jag satt på bussen till jobbet och visste inte om jag skulle öppna eller inte av ren och skär skräck att börja störtgråta av besvikelse just där och då bland alla medpassagerare.

Men jag öppnade bilagan trots allt och läste dekanus anmärkning i högra kanten. Inte var det mina drömmars vitsord men det var heller inget vitsord jag behöver skämmas över. Det tog några timmar innan jag vågade ögna igenom sakgranskarnas kommentarer, men de var sakliga och jag höll med dem. Min avhandling var rätt spretig, men jag fick mycket beröm för mitt intertextualitetskapitel. 

Emellertid är avhandlingen definitivt också värd ett stort erkännande. Dess bästa sida utgörs av analyskapitel 3, där skribenten löst och ledigt tillämpar Sniaders narratologiska teori. Här blir diskussionen fyllig och framställningen säker. [...] Resultatet av analysen är ett nytt och intressant bidrag till Stridsbergforskningen. 

Jag känner att jag inte alls kan vara ledsen just nu. Jag är glad att sakgranskarna också tyckte mitt analyskapitel 3 var bäst, för den var mest givande att arbeta med. Det handlar om att göra uppror i text och jag hoppas att jag själv kan använda det någon dag när jag skriver. 

Har alltså känt mig väldigt lättad idag. Otillräcklighetskänslan av att inte nå upp till ett "tillräckligt bra vitsord" är något jag försökt jobba med en längre tid nu, jag visste att min avhandling inte bär mig till den nivå jag är van att landa på. Istället för att skämmas över det är jag stolt över kursmedeltalet, stolt över allt jag hunnit med från littskap till utbrändhet (eller snarare att jag kravlade mig upp därifrån) till CV till föreningsaktivitet till att gradun överhuvudtaget är klar. 

För det känns verkligen som ett mirakel att gradun är klar med tanke på allting annat som hänt här under åren. 

 

Publicerad 21.11.2016 kl. 19:01

November hittills

 

 

Finns det något som är emotionellt jobbigare än själva graduprocessen så måste det vara att vänta på vitsordet. Lättnaden av att ha lämnat in är som bortblåst och den har ersatts av gnagande oro. 

Trots allt möjligt från migrän med efterföljande fem dagars huvudvärk till graduangst har november också bjudit på en del kul, så som en ny bokhylla och en massa växter. Jag gav tre stora kassar böcker åt mina medstuderande och känner mig lättad av att böckerna hittade nya hem. Utöver det har jag preliminärt anmält mig till en kurs i kreativ skrivning igen, beundrat vår nya monstera deliciosa, gått på releasefest, gått på inflyttningsfest och med varierande gott samvete degat på soffan med Netflix. Just nu har jag orkat läsa oförskämt lite, men det är okej. Jag skulle vara förvånad om huvudet orkade hänga med efter alla jobb, gradukänslorna och den nya unikursen jag påbörjat.

Också allt det här kommer att gå över. Och då finns de där, böckerna, och bara väntar på mig i den ljusa underbara drömmen till bokhylla vi har nu. 

 

Publicerad 20.11.2016 kl. 17:39

Flödesskrivning

 

En natt när Toyotan glider över Kynnarvägen frågar du av honom vad han vill göra med sitt liv. Mä en tiedä, svarar han och du vet hur det är. Att inte veta om det går att stanna, att inte ha någonstans att gå. Han skrattar och säger att det inte precis är revolutionerande att flytta till Kyrkslätt precis som alla andra. Du frågar om tanken om att vara precis som alla andra stör honom. Kun mä en vaan tiedä, svarar han, rycker på axlarna och slår om till halvljus när lyktor lyser bakom nästa krök. 

 

Den här hösten har jag kunnit sätta mig ner och flödesskriva, ibland i min egen soffa, men oftast på caféer. Bort från alla måsten hemma. Har lyckats komma lite mer tillbaka till det kravlösa som krävs för att jag ska komma igång. Känner lite av hur det en gång brann och pulserade om nätterna när jag satt och skrev 2012. Har börjat höra röster igen, men det är inte lika farligt som det låter. Tvärtom.  

Idag hjälpte det säkert också att jag höll en skrivworkshop för högstadieelever i Korpo. Det var så otroligt roligt att se hur fantasifulla och hämningslösa ungdomarna var idag! Började riktigt sakna skrivkurssammanhangen och redan beslutet att äntligen börja planera in tid för mitt eget skrivande satt igång någonting. Säkert hjälper det att gradun också är inlämnad. Hoppas på att kunna kila in mig på en kurs eller i något annat sammanhang efter årsskiftet. 

Flödesskriver en hel del nuförtiden, har en massa trådar att peta i senare. Just nu låter jag det bara komma i du-form och sedan befattar mig med formalian senare. 

 

Publicerad 03.11.2016 kl. 19:56

Deltids- och visstidsdjungeln

 

 

Idag har jag haft svårt att tänka på annat än hur min närmaste framtid kommer att se ut. Kalendern är tillsvidare fylld fram till maj, även om den har en tendens att fyllas på kontinuerligt så skaver oron dagligen. Jag funderar på hur länge jag vill att livet rullar runt på deltid, visstid och enstaka erbjudanden. Jag funderar om jag verkligen önskar att det någon dag blir heltid, ur ett ekonomiskt prespektiv är det ett solklart ja. Ur hästperspektivet är det också ett definitivt ja. Men allt det andra?
 
Så vad händer efter maj? Jag vet inte. Kanske det blir förlängda kontrakt, kanske nya erbjudanden. Samtidigt försöker jag tänka att jag borde göra det jag senare kommer att ångra att jag aldrig gjorde. Skriva ett manus. Kanske bara se att jag kan slutföra ett skrivprojekt, kanske något mer. Ha något att skicka till en lektör eller prova vingarna med. Bevisa åt mig själv att det går, främst. Just nu är det svårt att höra några röster alls i en kakafoni av arbetsplatser, otaliga bussresor och framtidsoro. Men jag har svårt att tro att det inte skulle finnas några röster kvar. Det finns ju så mycket att skriva om. 
 
 
Publicerad 28.10.2016 kl. 22:01

Gradun har fått pärmar och plats i hyllan

 

 

Lämnade in gradun idag. Höll för första gången i den inbunden igår och det är fortfarande svårt att tro att den är avslutad nu. Om den inte kommer tillbaka som en bumerang såklart, eftersom vi på littvet lämnar in inbundna exemplar till såväl språk- som sakgranskning. Men jag tror det är rätt sällsynt att den inte går igenom. 

Känner mig mest rastlös och började peta i bokhyllan. Har länge tänkt på det där med att göra mig av med ännu fler böcker eftersom jag har ett par hundra även om jag gallrade bort hälften när jag flyttade vid årsskiftet, som det syns där i bakgrunden. Ifjol var hyllan fylld på både fram- och baksidan. Står närmare hundra böcker i en hög och väntar på nya ägare, men vet inte om jag gallrat tillräckligt ännu. Det är svårt, det där med böcker. Och snart står en till bok i hyllan med mitt namn på ryggen. Med ett såpass sentimentalt värde att jag förmodligen aldrig kan göra mig av med den. I alla fall band jag in den i klassiska svarta pärmar. Om en månad lär ett ex hitta hem igen. 

 

Publicerad 21.10.2016 kl. 16:50

Bonny

 

 

Om några timmar har jag levt mina två första dygn någonsin som Bonny inte finns. Jag fick ha henne i över 26,5 år. Mina föräldrar i 28,5. Bonny var på de flesta sätt en glad och snäll ponny, men saknade broms och var duktig på att bocka. Jag har inte fallit, och kommer knappast att falla, lika många gånger av en häst som jag fallit av henne. Två gånger flög jag av på vår första hopptävling, men vi kom till slut över mållinjen. Jag lärde mig att borsta av mig, sitta upp igen och slutföra det jag påbörjade. Bonnys fokus låg väl mest på att ha kul hela tiden, och det betydde rallyväxel. Som tur var det inte långt till marken.  

Mamma meddelade sent på tisdagkväll att Bonny har svår kolik, att veterinären är på väg. Sedan hörde jag ingenting på en timme, fick inget svar. Och då visste jag nog redan. Tarmvred. Det fanns ingenting att göra. 

Mitt i slutförandet av gradun skulle jag helst vara lättad och glad att den processen är slut. Men det känns lite svårt. Dels för att jag är sörjer, men också för att inget riktigt känns verkligt. Varken gradun som ligger i tre ex framför mig eller faktumet att Bonny inte finns längre. Kanske det blir verkligt sen, när jag åker till Sjundeå och hon inte är där. Promenerandes emot oss, i väntan på eftermiddagshö. 

 

Publicerad 20.10.2016 kl. 19:04

Om jag var din tjej

 

 

Ribban för HBTQ-ungdomsböcker ligger högt efter Anna Ahlunds Du, bara. Även om Meredith Russos Om jag var din tjej handlar de rätt osynliggjorda transpersonerna så är läsupplevelsen litterärt inte så svindlande. Stilen är övertydlig och jag saknar mer undertext, men kan förstå författarens vilja att få just den här berättelsen berättad tydligt. Romanen baserar sig delvis på Russos egna erfarenheter: hatet från omvärlden, depressionen och könskorrigeringen. I ett efterord motiverar hon varför Amandas upplevelser som transpersoner är förenklade, men jag hade önskat att det gärna fått vara brutalt ärligt. 

Hur som helst är jag jätteglad att få se en transtjej som huvudperson. Alldeles för många berättelser går oberättade på grund av våld med dödlig utgång eller självmord. Om jag var din tjej är ingen genomgående feelgood-roman, men det finns glimtar av hopp för Amanda som flyttat till en ny stad där ingen känner till hennes förflutna. Hon får vänner, träffar en kille och är lycklig. Men skräcken att bli upptäckt är hela tiden där, vem kan hon lita på? En helt läsvärd bok, jag hoppas det inte tar länge innan nästa transperson får bli huvudperson. 

 

Publicerad 18.10.2016 kl. 19:03

Stänga textfabriken, den sista gradumånaden

 

 

Min graduprocess har hållit på alldeles för länge. Idag har jag suttit och petat i de sista kommentarerna av min handledare, försökt hitta skrivanvinsingar för abstract, inlämning och i vilket skede jag behöver binda in. Jag tror det har varit svårt för mig att slutföra det här projektet eftersom jag vet att det inte kommer att nå den nivå jag vanligtvis kräver av mig själv. Och om något är slutligt, ja, då är det väl en gradu när det kommer till universitetsvärlden. Efter den är det svårt att göra om, göra bättre. 

Det är skrämmande. Samtidigt inser jag ju hur absurdt det är, eftersom en gradu sällan är något mer än ett bevis på att studenten har klarat av att ro ett större projekt i land. Det är så jag försöker tänka på det, att det är bättre att jag ror i land det istället för att bli och sörja att det inte blev som det skulle. Istället försöker jag vara glad att jag efter alla dessa år fortfarande älskar mitt material:

 

VALERIE: […] Ge upp är inte svaret: fucka upp är det.
BERÄTTAREN: Jag önskar bara att jag visste hur jag ska fucka upp allt det här.
[…]
VALERIE: Du får skriva nya saker, babywriter, du får hitta på nya slut. Det kommer nya rosenträdgårdar. Dorothy bränner ner en rosenträdgård och blommorna som växer upp igen är några helt andra. En trädgård full av fittor och rosor och textfragment och glömska. Nu stänger vi textfabriken för den här gången.

 

Det är inte hela världen. Jag skriver nya saker. Och i alla fall så lyckades jag väl fucka upp min gradu om inte annat. 

 

Publicerad 14.10.2016 kl. 13:26

"Du har alldeles för bråttom att se dig om för att se dig för"

 

 

Gick på en ordkonstkurs som hette Författarens liv och inspirationskällor den här helgen. Insåg att jag nog saknat skrivkurser, även om jag lite känt av ribban för mycket. Men det var skönt att skriva text som inte behöver bli färdig, för första gången på länge. Efter fredagen flödesskrev jag flera sidor på ett café i Helsingfors. Korta stycken bara. Och kanske det är något jag måste jobba på, skriva oklara saker och tänka att det är okej bara jag fortsätter skriva istället för att sluta helt för att nästa delmål är lamslående. För det är okej att saker inte alltid är helt färdigfinslipade. Genast i alla fall. Därför bjuder jag glatt på en av skrivuppgifterna vi fick. Jag promenerade i Pestparken för inspiration och skrev en miljöbeskrivning i cirka femton minuter: 

 

Miko leder dig längre ut ur kärncentrum än du någonsin har varit. Du vågar inte säga åt honom att du knappt hittar från Kampen till Forum och att tanken på alla tunnlar, vart de leder och om de någonsin tar slut, ger dig svindel.
    Glassplittret rasslar mot den skrovliga trottoaren när du av misstag trampar i det. Du har alldeles för bråttom att se dig om för att se dig för var du trampar. Husen tornar sig över dig och bilarna verkar ila lika fort förbi dig som IC-tågen förbi Sjundeå. Allt går så fort och du är som slow motion bakom Miko som i rask takt travar framför dig, med höstvinden i sin halsduk och säkerhet i sina steg. Du aktar dig för varje människa, varje trottoarkant.
     Miko säger att han behöver pissa och kliver in i ett toalettbås i ett parkhörn. Det är som om vart tredje kvarter är ett grönområde. Malplacerade naturplättar som ändå är satta hit med eftertanke. Trädens ordning, de raka stigarna. Du går över gräset där det är tillåtet, löven rasslar släpande under dig.
    Du tänker dig ett nätverk av tunnlar under dig när du styr mot en parkbänk, klottrad den också. Den känns kall mot dina lår och det är först i efterhand som du inser att du inte kollade om den alls var ren. Du sitter kvar i varje fall, bland suset av de fallande löven som täcker motorljuden från gatorna. Hela tiden glider de förbi.  
    Varje gata kröker sig, det är som om du sitter omringad av husen. När ni fortsätter röra er med Miko noterar du att majoriteten av de guldiga löven hålls kvar i parken. Endast några få glider malplacerat ut över trottoarkanten på gatan.

 

Publicerad 09.10.2016 kl. 21:41

Du, bara

 

 

Vilken fräsch debutroman! Anna Ahlunds Du, bara (2016) börjar med ett vackert språk som suger in läsaren i en berättelse om John, hans syster Caroline och deras triangeldrama kring Frank. Utöver kärlekstrubblet väntar John på antagningsresultaten från fotbollsgymnasiet och har en livskris rörande just fotbollen: hans knä är nämligen inte i skick. Det handlar också om att vara olyckligt förälskad och euforisk om vart annat, så klart. Det fräschaste med Ahlunds debut är att huvudmotivet, kärleken mellan två pojkar, aldrig är en livskris. Homosexualiteten görs aldrig till en grej. 

Ahlunds stil är vibrerande, men samtidigt väldigt avskalad och lättillgänglig. Lite filmatisk också. Bjuder på mycket pirr, jag tycker den här romanen om den 16-åriga dökära John känns mycket trovärdig. Rekomenderar den starkt till dig som tycker om HBTQ-litteratur och gärna läser lite mer feel good än Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Det här är en roman för dig som vill ha homokärleksdrama utan en minsta skymt av skåpet. 

 

 

Publicerad 04.10.2016 kl. 20:15

"You can't be afraid of the power, you need to use it."

 

 

På snabbvisit hos Ce-Linn idag. När jag gjorde henne i ordning för en ridtur märkte jag tyvärr att en sko slitits loss idag, så istället för stubbåker blev det en snabblektion i hur man drar ut en hästsko. Det går ungefär till så att jag håller i och pappa lirkar. Även om jag tittat noggrant när hovslagaren tagit bort sådana så blev det lite panik idag, eftersom sömmen hunnit dras in i hoven. Kunde alltså inte öppna dem med tång. Jag tror ändå att situationen löstes så bra den kunde, med tanke på utgångsläget.

Så istället för fina höstridbilder tog vi några porträttfoton på stallgården. De flesta ser ganska grymma ut eftersom vi var ur synk; varje gång Ce-Linn såg snygg ut blinkade jag. Men den här tyckte jag om. 

Förresten så börjar vi gå på vårt sjuttonde gemensamma år nu i oktober. Min älskade busiga ponny, jag hade aldrig kunnat drömma om bättre lärdomar om att man inte behöver en elithäst för att bli en duktig ryttare. Och citatet av Charlotte Dujardin i rubriken. Precis det brukade min tränare också säga. 

Älä pelkää kun se lähtee käsistä, vaan mieti miten sä voit hyödyntää sen voiman. 

Så mycket du lärt mig om livet och mig själv, min kära häst. 

 

Publicerad 01.10.2016 kl. 21:46

Om du vill

 

 

Jag vet inte om jag kände mig särskilt berörd av Helle Helles Om du vill. En man och en kvinna i medelåldern träffas för första gången när de tappar bort sig i skogen och tvingas söka skydd för natten i ett vindskydd. Jag har svårt att få grepp om mannen som till en början berättar i första person, och tycker mycket mer om tredjepersonsperspektivet när kvinnans ungdom beskrivs. Hennes berättelse berör, den gör att gamla känslor som jag haft gör sig påminda. Tillbakablicken var lysande, men jag fastnar inte för ramberättelsen i skogen. Mannen förblir också suddig i konturerna när jag läst klart. 

Överlag tycker jag inte att boken var tillräckligt absurd för att verkligen väcka mitt intresse och motsvara mina förväntningar. I sig är det här en riktigt ömsint och fin bok, men den skakade inte helt om mig. Fast pärmen, den älskar jag. 

 

Publicerad 30.09.2016 kl. 20:40

Om att både äta kakan och ha den kvar

 

 

Vardagen skiljer sig rätt mycket ifrån mitt studietida liv, även om jag nästan alltid jobbat och inte jobbar montont från åtta till fyra nu heller. Veckorna är ett kretslopp av arbete, spring mellan arbetsplatser, mer arbete, gradustretande, gym och mer arbete i form av planering. Mitt livs första bodypump, mycket yoga och lite kettlebell. Lite angst ibland. Städning. Inredningsdrömmar. Nya plantor. Sovrummet som äntligen börjar bli mysigt. Där emellan blir det nya Marimekkolakan och nytt gardintyg (så nytt att det inte ens finns på IKEAs hemsida ännu), rosor på bordet och gemensamma lässtunder innan läggdags. 

För det mesta löper livet på rätt fint. Men i söndags rubbades idyllen lite efter att vi städat köket och beslöt oss för att befatta oss med några flaskor möglig äppelsaft. Jag torkade diskbordet, bredvid mig stod sambon som försiktigt vred upp korken på ena flaskan. Vi noterar att det fräser mer än limsa brukar göra och sambon slutar genast vrida på korken, låter det pysa. Sedan en sjujävla explosion. Det rinner möglig äppelsaft överallt, i håret, över ansiktet, i taket, i torkskåpet, på golvet, på andra sidan köket, i vardagsrummet... 

Så tja, för det mesta känns vardagen rätt fin just nu, bortsett från att jag inte vet om köksgolvsklibbet är inbillning eller fortfarande verklighet. Jag lunchar med härlig innergårdsutsikt på ett av jobben, lär känna nya människor och lär mig ett nytt biblioteksprogram. Men jag lär mig också att det är onödigt att välja mellan att ha kakan eller äta den (i alla fall om kakan är pappas äppelsaft). Kakan mögglar och sen har ingen kul. 

 

Publicerad 27.09.2016 kl. 21:06

 

Satu.

Bibliotekarie.
Kulturfrilansare.
Litteraturvetare.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker i år:
40

 

 

 

Populära inlägg

 

Vi varandra (Mörnenovell)

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka