Om att både äta kakan och ha den kvar

 

 

Vardagen skiljer sig rätt mycket ifrån mitt studietida liv, även om jag nästan alltid jobbat och inte jobbar montont från åtta till fyra nu heller. Veckorna är ett kretslopp av arbete, spring mellan arbetsplatser, mer arbete, gradustretande, gym och mer arbete i form av planering. Mitt livs första bodypump, mycket yoga och lite kettlebell. Lite angst ibland. Städning. Inredningsdrömmar. Nya plantor. Sovrummet som äntligen börjar bli mysigt. Där emellan blir det nya Marimekkolakan och nytt gardintyg (så nytt att det inte ens finns på IKEAs hemsida ännu), rosor på bordet och gemensamma lässtunder innan läggdags. 

För det mesta löper livet på rätt fint. Men i söndags rubbades idyllen lite efter att vi städat köket och beslöt oss för att befatta oss med några flaskor möglig äppelsaft. Jag torkade diskbordet, bredvid mig stod sambon som försiktigt vred upp korken på ena flaskan. Vi noterar att det fräser mer än limsa brukar göra och sambon slutar genast vrida på korken, låter det pysa. Sedan en sjujävla explosion. Det rinner möglig äppelsaft överallt, i håret, över ansiktet, i taket, i torkskåpet, på golvet, på andra sidan köket, i vardagsrummet... 

Så tja, för det mesta känns vardagen rätt fin just nu, bortsett från att jag inte vet om köksgolvsklibbet är inbillning eller fortfarande verklighet. Jag lunchar med härlig innergårdsutsikt på ett av jobben, lär känna nya människor och lär mig ett nytt biblioteksprogram. Men jag lär mig också att det är onödigt att välja mellan att ha kakan eller äta den (i alla fall om kakan är pappas äppelsaft). Kakan mögglar och sen har ingen kul. 

 

Publicerad 27.09.2016 kl. 21:06

Den lilla svarta

 

 

Sanna Tahvanainens nyaste roman är en riktig pärla. Det är något med litterära fantasier om verkliga personer, det är förtjusande att få följa med Coco Chanel och hennes skapande. Allt inpackat i ett poetiskt språk med inslag av symboliska mardrömmar. Med andra ord rätt samma element som förförde i också Bär den som en krona. Väntar med spänning på Tahvanainens nästa roman, jag är så nyfiken på vem som blir huvudperson! Precis som Sara Stridsberg och Jessica Kolterjahn lyckas hon skapa runda karaktärer av verkliga personer, men ändå handskas med den verkliga personen bakom med respekt. 

 

 

Dessutom är pärmen alldeles underbar, i precis den designanda som också Chanel förespråkade. Enkelt, stilrent och elegant. Platsar ypperligt på mitt nyfyndade nattygsbord. Den hittade jag på tori.fi efter att ha klickat in mig där tre till fem gånger om dagen i minst ett halvt år. Jag fick den superförmånligt, så det känns som en win-win på alla sätt. Dessutom rymmer den många böcker, det blir gott om valmöjligheter vid läggdags. 

 

Publicerad 21.09.2016 kl. 18:31

KonMari

 

 

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa KonMari, som jag uppfattat som en bok om städning. Men sedan såg jag hur den lånades och köades på i biblioteket och så en dag fick jag ett ex i handen som jag kunde låna hem och tänkte att jag kan ju testa. 

Jag trodde heller inte att jag skulle tycka om att läsa den, men tydligen har jag börjat med metoden redan innan boken och är taggad att rensa ännu mer. Idén är alltså att organisera sitt liv och lära sig att släppa taget om det materiella. Man börjar organiseringen från lättare saker så som kläder, och rör sig sedan mot böcker och t.ex. köksprylar, för att till sist gå igenom känsloladdade föremål så som foton. Finns en massa bra videon på YouTube för den intresserade.

För varje år som går har jag märkt att jag får mer och mer ångest av att äga många prylar. Förut tänkte jag till exempel att det lite hör till att äga en massa böcker om man är litteraturvetare, men efter att ha jobbat på olika bibliotek i ett år har jag märkt att jag köper färre böcker. Jag köper en ungefär lika många nya som förut (vill stöda bokbranschen och favoritförfattarna), men färre pocketar. Men framför allt: jag läser de böcker jag köper. Ekotori har redan fått fem Ikea-kassar av mig och jag drömmer om en bokhylla där varje bok antingen är asviktig eller får det att vibrera på insidan. 

Nog för att hela grejen med råddfria lägenheter som KonMari också förespråkar lockar. Att bo två personer på 37 kvadratmeter lämnar inte allt för mycket förvaringsutrymme. 

 

Publicerad 30.08.2016 kl. 21:00

Bultande ponnyhjärta

 

 

Hade ursprungligen planerat att åka till Karleby för Venetsiaden, men det är rätt tungt att åka upp på fredag och ner på söndag, så det fick bli Sjundeå istället. För några veckor sedan tänkte jag optimistiskt att det blir en bra slutkläm på sommaren, men hösten hann komma innan. På lördag traskade vi iväg på en två timmars terrängritt med hovfotografen (sambon) och på söndag red vi krumelurer i grannbyns manege.

 

 

Att ha någon som står bakom kameran har sina för och nackdelar. Bland annat har jag fått snygga bilder på Ce-Linn, men har också allting från rumpan-i-vädret-bilder ifrån när jag sätter på transportskydd på Ce-Linn till hemska papparazibilder så fort jag lite vänder på huvudet. Men det är kanske bra att  jag vänjer mig vid att bli fotograferad, blir stel av blotta åsynen av en kamera. 


 

Under terrängritten varnade mamma att vi skulle se efter byns travkung så vi inte krockar. Några minuter senare så svepte Köppinen såklart förbi. Ni ska veta att vårkänslor är underskattade, varje hästtjej vet att det är på hösten det gäller. Jag kunde känna det bultande ponnyhjärtat, kroppen som stannar och blicken som höjs. Att gnägga eller inte gnägga? Resten av hemvägen var stirrig och pirrig, för vad skulle en helg med Ce-Linn utan lite rodeo vara. 

 

Publicerad 29.08.2016 kl. 20:28

Kulturlistan

 

 

Vad läser du helst?

Jag älskar poetiska böcker, allt ifrån dem med vacker meningsuppbyggnad till de som är på gränsen till pretto. Det ska kännas i kroppen när man läser en text, det ska vibrera när den läses högt. Lästips för att uppnå denna effekt: Sara Stridsberg, Matilda Södergran, Jessica Kolterjahn, Sanna Tahvanainen, Katja Kettu. Jag menar olen kaikukoppa sinun kieltesi soida. Blir det härligare än så?


Vilken tv-serie kan du se om och om igen?

Jag tror jag har sett säsong fyra av Orange is the New Black fyra gånger sedan den släpptes i juni, men Simpsons har jag älskat sedan jag var liten.


Vad såg du senast på teater?

Sånger vid randen av ett grått hav. 


Vilken skiva var den första du köpte/fick?

Spice Girls. Ackompanjerat av en hel del Spice Girl-trikåoutfits. 


Vilka tre kulturpersoner skulle du gärna äta middag med?

Ibland tror jag det är skönt att ha en viss distans till de författare man ser upp till. Och det är ju rätt uppenbart att det är författare jag skulle vilja träffa. Men det är kul att leka med tanken att träffa Sara Stridsberg någon dag. Katja Kettu kanske. Och Liv Strömqvist, henne skulle jag gärna träffa. 


Har du någon favoritfilm?

Ingen speciell, men Never Let Me Go och Känn ingen sorg har små speciella platser i hjärtat.


Vem gjorde den bästa spelningen du varit på?

Jag går inte på spelningar. Tanken av publikhavet gör mig lite illamående. Men jag skulle kunna tänka mig att se Veronica Maggio, Kent eller Florence and the Machine. 

Vilken tidsperiod skulle du helst åka tillbaka till för kulturens skull?

För fem år sedan hade jag gärna besökt 1910-talets exentriska finlandssvenska poeter, men just nu känner jag att beatpoesins guldera kunde vara en häftig upplevelse. Visste ni att Allen Ginsberg finns på Spotify?


Har du något skamnöje inom kultur?

Tja, jag läser inte den bästa kvalitetens deckare. Kepler har jag läst nästan alla av hittills, men tycker det inte är skammigt nog att jag skulle gömma de pocketarna i bokhyllan. Det är skönt med lätta thrillers ibland som avkoppling. Lågt tuggmotstånd, hög puls. 

 

Publicerad 23.08.2016 kl. 19:58

Bokcirkel i Åbo på hösten

 

 

Hej Åboratataiter och alla andra åbobor, det blir bokcirkel på hösten på Åbo stadsbibliotek! Vi läser unga nordiska författare, och börjar med inhemska Karin Erlandsson och hennes deckardebut Missdåd torsdagen den 8.9 klockan 18-19.30. Vi träffas sedan tordagarna 6.10, 3.11 och 1.12 med böckerna Pojkarna av Jessica Schiefauer, Om du vill av Helle Helle och Josefine Klougarts Om mörker. Under första träffen besluter vi om vilken ordning vi läser böckerna i. 

Närmare info får ni om ni skickar e-post åt mig: satu.helena.laukkanen(a)gmail.com. Det är gratis att delta, så välkommen med, ensam eller med en kompis! 

 

Publicerad 21.08.2016 kl. 20:15

KVG - Kunskapens Vänner Garantiförening

 

 

Marknadsförde ordkonstgrupperna med Sydkusten idag på Konstens natt. Vi körde med hippietema i sann aktivistisk anda och delade ut grupperingar som besökarna kunde tänkas gå med i. Jag fick KVG. Jag får alltid hjärtsnörp när jag på kort tid behöver trolla fram en maskeraddräkt, men tycker sambons t-shirt som blev en klänning funkade rätt bra till slut. Kanske jag också borde plocka in retroglasögon i min vardagliga outfit. 

Ord ger styrka står det på plakatet jag viftade med. Så är det. Vi behöver kunna bruka dem, men också njuta av att få använda dem. Önskar det hade funnits ordkonstgrupper när jag var liten, kanske skrivambitionerna hade sträckt sig längre än att få en tia i fria uppsatsen när jag var i skolåldern. För en skapande gemenskap i kombination med orden, det om något är allting från en fristad till något riktigt starkt. Tänk vad lyxigt att få vara med om något sådant redan som lågstadiebarn. 

 

Publicerad 18.08.2016 kl. 22:34

Bara du

 

Och det är under joggingturerna i parkerna det är som värst. Hur det riktigt hugger tag om kroppen, den där saknaden. Saknaden efter att känna galoppen, känna stegen. Känna hur du själv passar in där. Spänsten i låren, hur du tvingas ligga starkt på inifrån för att Himmeli skyggar för spökhörnet av ridplanen, hur hon ändå fortsätter när du manar på henne. I varje krök, på varje raka kan du känna det. Hur Himmeli hade burit dig över allt. Men det finns ingen tretakt, inget skenande och inget ekande skratt över stubbåkrarna. Bara motionsspåret. Bara joggingskorna. Bara du.

 

Jag har bloggat om att jag saknar att känna att jag lever för att jag skriver. Det är mycket jag saknar. Jag har inte skrivit på månader. Jag har inte ridit på månader. Så jag skriver om den. Saknaden. Går in där det känns.

 

Publicerad 16.08.2016 kl. 22:15

Läslusthösten

 

 

Jag har läst en del på sommaren. Om Zombiedjur, Slenderman, Mumin, pinsamma tweens och djur bland annat. Även om min blogg spretar en massa annars också känns det lite väl spretigt att blogga om också barnlitteratur i samma veva, så det har inte blivit så många blogginlägg. 

För barnböcker, det blir det mycket av för min del framöver. Är ivrig som en 8-årig Satu inför skolstarten, som inte egentligen är en skolstart i år (om vi glömmer den där nya studieplatsen (för den tänker jag inte tänka på under hösten) och gradun som ska in ASAP). För vet ni vad, jag får jobba som specialbiblioteksfunktionär, läsinspiratör och ordkonstledare från och med september! I praktiken så jobbar jag alltså med barns läsning och mediefostran för tre olika arbetsgivare, men ändå sammanlagt heltid. Känner prestationsångest men mest entusiasm. 

Jag ska försöka vara duktigare på att uppdatera bloggen om allt kul vi ska hitta på på jobben. Bland annat står bokcaféer, skrivworkshopar och biblioteksövernattningar på agendan. 

 

Publicerad 15.08.2016 kl. 20:40

Fitness för ryttare

 

 

Jag erkänner. Som ryttare är man petnoga med att hästen har allt i sin ordning. Det räknas foderstater, planeras pass, stretching, lämplig utrustning och görs långsiktiga planer på utveckling. När dagen är slut är det som ryttare lätt att glömma bort sig själv, men trenden vänder. För att klara av prestationer behöver ryttare satsa på träning också när vi inte sitter i sadeln eller mockar. 

Sofia Nordgrens och Jessica Holms Fitness för ryttare är en utmärkt bok för dem som vill förbättra sin ridprestation genom att motionera mera och mer varierat. Boken innehåller allting från intervjuer till instruktioner med bilder och tips på kost för tävlingsdagen. Här är det ryttarens foderstat, träningspass, stretching och långsiktiga planer som står i fokus, inte hästens. Jag tycker speciellt mycket om den genomgående diskussionen av dressyrryttarens och hoppryttarens muskulaturskillnader. Hoppryttare sägs vara mer flexibla, medan dresyrryttare sägs ha starkare bålmuskler. 

 

 

Just nu kan jag inte testa det här i praktiken, men minns det väl från gymnasiet. Ett år innan en större tävling bestämde jag mig för att satsa allt jag hade, och förbättrade mitt gymnastikvitsord från en sjua till en nia. Jag tänkte att allt jag gjorde skulle göra mig till en bättre ryttare. Även om jag sparkade bollen i fel mål skulle jag i alla fall ha kutat efter den över hela fotbollsplanen. Ett år senare hade jag avancerat en nivå i dressyr och red silver i den stora tävlingen. Men det bästa av allt var nog den fullständiga upplevelsen av kroppskontroll jag hade fått. Bilden ovan är från den prisutdelningen, den är fotograferad av Marjo Uimi 2008. 

Visst mår man bra av att ta hand om sig själv, till exempel kan jag för första gången på sju år igen bli glad av att se färska ridbilder av mig själv. Den känslan är något jag saknat från när jag red dagligen. Jag mår igen bra i min kropp och planerar, i brist av ridmöjligheter, att börja gymma. Fitness för ryttare är en kul push för motivationen, den tar i beaktande både ryttarens fysik och psyke. Hoppas ha chans att testa lärdomarna i ett dagligt ridliv någon gång i framtiden igen. 

 

Publicerad 18.07.2016 kl. 12:00

Bilderboksnyheter 07/2016

 

 

Tack vare praktikplatsen har jag lyxen att direkt hinna nappa åt mig flesta av de nya böcker som kommer in. Här kommer tankar om nya bilderböcker som jag senast släpat hem. Jag börjar med favoriterna: Musse av Eva Lindström, Valdemars nappar av Maria Jönsson och Flykten av Fransesca Sanna. 

I Musse möter vi en flicka som går ut med hunden Musse på promenad. Istället för handling ligger bokens kärna i vänskapen mellan ett barn och ett djur. Härlig bok! I Valdemars nappar tampas vargen Valdemar med sin pappa. Valdemar kommer på all världens lösningar när pappa far iväg med tutten. En rolig och fyndig bok med underbara illustrationer. 

Flykten lämpar sig bättre för lite större barn. Det är oftast bilderboken som är först med att ta upp aktuella ämnen då det kommer till litteratur, vilket säkert beror på att det går snabbare att göra en bilderbok än skriva en roman. Bilderboken som samhällskommentar ska ändå inte underskattas. I Flykten ser läsaren flyktingkrisen ur en flyende familjs perspektiv. Det är obehagligt, men också kärleks- och hoppfullt. Lämpar sig väl för att förklara världsläget för barn, som knappast heller kan undvika att se bilderna i nyheter eller höra vuxna prata. 

 

 

Till favoriterna hör också lite mer skrämmande böcker: Lena Frölander-Ulfs Jag, Fidel och skogen samt De bortglömda benens hämnd av Rikard Ask och Jutta Falkengren. I Fidel, Jag och skogen behöver huvudpersonen gå ut i skogen för att kissa. Ett scneraio som jag minns med fasa från min egen barndom. Men tillsammans med hunden vågar hen sig ändå ut i skogen, även om det blir lite läskigt slutar allt bra trots allt. Barnet i mig skulle förmodligen ändå inte våga gå ut och kissa efter att ha läst den här boken heller. Illustrationstekniken är bekant från Mörkerboken, men den här boken har mer färg. Jag tycker om Frölander-Ulfs sätt att jobba lite omvänt, med det svarta som botten istället för vitt. 

De bortglömda benens hämnd kan låta makaber, men jag fastnade fort för versen och den melankoliska berättelsen. Spökhunden Solveig och katten Tusse vaknar ur det döda och funderar varför deras ägare har glömt bort dem efter alla de år de varit döda. Tillsammans går de ut till staden för att leta reda på Tusses husse. Hade säkert barit livrädd för den här boken som liten (Mera monster Alfons gav mig mardrömmar, kan ännu komma ihåg det där blodsdrickande monstret i gummistövlar), men för det mer morbidt lagda eller mindre lättskrämda barnet kan det här vara en rolig bok. Jag är imponerad över hur otroligt smidig och fräsch vers Rikard Ask har skrivit. Och det slutar tröstande och vackert, jag lovar! Men läs kanske den för er själva innan ni läser med barnet.

 

 

De två sista böckerna gillade jag inte. I Astrid Desbordes och Pauline Martins Min älskling är varje uppslag en yttring av moderskärlek: "Jag älskar dig när du tänker på mig, och när du helt glömmer bort" ackompanjerade med bilder. De flesta meningar känns klumpigt översatta, måhända är det smidigare på originalspråket franska. Jag fastnar heller inte för illustrationerna, men den kan passa fint för familjens minsta. 

I Pojken och havet av Sofia Hedman och Emelie Gårdeler känns det som om jag möter en kompakt textvägg även om textmassan i sig inte är så stor. Boken handlar om en pojkes tankar om havet och diskussioner om havet med pappa. Det känns som om det gjorts en ansats till poetisk text, men det blir inte njutningsfullt. Ifall det inte finns en uppriktig handling önskar jag i alla fall ett vackert och sjungande språk. Pojken och havet håller mig inte i sitt grepp till slutet av boken, jag lyckas aldrig riktigt dyka in.

 

Publicerad 17.07.2016 kl. 19:19

Gradun & gradun

 

 

Tillbringar min tid med praktik och denna söta pratglada dam som jag har till låns av min kusin. Släpar hem bilderböcker från biblioteket och beställer böcker inför hösten från Adlibris. Och hösten ja, jag tog emot studieplatsen. Dels för obehaget att visstidsanställningar är precis vad de är, visstid, dels för att jag har en graduidé som känns både nyttig och intressant. Varannan dag känner jag mig nöjd med mitt förnuftiga beslut (plus att jag är tycker om att lära mig), varannan känns det som om jag är galen eftersom jag utsätter mig för ännu en graduprocess. Nyfikenheten och tvångstanken om att vara ännu flexiblare i yrkeslivet vinner över längtan efter mer frihet.
 
Publicerad 14.07.2016 kl. 21:35

N:te livskrisen

 

Midsommarhelgen började med en e-post om en studieplats som jag inte räknade med att få: jag kom in på magisterlinjen i informationsvetenskap vid ÅA. De första dagarna tänkte jag att jag tar emot den trots allt, men idag har jag velat och tvelat. Har bokat in en hel del jobb till hösten och blir klar med en magisterexamen i september. Har länge sett fram emot att få fördjupa mig i vad jag vill, läsa vad jag vill och vara mer ledig så det går att hoppa in på sista-minuten jobb. 

Å andra sidan gnager oron att det kanske inte finns en mer långvarande arbetsplats på kommande i Åboland för mig, inte under de närmaste åren i alla fall. Jag har gillat att deltidsjobba med allt som bara kommer emot och samtidigt sysselsätta resten av min tid med studier. Har bollat idéer om att fördjupa mig i mediefostran eller informationsbeteende hos barn t.ex, och en tredjedel av studiepoängen för examen har jag redan klarat av. Studier öppnar också en massa dörrar och även om en gradu är tung att skriva är det en lärorik process. 

Men orkar jag skriva en gradu till? Och vill jag hellre vara fri att göra precis vad jag vill? För att inte tala om att skriva skönlitterärt. Vill jag vara en skrivande människa som tar sig tid och ro för att skriva, eller vill jag bara vara en människa som talar om att skriva? Men tänk om det inte finns tillräckligt med jobb, vill jag då inte göra något meningsfullt medan jag fortsätter söka? Innan jag har facit på hand är det svårt att veta hur det går, så jag misstänker att min hjärna kommer att svämma över av det här innan deadline 15 juli. 

 

Publicerad 27.06.2016 kl. 20:22

Pargas bokdagar

 

 

Livet är rätt snorigt just nu, eftersom jag misstänker att jag blev smittad av en av författargästerna på Pargas bokdagar. Några ord om bokdagarna bara: det var superlyxigt! Jag har världens crush på Sirpa Kähkönen, fick höra Kristina Sandberg berätta om Maj-trilogin, Karin Erlandsson berätta om sin skrivprocess och Christian Rönnbacka berätta om sina polisromaner. Har ni chans att gå på det nästa år, gå! Speciellt kul var det för mig som fick vara konferencier. Lite som Åbo författarserie, men längre kvällar.

Livet är väldigt fint utöver flunssan, eftersom jag har en häftig praktikplats där jag får pyssla med allting från bokdagar till vanliga bibbarutiner. På fritiden kan jag släpa hem en massa böcker direkt från arbetsplatsen. Att tvingas sluta med littvet känns inte lika jobbigt när arbetslivet verkar minst lika kul. 

 

 

Publicerad 08.06.2016 kl. 22:18

Ishavspirater

 

 

Frida Nilssons barnbok Ishavspirater (2015) är en episk berättelse om flickan Siri som ska rädda sin lillasyster Miki. Det ryktas om ett skepp, Snökorpen, vars piratbesättning kidnappar barn i ösamhället. Enligt berättelsen tvingas barnen sedan arbeta i en gruva, och när Snökorpen tar någon, då kan man räkna med att hen aldrig kommer hem. När Miki en dag försvinner och Siri ser skeppet med sina egna ögon, börjar ett spännande äventyr som är lagom läskigt. Siri är en handlingskkraftig protagonist, trovärdig men stark. 

Jag är lite förvånad över att boken är riktad till 6-9 åringar (i alla fall enligt Adlibris). Det här är trots allt en rätt tjock bok på nästan 400 sidor och den kan vara lite skrämmande. Fast kanske det inte är ett problem eftersom yngre barn förmodligen får den högläst, så en vuxen är med. Passar hur som helst också lite äldre barn, men också till högläsning eftersom den med sin handling orkar hålla också vuxna på kroken. Det är något lite Astrid Lindgrenskt över Ishavspirater

 

Publicerad 07.06.2016 kl. 18:00

 

 

Satu.

Litteraturvetare,
kulturfrilansare och
blivande bibliotekarie.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker i år: 34

 

 

 

Populära inlägg

 

Vi varandra (Mörnenovell)

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka