Imposter syndrome

 

 

Det känns som starkast varje gång jag får en ny arbetsmöjlighet eller ett nytt uppdrag; snart kommer hårstrået som får kamelens rygg att brista. Snart kommer alla att märka att jag inte kan det här, att jag inte förtjänar det här. Snart kommer alla att märka att jag inte är värd arbetet, att jag inte är värd vänskap, att jag inte är värd kärlek. 

Låter det bekant? För mig är dessa hjärnspöken vardag, men jag är långt ifrån den enda som har imposter syndrome. Det betyder att jag väldigt ofta är rädd för att alla snart ska märka att jag inte kan något alls, även om det är en obefogad rädsla. När allting antyder att allting går bra, men det ändå inte slutar kännas som om man luras. Trots att det aldrig kommer dess större bakslag.

Tankarna kan dyka upp när som helst. Innan arbetsintervjuer, innan uppträdanden, när jag sitter på bussen på väg till en alldeles vanlig arbetsdag. När jag skriver kan jag tänka att ingen ändå är intresserad av det jag vill säga. För att inte tala om hur det kändes i början av mitt förhållande när jag gick och väntade på att han skulle se mitt sanna jag. Vad hände sedan? Ingenting hemskt, vi flyttade ihop. 

På något sätt lyckas jag ändå pressa igenom det här, men jag vågade inte i början och gick säkert miste om en massa fina möjligheter. Mitt tips för er som också lider av dylika tvångstankar är att våga försöka ändå, för de jobbiga tankarna är inte sanna. Vi är rätt ofta duktiga på att höra lögner i våra egna huvuden. Det känns inte kul och det går om rätt långsamt, men steg för steg kommer man längre fram om man vågar pressa sig. Idag pysslar jag med saker som jag knappt kunde drömma om för fem år sen. När tankarna kommer tillbaka får jag lov att tänka fan, nu tänker jag orättvisa och fula tankar om mig själv igen

För det är ju klart att jag kan och klarar av allting jag vill ta mig an. Riktigt bra har det ju gått hittills och de självsäkra stunderna blir allt fler. 

 

Publicerad 06.03.2017 kl. 16:52

Kaninjägaren

 

Jag är inne i en period där jag inte lyckas ta till mig litteratur som kräver mycket av läsaren, och det är okej. Till exempel In transit av Hannele Mikaela Taivassalo ligger och väntar på lediga sommardagar. Däremellan läser jag spänning och skräck, senast Kaninjägaren av Lars Kepler. Jag vet inte helt vad jag ska säga. Jag sögs igenom boken, ville alltid ha ett kapitel till. Att läsa Kepler är som att käka på Hesburger; efteråt lämnas man med en platt och intetsägande känsla. Frossan är över när man slukat sig igenom och det är lätt att tänka att kanske jag kunde ha ätit nåt bättre. 

Kaninjägaren var extra rå, vilket också ledde till en lite äcklad mättnad efter de två första morden. Utöver detta talar Joona Linna fortfarande precis lika "bra" finska som google translate. Slarv är så avtändande. 

 

Publicerad 02.03.2017 kl. 20:21

Försöka varva ner

 

 

Det känns som om livet så småningom kommer tillbaka när också kvällarna är ljusa, för att inte tala om att det är soluppgång när jag vaknar på arbetsmorgonar. Fastän det är så grått just nu. 

Har också stängt av aviseringarna för e-posten på min telefon. Har på sistone jobbat rätt mycket på att göra små saker för att lindra stresskänslorna. Att jobba med många jobb är kul, men det är också utmanande och utmattande. Hela helgen hade jag ångest för hur jag ska lyckas redovisa något slags medelinkomst (hade typ tio jobb ifjol) för FPA eftersom reglerna för allmänt bostadsbidrag har ändrat. Mina inkomster påverkar också min sambo nu fastän vi båda är inskrivna vid universitetet. Jag vet att vi ligger långt under inkomstgränsen men att komma fram till vad en genomsnittmånadsinkomst är låter som en hemsk process när man har fem jobb och gör inhopp. Sen lägger vi till telefonen som plingar och att hålla koll på vad jag lovat göra när. Och bara det att ta sig från ställe till ställe. Och lite gammal hederlig imposter syndrome som jag aldrig tycks bli av med. 

Men jag ska passa på att njuta av det här livsskedet trots allt. Förr eller senare har jag förhoppningsvis heltidsarbete som har sina annorlunda plus- och minussidor. 

 

Publicerad 28.02.2017 kl. 16:07

Flaxande skänklar

 

Direkt efter att jag kom hem från arbetet kände jag mig så sjukt sliten och tänkte usch jag skulle inte alls orka rida idag. Flunssan har tagit rätt hårt på kroppen och jag var rädd att jag inte skulle orka, men när jag väl kom till stallet och kände doften var det som om huvudet genast gick på paus från all stress.

Lektionen gick väldigt bra dessutom, jag smålog hela tiden eftersom mina skänklar (smalben) inte flaxade alls. Det är plågsamt att ha varit duktig nog förut för att inse hur kass kroppen har blivit under pausen. Men idag fick jag lite hopp. Att det ordnar sig nog, först skänklarna, till näst kommer hållningen. Sjävlförtroendet är på god väg. Och den där känslan av att trava volter med en lösgjord häst och bara känna av samarbetet. Jag kan inte beskriva den, du måste liksom ha upplevt det. Jag vet bara att när någon väl fastanställer mig är jag typ livegen för att kunna satsa på hästarna igen. Det här är mitt knark, och jag har aldrig tänkt växa ur det här. Det här får bli min terapi resten av livet. 

 

Publicerad 23.02.2017 kl. 19:09

Vonne och Marie

 

 

Sjukledigheten går förbi som i en dimma. Ibland lyckas jag läsa några kapitel för att sedan sova innan jag läser mer. Fick i alla fall Christel Sundqvists Vonne och Marie färdigläst efter många om och men, som inte beror på boken. Boken var en fin läsupplevelse.

Jag är förmodligen partisk eftersom jag fått följa med Marie redan under littskaptiden. Under flera år har jag väntat på att få veta vem den mystiska Charlotte i Maries förflutna är. Det är jättefint att se Christels bok klar nu. Det blev en kompakt roman som smidigt rör sig över olika tidsplan och tar sig an teman som att sorg går i arv, alkoholism, självdestruktivitet och inte minst utbrändhet. Men också vänskap. Vonne och Marie går in där det gör ont och skildrar sköra liv på ett respektfullt sätt. 

Det är hjärtskärande att följa med Marie som ska doktorera, kämpar med sitt förflutna, sina döttrar som heller inte mår bra och sin bästa vän Vonnes cancer. Trots all mörker finns en stor dos av igenkänning för många läsare: det att vi aldrig kan inse att vi inte behöver vara perfekta kan ta livet av oss. Samtidigt är det en roman om att allt går vidare, trots allt. Fastän jag grät i slutet. 

 

Har du läst Vonne och Marie och har vägarna förbi stadsbiblioteket i Åbo 2 mars? Vi kommer att diskutera boken i den svenskspråkiga bokcirkeln klockan 18 i Idérummet. E-posta mig för anmälan eller för att fråga mer, du hinner läsa boken också. 

 

 

Publicerad 16.02.2017 kl. 14:18

Varubristen

 

"Jag kom in", säger Elina när det inte finns kunder vid kassorna.
   "Ja men, grattis", säger jag.
   "Jag hoppas att du skulle kunna vara glad för min skull ens", säger hon och Lennart stegar in mot hennes kassa. Hon ler mot honom och hälsar. Han köper öl igen. Elina ler nästan genuint, den där inövade kundservicevänligheten. Men jag vet att det leendet inte kommer att vara länge nog för att hon ska se med det mot mig nu.
    "Det är väl klart jag är glad", säger jag, men ser det i sättet hon ser på mig. Att det inte är trovärdigt. Och jag vänder blicken mot fönstret. Stirrar ut ovanför de upptejpade äpplena där. Upp mot det som en gång var banken, upp mot mitt hem. Typ kanten av hela världen.
   "Riktigt jävla glad alltså", säger hon. "Jag ser det."

   Hon ser ännu mot mig. Jag kan inte skaka av mig det.
    "Vad vill du att jag ska säga?" frågar jag. Som om jag bara kunde leverera på beställning, på löpande kassaband. Säga rätt sak så ingen blir ledsen.
    "Vad är det jag ska säga? Tack för att du lämnar mig, eller?" viskar jag till slut över tomrummet mellan våra kassaband när ingen kund är nära. Jag vill inte ta det här samtalet nu men Elina har redan beslutit.
   "Det är väl inte mitt fel att du inte ens sökte", säger hon.
    "Lönar sig inte att söka om man inte vet vart. Lönar sig inte att söka bara av pragmatiska skäl", säger jag.
   "Lite jävla ambition kan man väl ändå ha, eller har du tänkt stanna här?" säger hon och lyfter händerna som för att markera att vi sitter just här. I Sjujävlaå. I den sjujävla Varubristen. Kommunens navel. Främst fylld av navelludd. Dammtussar bakom varorna.
   Elina tittar ner mot kassabandet. På den glada veckoslutshälsningen som rullar runt på det svarta. Har blivit nött i kanterna, den vita tuschen utsuddad. Ingen frågade av oss om vi vill korrekturläsa svenskan innan den skrevs.
    Hyvää viikonloppua.
    Glad väck slut.
    Inte ens jag är så grym att jag frågar henne hur hon ska göra med Himmeli. Elinas blick möter nästa kund igen och Lindströms kommer med bågnande matvagnar till min kassa. 

 

Missar hela livet just nu. Missar arbetet, skrivkurser, ridlektioner. Energi. Har ännu inte stigit som en blåmes ur askkoppen, men kanske snart. Tills dess sover jag tupplurer och hostar jag. 

 

Publicerad 14.02.2017 kl. 19:12

Som en blåmes ur askkoppen

 

Jag känner mig som allt annat än en fenix just nu. Inne på femte dagen med feberbergochdalvana, under täcket när solen lockar på andra sidan fönsterglaset och alla instagrammar om hur underbar solen är. Under tiden har jag rosslat hos Studenthälsan, gråtit hos läkaren som inte tog min andningssmärta på allvar, fyllt en plastkasse med använda näsdukar och så småningom börjat hosta lungorna ut ur mig. Och missat allt från ridlektioner till arbetsmöjligheter. 

Fast det gör inte ont att andas längre. Jag låter bara som om jag rökt och konsumerat whiskey sedan jag var tre och det gör ont att prata. Men jag har blivit ännu bättre på scharader i alla fall. Rätt länge klarade jag mig undan bakterierna med tanke på hur många barn jag träffar på mina jobb. Och jag är så sjukt glad över att min sambo orkat ta hand om mig i min slemmiga vinterdvala. Han släpar hem saftsoppa och fler näsdukar, ja, till och med min reserverade bibbabok sökte han så jag ska slippa återgå till plats 20 i kön. 

En sådan vecka för mig. Sovit på soffan. Eller, jag har ju inte sovit. Jag har dragit rosslande knivvassa andetag och ångbadat mina luftvägar tre gånger i timmen dygnet runt. Fast kanske det värsta är över. Nu ska vi hoppas att jag inte smittar ner sambon. Jag blir förmodligen ingen fenix, men kanske en blåmes i alla fall.

 

Publicerad 09.02.2017 kl. 22:04

Brevet från Hogwarts

 

 

Jag kunde nästan höra Harry Potter-musiken på jobbet igår. Jag klättrade i taket och hängde upp gyllene kvickar i våra alldeles underbara lampor, hängde upp antagningsbrev till Hogwarts ovanför informationsdisken och så hjälpte jag till att sätta upp vårt sagotält. Det är fortfarande svårt att förstå att jag får göra så här häftiga grejer på arbetstid. På kvällen vimlade avdelningen av små trollkarlar, häxor och mugglare. Jag var en Gryffindor-prefekt. Vi har ännu en vacker vitrinutställning under hela februari ifall ni missade, kvickarna borde också få hänga kvar.

 

 

Idag siktade jag mot Borgå med bussen klockan sex imorse. Jag går en ordkonstutbildning och idag lekte vid med impro. Hoppas kursen gör mig till en bättre sagoberättare, eftersom saostunderna också fortsätter under våren i Åbo. Överlag har jag tänkt tillägna min internatnatt skrivandet. Helt som Hogwarts är ju Akan inte, men det känns rätt okej att få testa skriva mer någon annanstans än hemma. 

 

Publicerad 03.02.2017 kl. 16:28

High functioning depression

 

Jag har rätt länge tänkt på det här med hur depression ska ut. Det var kanske i samband med debatten i den finlandssvenska bloggosfären som jag började reflektera över hur det kan se ut från utsidan, hur andra bedömer en. Man ska vara sliten, trött, för att det ska räknas. En människa som har tappat all förmåga att fungera i det tempo samhället vill. I andras ögon, alltså. 

Såklart kan depression också se ut så. Själv har jag däremot upplevt att mina bottenperioder i livet utåt sett väldigt annorlunda ut. Jag har aldrig slutat vara duktig och det kan ibland kännas som om det kommer att suga ut den sista livsglädjen ur mig. 

Jag tänker mig det är lätt att se någon som mig som jag var för tre-fyra år sedan, och sedan peka och säga men hon är ju inte deprimerad. Att se nu där, hon dyker upp på jobben och vid universitetet. Men sedan syns inte det som händer när någon väl kommer hem och brister. Tappar halva vokabulären. Inte kommer upp ur sängen, men lyckas tvinga sig när det är arbetsmorgon. För tänk på skammen. Det fysiska illamåendet innan föreläsningen. Hur saker som inte syns försvinner: känslor, lust, motivation. 

Psykisk ohälsa kan se väldigt olika ut för olika människor. Det började för mig i högstadiet, jag gick ut gymnasiet med nio i medeltal och klarade universitetet förhållandevis bra. Jag brukar tänka att jag hade en high functioning-variant av depression. När väggen kommer stiger en del upp och fortsätter rakt fram. Genom väggen. Med ett fejkat leende. Och det känns som en farlig variant eftersom den är så svår att upptäcka. Det är väl klart inget är fel med mig eftersom jag presterar? Det är inget fel på dig, instämmer hen som pekar. Att titta nu där, inte fan kan hon vara deprimerad. Hon borde bara tänka lite positivt.

Jag ser inte vad andra har för behov av att peka ut vem som har rätt att kalla sig deprimerad eller inte. Att prestera bra och må bra är två olika saker. Jag anser mig inte kunna bedöma sådant, för vad säger en fasad egentligen om en människas välmående. Ingenting. 

 

 

Publicerad 27.01.2017 kl. 19:25

Sjujävlaå

 

 

 

Sjundeå, Sjunderbarå, Sjujävlaå.
Du kan inte bestämma dig.

 

 

Känner att det var ett bra val att hoppa på kreativ skrivning igen. Fast jag tror också att jag behövde en paus. Post-littskap kunde jag känna att ribban var rätt högt uppe, men nu kan jag igen njuta av skrivkurssammanhang. Det jag tycker mest om är kanske det att jag tvingas tänka på så oväntade saker med mitt projekt. Ställs frågor jag inte själv kommit på att ställa. 

 

Publicerad 26.01.2017 kl. 21:14

Kemisten

 

 

Det är klart det finns nätter som du inte tänker någonting. Inget speciellt, bara låter saker hända och du springer in i den där söta guliskemisten som är alldeles för full och du är alldeles för full men inte riktigt tillräckligt för att inte vara nervös. Men tillräckligt för att slippa bry dig om att andra ser. Du ser dem inte. Du ser kemisten. Halaren som ännu är klart ljusgrön, alldeles ny. Och på ett dansgolv i en nattklubb med glödande röda väggar kysser du honom. Din första kyss. Hur skulle du beskriva sekunden innan? Du vet inte. Du vet bara att det är långt kvar för att komma ikapp alla andra. När du nyktrar till vågar du inte se honom i ögonen på campus. Och fyfan som du skäms.

 

 

Publicerad 24.01.2017 kl. 23:01

Allt som finns är stålpersienner

 

Du tar två trappsteg i taget och svär över att det inte finns en hiss i huset, men är glad att höghusen inte är mer än fem våningar låga i Sjundeå. Hallen är trång, lampan har brunnit ut och du ställer dina tossor som har ett begynnande leende i skarven vid skosulan på trasmattan. På väggarna hänger några skolfotografier på dig, mitt bland alla hål i väggarna efter den förra ägarens tavlor. Dina och din mammas böcker väller över i bokhyllan och växer i travar längs väggarna bland alla möbler som fortfarande är alldeles malplacerade. De är för många, för stora.
    Efter båda de här åren står det några flyttlådor i hörnet, mammas bäddsoffa, utdragen varje dag med lakanen huller om buller. Men det finns också mycket sådant som inte finns, så som mammas och pappas säng. Den finns på en flyktingförläggning i Evitskog nu.
    Pappa finns inte.
    Inga katter, inga trädgårdar. Endast dammråttor som ingen jagar.
   Allt som finns är stålpersienner som döljer Bernt som blottar sig i fönstret utanför er. Gull-rankan som växer längs med väggarna i ett desperat försök att komma ut, det gråa plastgolvet. Men främst är lägenheten full av det som inte längre finns.

 

Jag har börjat gå på kreativ skrivning på Arbis igen. Det känns bra. Idag skapade jag Bernt som säkert borde få lite fler egenskaper i framtiden och en lägenhet blev skarpare i konturerna. Men kanske bäst av allt: jag kom hem och skrev mer. 

 

Publicerad 17.01.2017 kl. 22:08

"Du är ingen riktig kvinna utan barn"

 

Jag träffar världens sötaste barn på mina jobb. I ordkonstgruppen skrev en skarp sjuåring redan på sin andra bok, jag överöstes med kramar efter sagostunden igår och det att en klass kommer in till bibban är bland det bästa jag vet på jobbet. 

Jag är - trots allt det här - förmodligen känd som den kvinnan som med minst sannolikhet skaffar barn. Mina kamrater från festtiderna blir alldeles stela när jag nu berättar att jag arbetar med barn. Jag skrattade igenom alla "biologiska klockor" på studentfesterna. Cringeade som barn när vuxna frågade hur många barn jag ska ha när jag är stor och på sin höjd pragmatiskt tänker att två är ett okej antal. Höll på att storkna som 16-åring när vuxna frågade om det inte var kul med en liten lillasyster, så att jag kan öva på det här med bebisar. Ingen frågade samma sak av min bror. 

Själv har jag alltid tänkt att det är naturligt att en del bara inte vill, utan att de är barnhatare för det. Men det finns ingenting som verkar vara så provocerande som att säga att man inte vill ha barn. Som kvinna i alla fall. Framför allt när man inte paketerar det i ett mjukare "vill inte ha barn just nu"-paket. Eller ett "jag väntar på rätt situation"-paket. Halvbekanta och obekanta kan börja predika med en stigande röd nyans i ansiktet om att det nog blir annan ton i klockan om några år. 

På en mer samhällelig nivå i kommentarsfält är det nästan som att en kvinna som inte vill föda barn är något slags landsförrädare. Förutsatt att hon har rätt hudfärg, inte är lesbisk eller är ensamstående. Och då ska vi inte ens gå in på hur illa till mods folk verkar bli av tanken på gravida transmän. Jag förstår inte var problemet ligger, så länge föräldrararna eller föräldern älskar sitt barn. 

Och nu är det inte precis som om jag går omkring med ett plakat där det står att jag inte känner ett begär för att bli en mamma, att barn är av ondo eller att andra inte borde bilda familjer. Satt och grät när jag läste antologin Utan om ofrivillig barnlöshet, texterna gjorde ont. Jag förstår att barn för någon annan kan vara det viktigaste som finns. 

Oftast svarar jag bara artigt att jag inte tror att jag vill ha barn när någon säger saker som "sen när du har barn" eller "sen när babyfebern kommer". 

Och visst är det här något jag tänker på rätt mycket, i och med alla fina små personer som jag träffar varje dag. Och här sitter jag med min snart 27-åriga livmoder som strax passerar sitt bäst-före-förstföderskedatum (om den inte gjort det redan), en perfekt partner och det känns helt okej. Jag ägnar det här rätt mycket tanketid, det är inte som att vi inte skulle leka med tanken. Det kliar helt enkelt inte i äggstockarna, brukar jag säga. 

Och babyfebern. Den kommer om den kommer. Om den dyker upp kanske jag har glädjen att bli en mamma. Om den aldrig dyker upp fortsätter jag att vara en trygg vuxen på bibban, den där snälla sagotanten, glädjas över vänners föräldraskap. Det kommer alltid att finnas barn i våra liv. Jag tror bara inte att det behöver finnas ett eget barn i just mitt liv. Jag är inte mindre vuxen eller mindre kvinna för dess skull, men påstår mig heller inte veta hur det känns att vara förälder. 

Och tonen i klockan om några år? Vi tar det som det kommer sen. Tills dess är det inte mer dramatiskt än så att jag aldrig känt en längtan efter att bli någons mamma. 

 

Publicerad 17.01.2017 kl. 10:00

Valenciana

 

 

Inleder bokcirkelåret 2017 vid Åbo stadsbibliotek med Zinaida Lindéns Valenciana. Själv är jag lite ambivalent inställd till novellsamlingen. Har ingen direkt kritik men känner att den kanske inte är riktigt min stil. Novellerna är stilistiskt välskrivna, Lindén har ett bra språk, men det är något som inte faller mig helt i smaken. Kanske det är att ångesten i flera av berättelserna i kombination med januarimörker är så oläglig. Fast det blir mer hopp mot slutet.

Jag tror trots allt att boken kommer att uppskattas mycket i bokcirkeln, och att den kommer att väcka mycket diskussion om hur människor ur olika kulturer länkas ihop, om globaliserinen och framför allt det bärande temat: karaktärernas förhållande till olika slags katastrofer och kriser. 

Valenciana passar en läsare som känner för en bok som går i moll. Trots det korta formatet hinner Lindén måla upp intrikata förhållanden mellan desperata människor. Tänker mig också att det ligger en berömlig mängd researcharbete bakom den här novellsamlingen. 

 

Publicerad 15.01.2017 kl. 20:49

Min kompis menskoppen

 

 

Idag tänker jag dela med mig av något som en del säkert tycker är äckligt, men let's go for it: MENSKOPPAR. Läste idag en bra artikel på Helsingin Sanomat om Lunette, som jag också har. För några år sedan övertygade några kompisar mig att köpa en, och sedan dess har jag prisat denna ypperliga silikonprodukt till höger och vänster. Frälste några kompisar till i samma veva.

Jag måste medge att jag länge drog mig för att köpa en. Det hela verkade så kletigt och sliskigt, men eftersom jag hatar bindor (som också är sliskiga) och inte kommer så bra överens med tamponger, var jag öppen för andra alternativ. Inte för att kopptömningen heller är överdrivet dramatisk. Till skillnad från andra mensskydd så är det här ett rätt luktfritt alternativ.

Och vet ni, om jag inte har värk kommer jag knappt ihåg att jag har mens. På morgonen och kvällen bara, när jag tömmer och tvättar. Behöver aldrig oroa mig för läckage eller tvångsmässigt söka efter toaletter var fjärde timme. Är jag orolig att mensen börjar och jag är på språng hela dagen är det bara att använda koppen. Väldigt skönt om jag planerat in t.ex. en Helsingforsdag. Vill jag simma, bada bastu eller rida? Det är bara att go for it. 

Och det bästa av allt: jag sparar massor av pengar, det är inte förmånligt med 7-8 dagars mens. För att inte tala om att det här är bättre för naturen. Men om inte pengar och miljömedvetenhet är det som driver en, kan jag bara säga att jag också tycker att mitt liv är så mycket bekvämare nu. Oftast motiverar inget mig lika mycket som lättja. Jag har ofta en binda i väskan just in case, men hoppas innerligt att jag ska slippa använda den. 

 

Publicerad 14.01.2017 kl. 16:36

 

Satu.
Satumainen.
Sagolik.

Bibliotekarie.
Kulturfrilansare.
Litteraturvetare.

Bloggar om böcker,
skrivande och samboliv,
men också om det som
inte borde vara tabu. 

Skriver fiktion om saker
där tillsynes ingenting händer,
men mycket känns. 

Den tjusiga ponnyn heter
Ce-Linn Horzewski.

Åbo.


 

Lästa böcker 2017:
6 stycken

 

Zinaida Lindén: Valenciana
David Lagercrantz: Det som inte dödar oss
 Geoff Kinney: En dagbok till alla mina fans: Satsa allt!
Siri Kolu: Me Rosvolat (ljudbok)
Christel Sundqvist: Vonne och Marie
Lars KeplerKaninjägaren

Läser just nu:

Emma ClineThe Girls
Sofie SarenbrandtAvdelning 73
Kristina OhlssonMysteriet på Hester Hill
 

 

 

Publikationer


Häcken (novell i Kontur 1/2015)

Vi varandra (Mörnenovell, 2015)

Fönstertvätt (Novell i Där ljuset faller som vackrast, Scriptum, 2015)

 

Populära inlägg

 

Tvåsamhet

Feministlistan revisited

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den

En students tankar om sparkrav vid universitetsbibliotek

Bokmässoprat

Våldtäktskulturen

Väggen i slutet av tunneln eller bekännelser av en n:te årets studerande eller bekännelser av en duktig flicka